Skattjakt

Det finns en gömd skatt på Solberga. Härrom dagen var sonen med till stallet och han ordnade en skattjakt medan jag mockade. Tyvärr har han inte lämnat någon skattkarta, men jag såg honom en lång stund omkring grushögen vid bostadshuset...

Fler ledtrådar? Det är ett av sonens mycket högt värderat föremål, faktiskt en livsnödvändighet! Den har en grön del med lite mönster och en mer genomskinlig del och passar perfekt i munnen. Tur att vi har flera hemma, annars hade det varit en riktig katastrof.

Men, för den som saknar en napp finns det en möjlighet att söka efter skatten på Solberga.

Tömkörning på Solberga

Igår var det äntligen dags; Maggan har efterfrågat att få prova tömkörning en längre tid. För skojs skulle tänkte jag att vi kunde lära av varandra så vi blev flera stycken.

Först ut var Fröken My - jag vet vad hon kan och hon är snäll och relativt välutbildad inom tömkörnining. Maggan fick roa sig med att bara försöka styra runt - inte så lätt till en början. Det har tagit mig åtskilliga timmar att bara få ordning på den delen. Sedan tog AnnSofies dotter över tömmarna en kort stund; hon har tömkört Carina lite så hon fick prova att göra sluta - förutom skillnaden på häst då. Mariah såg sedan till att Fröken My fick jobba lite - en hel del galoppfattningar blev det.

Carina stod näst på tur och Maggan fick börja att styra även där. Carina är både snäll och tömkörd tidigare. Sedan tog jag över tömmarna och försökte se vad lillan kunde. Det var lite stelt, men hon skötte sig bra, och gäspade rejält efter passet...Min min är en annan fråga.


Sista häst ut blev Winnie. Hon hade ingen vana av tömkörning så jag och Mariah tog det säkra före det osäkra och tog både ledlina och hjälm. Lite konstigt var det i början och det här med att tömmarna byter sida...Men, efter en stund släpptes hon loss och skötte sig väl, det blev även lite trav på töm eftersom hon verkade föredra att springa lite. Bilderna nedan är bara från de första minuterna.

Summa summarium: Jag hade en lärorik dag, både i försök att instruera (det är inte lätt) och att jobba med andra hästar. Hoppas övriga också hade kul!

Bonus: Min son - som lekte runt stallet medan jag tömkörde (eller hoppade med mig på studsmattan när andra tömkörde) fick även rida på Fröken My sådär 100meter. Även han vart trött efter denna eftermiddag!

Mika och Kermit (min och Mariahs hundar) fick sig en skogspromenad av Mariahs sambo och njöt sedan i solen medan sambon tog en del av dessa foton..

Det där med hästar och säkerhet - del 2

Eftersom min utbildning går i en annan stad blir det en hel del pendlande med buss. Oftast brukar jag försöka plugga, sova eller lyssna på musik, men ibland så kan man inte låta bli att tjuvlyssna på andras konversationer. För några veckor sedan var det två tjejer i 25-årsåldern som började prata hästar och ridning, så då spetsade jag naturligtvis öronen. Jag går fortfarande omkring och är förbannad över vad jag fick höra.

Efter vad jag kunde förstås så skulle tjejerna ut på någon form av turridning. Tjej 1 var uppenbarligen ridvan och det lät som om hon hade egen häst. Tjej 2 höll helt klart inte på med hästar till vardags. Efter lite allmänt snack om planering och mötesplatser frågar Tjej 2 hur det var med skor. Visst behövde man ha klack? Tjej 1 lutar sig tillbaka och frågar: "Kan du rida?" Tjej 2 svarar att hon nog inte suttit på en häst sedan hon var fjorton. Det som sedan trillar ur Tjej 1:s mun får mig att häpna så till den milda grad att jag bokstavligen kom på mig själv att sitta med öppen mun.

Enligt Tjej 1 så behövde inte Tjej 2 använda skor med klack, för hon kunde ju rida. Att Tjej 2 tydligen inte suttit på en hästrygg de senaste tio åren var tydligen inget problem. Vidare upplyste Tjej 1 om att det bara är barn som behöver använda klackskor eftersom de inte har kontroll över sina muskler samt har dålig koordinationsförmåga. Är man vuxen och kan rida så kan man ha vilka skor som helst, för man har ju kontroll över sina ben och sin balans.

Maken till enastående okunskap och idioti har jag väl sällan varit med om. 


Jag blir så heligt förbannad när vuxna människor, som verkligen borde veta bättre, utsätter andra för fara bara för att de vill framstå som någon form av allvetande experter. En person som inte ridit på tio år har inga ridmuskler och förmodligen ganska dålig balans. Även med klackskor kan foten åka genom stigbygeln och fastna. Jag vet, det har nämligen hänt mig. Att släpas efter en galopperande häst önskar jag inte någon, och jag är glad över att jag slapp undan med en kronisk ryggskada. Andra människor har förlorat livet i samma situation. Hur i hela fridens namn kan man med berått mod gå emot vad som är grundläggande ridsäkerhet och råda en ovan ryttare att använda utrustning som inte är säker? Jag fattar verkligen inte.

Tyvärr känner jag igen Tjej 1-typen. Det tog mig inte lång stund att kategorisera henne som den där obehagliga översittartypen som tyvärr finns i alldeles för många stall. Jag tror det flesta av er har stött på henne någon gång. Hon är tjejen som är elak mot nybörjare och som mer än gärna påpekar alla fel de gör... men inte för att hjälpa utan för att stjälpa. Hon är tjejen som fnyser åt araber, nordisar och travare. Hon är ridhusråttan som slänger på lite hjälptyglar om hästen visar lite temperament eller inte behagar kröka nog på nacken. Listan på hennes egenskaper kan deprimerande nog göras lång.

Jag skulle vilja sätta Tjej 1 på Winnie och släppa ut henne i naturen. Efter en timme med sidohopp, bakutsparkar och vilda bockningar så tror jag nog att hon skulle ha en annan uppfattning om användning av klackskor. Just sayin'.

Avmaskning

Så var det dags för det vanliga roliga - avmaskning.
Sedan några år tillbaka har jag gjort träckprov på Fröken My och första gångerna vara resultaten alltid skyhöga, över 1000ägg/g träck! Förra året hade hon däremot kommit ner i lägre doser och innan flytten till Solberga var det på gränsen om hon överhuvudtaget behövde avmaskas.
Vårens prov visade dock att det vara avmaskningsdags igen. Måttlig förekomst eller 450 ägg/g träck. En avmaskning nästa, tack sa Fröken My.

I år handlade jag smidigt på nätet ifrån: http://www.maskkontroll.se/ fast jag har inte märkt någon skillnad oavsett vilket företag jag har använt, snabba svar brukar dyka upp på mailen.

Förkylning II

Så, förkylningen blev allt värre under gårdagen och när maken kom hem från en heldag med segelbåten var jag ganska matt. Tog faktiskt bilen till stallet och sedan en lugn tur på Fröken My. Lugnt, stilla, bara vi barbacka tog vi oss fram där det knappst fanns stigar. Enormt grönt och vackert i en stilla skog när solen började sjunka. Svårt att slå på alla fronter. En tranan trumpetade sorgset och både jag och Fröken My undrade vad det var. Tills vi såg den och den flög sin väg.

Väl hemma blev det tidigt i säng; jag som tänkt sitta och bara umgås med maken, en lugn stund när vi knappt setts på hela dagen (eler veckan). Efter en kort stund gav jag upp - ville bara sova. Inte för att sömnen kom så lätt - förkylningen hindrade.

I morse hade ögonen nästan kletat ihop och näsan var tjock liksom halsen. Konstig nog kände jag mig förvånansvärt bra i form efter frukost. Åkte glatt upp till stallet, mockade och sedan slog tröttheten till. Satt och sov/läste mot stallet nästan en timme innan det var dags att göra i ordning Fröken My. Tömkörningslektion.

När Mariah kom för att ta bilder sa hon "Ingrid med röda mulen". En ganska bra beskrivning över läget just nu. Dessutom är jag trött och seg, det blir inte mycket mer aktion här idag om jag får bestämma. Vad gör man inte för att få ta lektion? Fast ärligt talat trodde jag inte att jag var riktigt så här dålig. I alla fall gick lektionen bra, även om hon borde krökt lite mer i nacken.

Bonus! Jag behövde knappt snyta mig alls medan jag tömkörde!

Förkylning I

Sonen har ett par dagar varit lite extra trött på kvällen/eftermiddagen och haft ett par rännilar av snor under näsan. Så inte blev jag så förvånad när jag fick en förkylning som verkade bete sig på samma sätt; lite segare (den bröt ju ut) och lite snor att snyta. En ovanligt mild och lätt variant.

Ändå tills igår kväll, då slog den till rejält, min seghet ökade markant och snorigheten med. Jag har nämligen svårt för ordet lagom; det är antingen eller för mig. Även med förkylningar. Någon som sett reklamen med mannen i ett glaskontor som är fyllt med snorpapper? Det skulle kunna vara jag. Nässpray gör mig bara irriterad i slemhinnorna så det är ingen idé utan det är bara att stå ut med de floder som flyter. Ibland får jag ta en huvudvärkstablett för att få bort huvudvärken som kommit för att jag snutit mig så pass. När väl snorfasen är över börjar jag dessutom hosta, hosta och hosta. Mer än en gång har kollegor undrat om jag inte borde lungröntga mig. Då har det liksom hållit på 2 - 4 veckor! De gånger jag har kollat upp de hela har det inte varit något alls att göra - annat än att vänta.

"Värst av allt" är nästan att jag känner mig oftast helt okej hela förylningsperioden (inte denna gång dock, nu blev jag rejält trött) och inte kan jag stanna hemma från jobbet en månad för förkylning (särskilt inte som jag ofta har ett antal per år; skulle inte bli många jobbdagar där inte). Särskilt inte när man känner sig som vanligt. Det är alltid lika kul att gå till jobbet och säga - maken med samma förkylning snorade ett par dagar; jag låter som en elefant och snart kommer jag att hosta lungorna ur mig under några veckors tid, men jag tror inte att jag smittar, det är bara min kropp som har lite häftig reaktion på det här med förkylning...

Yeah, right att de tror på mig. Själv känner jag mig som vanligt, förutom kanske lite öm i hostmusklerna och att jag inte skulle vilja springa några kilometer i spåret (vilket jag förvisso inte skulle vilja även om jag var friskt, men ändå...)

Effektivitetslära A

I mitt liv är tidsbristen mer eller mindre konstant. Min pappa brukade innan pensionen säga "Jag vill att världen stannar en månad så jag hinner ikapp". Jag håller helhjärtat med honom. Under årens gång har jag dock lyckats lära mig hur man effektivt syr ihop saker som behöver göras till ett enda paket. Det lyckades jag faktiskt med i dag, i alla fall någorlunda.

Just nu är det tenta-p, så jag sitter fastkedjad vid den spännande boken "Managing Brands" av Sylvie Laforet. Vänligen notera att ordet "spännande" ska läsas med drypande sarkasm. Den är så tråkig att klockorna stannar. Alltså var det definitivt läge att rida både Fröken My och Winnie; ingen flykt är ju som tentaflykt! DFP kom med det lysande förslaget att han skulle åka ut och hämta mig och då passa på att ta med hunden så att den understimulerade kraken fick sig en stärkande skogspromenad. Jag var inte sen att uppmuntra det förslaget och passade dessutom på att säga till honom att ta med kameran. Här skulle det fixas ridbilder, minsann.

Sagt och gjort. Ut till stallet och mocka mocka, fixa fixa, rykta rykta. Först blev det en stilla skogstur på Krassliga My, som naturligtvis lyckades med att gå omkull när hon snubblade ner i ett hål dolt av fjolårsgräs. Tack och lov i skritt, och inte värre än att hon tog tillfället i akt och passade på att äta gräs under tiden hon låg ner. Därefter ringde jag in DFP och hoppade upp på Winnie för ett dressyrpass på banan. DFP anlände planenligt och fotograferade. Vi avslutade med att han släpade runt hunden i skogen medan jag, som den latmask jag är, red bredvid.

På en och samma dag lyckades jag alltså rida två hästar, umgås med DFP, få hunden motionerad i skogen samt se till att vi fick några nya bilder till bloggen. Tjohej! Den uppmärksamme läsaren noterade förstås att jag i början skrev att jag varit någorlunda effektiv. Ja, jo, sådär himmelens mycket pluggande fick jag ju faktiskt inte gjort...

Om mockningens terapeutiska egenskaper

Det har nu gått nästan två veckor sedan min högerhand blev bragt ur funktion av Winnies hårda bakhovar. Eftersom det tog kanske en vecka innan jag ens kunde greppa ett pappersark har jag varit helt beroende av mina fantastiska stallkompanjoner för att klara av de dagliga bestyren i stallet, och framför allt med mockningen. Tack Ingrid, Mariah och Louise för all hjälp! Många tycker nog att just mocka är den hästrelaterade aktivitet som man kan klara sig utan som hästtjej, men jag vill höja handen till protest. Enligt min mening har mockning underskattade terapeutiska egenskaper som behöver lyftas fram i ljuset. Det första man kan nämna är självfallet den uppenbart renande effekten med att slänga ut dynga och göra rent och fint till sina fyrbenta vänner. Egentligen är det dock mer intrikat än så. Mockning bygger på något som kan uppfattas som en paradox. Det gäller nämligen både att ta ut så mycket smutsigt som möjligt och att behålla så mycket rent som möjligt. Rent konkret betyder det att bajspluttar och blött strö ska ut medan torrt strö ska vara kvar. Sortera är en teknik som inte alla behärskar. Jag har under årens lopp haft ett antal inhyrda och medryttare och därför möjlighet att studera mockningsteknik både direkt och indirekt. Det skär i hjärtan på en människa som har svårt för slöseri att se hur hela kakor av ren halm hamnar under bajshögarna i skottkärran för att människan som mockar inte inser att man kan vippa av bajspluttarna i kärran och lägga tillbaka halmen i boxen. Likaså blir synen av den evigt växande gödselstacken en smäll på käften för den ekonomiskt sinnade som inte vill slösa med jordens resurser när helt rent strö lyser upp bland allt bajs. Den ekonomiska och ekologiska förlusten undantaget finns det även en filosofisk miss hos de mockare som inte ägnar sig åt att sortera i någon större utsträckning. Själva handlingen att sortera ut alla bajspluttar blir nämligen en symbol för utrensningen av negativa element i det egna livet. Samtidigt som jag jagar runt efter pluttarna kan tankarna snurra fritt kring den skit som förpestar livet just då. Ha! Tror du att du ska kunna fly undan min grep din lilla skit? Nix! Där kastar jag ut en idiotisk chef som beter sig som en översittare, mosar en otäck människa vars närvaro tyvärr är oundviklig men ack så obehaglig, trampar på en ilsken tendens till svartsjuka som visar sitt fula tryne i den sunkiga halmen. Samtidigt blir grepens grävande en räddningsaktion för ren halm vars för tidiga resa mot gödselstacken avbryts, precis som tanken på alla de positiva saker som förgyller min tillvaro räddas undan den negativa spiralen som hotar alla tänkande människor mellan varven. Kanske dras man oftare in i den negativa spiralen när ens livssituation är så orolig som min känns just nu? Eller är jag en grubblare, en dysterkvist? Eller kan min personlighet beskrivas som en box att mocka? Glad som ren halm eller sur som gödsel, i växelverkan? Efter två veckors uppehåll i mockningen kan jag i alla fall konstatera att antalet sidor i dagboken som har fyllts, antalet timmar som har ägnats åt viktiga samtal med den underbara mannen i mitt liv och antalet lästa böcker med ord som styvfamiljer, gummimammor, plastpappor och bonusbarn i titlarna har ökat drastiskt. Det finns väl ingen garanti för att mitt återtåg till mockningen och återerövrandet av dess terapeutiska funktion lugnar min oroliga själ, men hoppas kan man ju alltid!

Barn och häst

Ibland är sonen bara så söt; som idag när vi var i stallet. Plötsligt gick han iväg till Fröken My som stod ensam i en hage 100 meter bort och åt gräs medan jag mockade (åt alla hästar, AnnSofies hand är ju inte bra ännu). Med sig hade han en lite rosa borste. Jag han ikapp honom innan han var inne i hagen. Så gick vi och borstade lite på Fröken My.

En stund senare hittade han en påse morötter i stallet, tog den största som måste funnits i påsen och så var han på väg igen till hagen. (Förlåt AnnSofie, vi är skyldiga dig en morot). Bara för mamma att springa iväg än en gång efter honom. Fröken My tackade och tog emot och sonen var glad över att kunna klappa Fröken på öronen medan hon betade.

Medryttare och hästägare

För ett tag sedan snubblade jag över en medryttartråd på Familjeliv. Det var en ganska fascinerande - och ibland skrämmande - läsning. I stort går tråden ut på att diskutera varför en del hästägare vill ha betalt av sina medryttare. Trådstartaren, och en del andra med henne, är förundrade över detta då de anser att det är hästägaren som behöver hjälp; varför ska då den som hjälper betala för det? Här går då hästägare in och motargumenterar att medryttare sliter på häst och utrustning, och att de inte är intresserade av att sponsra att medryttaren får ha hela nöjet av att rida men slippa kostnaderna. Vissa anser även att en betalande medryttare är mer ansvarsfulla.

Som medryttare kan jag förstå bägge sidors argument. Att ha häst är inte billigt, speciellt inte i storstadsområdena. En del väljer även att ha sin häst på helinackordering där fodring och mockning ingår, och då kan jag verkligen förstå argumentet att "medryttaren slipper de tråkiga och dyra bitarna". Tyvärr verkar även många ha riktigt trista erfarenheter av medryttare som ställer in i sista sekund på grund av de inte ids åka. Jag har, till viss del, förståelse för de hästägare som vill ha betalt... i alla fall när de sakligt och trevligt lägger fram sina argument. Förståelsen börjar dock naggas i kanterna när jag läser hur vissa verkar ha en otroligt nonchalant och otrevlig inställning till oss medryttare. Det är som om vi är en lägre stående ras som bara sliter på saker och förstör. Snåla jävlar är vi också, som minsann inte vill betala! Här har jag bara en sak att säga: Man får den respekt man förtjänar.


Jag har välsignats med att ha inte bara en, utan två medryttarhästar som jag inte behöver betala för att få rida. Med min påvra studentekonomi så kan jag säga att om det hade varit ett krav, då hade det inte blivit någon ridning för min del. Det finns inget som helst utrymme för detta. Jag kommer att vara för evigt tacksam gentemot Ingrid och Ann-Sofie som låter mig pyssla med Fröken My och Winnie.

Poängen är dock denna: Just därför att jag vet hur lyckligt lottad jag är så försöker jag också alltid göra mitt yttersta för att vara flexibel, lyhörd och hjälpsam. Jag upprepar: Man får den respekt man förtjänar.

Visst tar det tid. Det tar tid att prata om hur man ska lägga upp träningen på bästa sätt för att Fröken My med sina ryggproblem ska må så bra som möjligt. Det tar tid att få till en planering som gör att jag, i den bästa av världar, kan rida både Winnie och Fröken My samma dag. Det tar tid att mocka några extra boxar på julafton, att åka till stallet en lördag för att hjälpa till med att få upp hö på logen, att stängsla om hagar, att bära oändliga liter vatten på vintern. Men just det faktum att vi delar på den tid det tar gör att vi kan få mer tid över till annat: studier, barn, relationer, arbete... Vi hjälper varandra för att vi vet hur mycket det betyder att ibland få en extra halvtimme till övers.

Jag är stolt och glad över att Ann-Sofie och Ingrid inte "bara" är mina hästägare. De är mina vänner, i ordets sanna bemärkelse. Till och från hittar vi faktiskt tid att träffas i civila kläder, och jag kan lova att vi inte bara pratar hästar.

För att (i alla fall försöka) avsluta ett långt inlägg så ska jag berätta om något som gjorde mig oerhört rörd och glad... nämligen när Ingrid hade beställt den bomlösa sadeln till Fröken My. Ingrid är nog närmare 20 cm längre än vad jag är, men i samband med att hon berättade om det så nämnde hon att hon hade beställt en med den kortare varianten av sadelkåpor, just med tanke på min längd. Det var inget jag hade efterfrågat och det var inget hon hade behövt göra. Det var inte tal om att jag sliter på utrustningen, tvärtom: Att jag på bästa sätt - min och hästens - ska kunna nyttja den. Just den lilla, fina omtanken var så oerhört värmande och gjorde mig så oerhört glad.

Jag skulle förmodligen kunna skriva flera inlägg till om hur vi hjälper och värnar om varandra, hur vi pusslar och planerar för att vi ska kunna kombinera hästeriet med alla andra måsten och borden. Men summan av kardemumman är: Du får den respekt, hjälp, uppskattning och vänskap du förtjänar.

Lösningen på dressyrproblemen?

I tisdags red jag och Fröken My ut på en ljuvlig eftermiddagstur. Det var årets varmaste dag hittills, och fåglarna sjöng extatiskt, citronfjärilarna virvlade runt som dervischer och alla skogens dofter blandades till en doft som ingen parfymör någonsin kommer att kunna efterlikna.

Allt var frid och fröjd och vi galopperade sakta längs en väg. Men så plötsligt: Tvärstopp. Det är bara att vara glad för starka benmuskler och god balans, för annars hade jag flugit rakt över Fröken Mys spetsade öron. Vad var nu anledningen till detta? En bunt med nyutsläppta kvigor som fridfullt vandrade runt i en hage bredvid vägen.

Av någon anledning hade jag glömt att Fröken My starkt ogillar all things kossa. Där satt jag i min lilla kokong av sommarlycka och hade helt glömt bort betessläpp och potentiella Fröken My-ätande lantdjur. Nåväl. Fröken My blev helt plötsligt Grand Prix My. Maken till samlad galopp på stället och excellenta sidovärtesrörelser har jag nog aldrig upplevt, och hon blev bara bättre och bättre ju närmare de nyfikna kvigorna vandrade mot vägen. Efter en del om och men så tog vi oss förbi dessa skräckinjagande kreatur, men det fick mig att fundera. Ska men helt enkelt införskaffa en liten ko som man tar fram när Lata My inte vill samarbeta? Ingrid, vad säger du?

Det där med hästar och säkerhet

Jag brukar oftast tycka att jag är rätt förnuftig när jag är i närheten av hästar. Det skulle inte falla mig in att rida utan hjälm, till exempel. Inte heller rider jag utan säkerhetsväst om det är en häst jag inte känner eller om det är en häst jag vet har nerverna utanpå huden. Jag försöker hålla en hel del småsaker i åtanke och hela tiden vara närvarande när jag håller på med pållarna. Men visst, till och från så tyckar jag att jag ska vara smart och effektivisera... och det är ju ofta då man råkar illa ut.

Egentligen så borde jag faktiskt ha hjälm på mig när jag hämtar ystra hästar i hagen och när jag lastar. Egentligen borde jag alltid, alltid ha säkerhetsväst när jag rider. Jag ska faktiskt försöka bättra mig, i alla fall på västfronten.

Något jag faktiskt försöker komma ihåg när jag rider ut är att använda signalväst. Dels därför att man faktiskt syns otroligt mycket bättre när man rider på trafikerade vägar... men en annan, och för mig nästan viktigare anledning, är den som en god vän påpekade: Om man råkar ut för en olycka någonstans ute i skogen och blir liggande medvetslös så syns man på ett helt annat sätt när folk ger sig ut för att leta. Att gå förbi en livlös ryttare iklädd neutral- eller mörkfärgade ridkläder och som hamnat i ett dike, det är lätt gjort. Men få missar en ilsket neonorange väst. Är den försedd med reflexer syns man dessutom i mörker.

Jag har också införskaffat en stallmobil; en telefon designad för pensionärer. Nej, jag skämtar inte. Den har extra stora knappar samt specialknappar där man knappa in nödnummer. Jag tänker som så att om olyckan är framme, så vill jag så enkelt som möjligt kunna ringa om jag nu faktiskt är vid medvetande. Den heter Doro PhoneEasy och är inte speciellt avancerad... men det var ju inte heller det jag var ute efter. Den förvarar jag helst i en mobilhållare som jag har runt armen. Än en gång är tanken att telefonen ska vara så lättåtkomlig som möjligt.

Hur tänker ni läsare kring hästar och säkerhet? Vad är viktigt för er, och varför?

Solberga: Stallet där även katterna tänker på säkerheten.

Nu åker hästkräket till slakt!

En välriktad spark har berövat mig i princip all funktion i höger hand. Den är blå och gul, mörbultad, svullen och öm och i vissa lägen gör det så ont att det kommer fula ord hoppande ur munnen på mig, som i vanliga fall bemödar mig om att censurera verbal ilska. Självklart är jag dessutom högerhänt. VÄLDIGT HÖGERHÄNT. Inget brutet fick jag veta efter tre timmar på akuten, men faktum kvarstår: Hästen borde straffas. Med dödsstraff. Minst. För det kan väl inte vara mitt fel på något sätt?

Låt mig redogöra för händelseförloppet. Det är bara minuter kvar till det ögonblick då jag väntar mig att den underbara mannen i mitt liv ska dyka upp efter nästan 30 timmars frånvaro och jag vill få in hästarna så fort som möjligt. Därför tänker jag mig att det går fortare om jag tar en hink med 15 liter vatten och en påse hö på fyra kilo i ena handen och två hinkar kraftfoder i andra. Alla hungriga hästar viftas bort lite halvhjärtat eftersom jag inte har någon ledig hand. Det är då det händer. Winnie tycker att alla andra har kommit lite för nära, gör ett hopp med bakutspark för att jaga bort dem. Sparken tar på handen som håller vattenhinken och smällen förstärks av vikten så att det känns som om allt bara går sönder. Hinkar flyger. Svärord forsar fram. Hästar far omkring som yra höns. Handen bultar. Tårar sprutar. Autopiloten kopplas på och hästarna kommer in på något mystiskt sätt, men det går inte att spola tillbaka. Istället för en mysig kväll på tu man hand i soffan med min älskling blev det akuten, tur nog i samma sällskap!

Sens moral? Chansa aldrig runt levande varelser som väger tio gånger så mycket som du själv. Bättre göra det lugnt och sansat än snabbt och slarvigt. Bättre sent än aldrig. You get the drift!

Lektion

Efter två år var det äntligen dags!

Ridlektion för min favorittränare. Stela My förvandlades förvånasvärt snabbt till Dressyrproffset My och visade att vi har utvecklats trots bristen på lektioner och den nedgång i form som barnafödande och årets foderbrist resulterat i. Galoppen är bättre och vi kom längre än någonsin. Härligt!
Jag förstår inte vad min tränare gör, för bara vi kommer in på banan och hon finns där så går det bättre. Vi gör inget spektakultärt, inget särskilt och ändå är det precis rätt rörelser för att för dagen lossa Stela My och få henne allt bättre. Hur gör hon?

Tyvärr blev det inga bilder, men nästa gång hoppas jag...Jag slänger in en bild från en tidigare lektion, 2006 var det visst. Inte perfekt och vi har nu kommit längre... Det är alldeles för sällan jag hittar någon som vill fota med jag rider.

Asocialt social

Att ha häst, hund och familj har gjort att jag har fått göra många val; ett av dem har varit att inte ha ett så stort umgänge. Det finns inte tid eller ork. En vanlig dag har sedan jag köpte häst sett ut ungefär så här:
6 Frukost, ev hundpromenad
8 Jobb/studier
Ev lunchrastning av hund
14-17 Hemma, ev förbi mataffären/ärende/plugg/barnpassning
18 Mat
19 Stallet
21 Hemma igen, TV, plugg, eller något annat projekt
23 Sov

Helgerna har lyckats fylla med alla möjliga aktiviteter, ännu mer häst, föräldrar, fix i hemmet eller något annat. Har tiden väl funnits att faktiskt vara social har jag inte hunnit planera något under veckan och det känns ofta lite sent att ringa någon och fråga om de vill komma över om en halvtimme...

Stallet har därför blivit till en frizon, då fastnar jag lätt och pratar, blir stående en stund och pratar om allt och inget. Råkar visst komma hem en halvtimme, timme senare än beräknat. Vissa hästmänniskor har genom åren undrat om det överhuvudtaget går att få stopp på min svada. Samma sak händer faktiskt om vi väl är bortbjudna eller har gäster, men händer inte lika spontant eller lätt. Tyvärr gör det att jag tappar kontakten med folk som jag gillar (tack och lov för Facebook - nu tror jag mig veta vad vissa gör). Jag orkar inte hålla kontakten, jag som en gång i tiden mer än dubblerade telefonräkningen till mina föräldrars fasa.

Nu för tiden ringer jag bara de jag måste, typ Mariah eftersom vi behöver planera upp veckan och när vem ska rida. Väl på tråden fungerar det också bra att prata om allt möjligt...Vi ses ju sällan i stallet av förklarliga skäl.

Tack AnnSofie för att du också gillar att stå att prata på kvällarna, jag kom på det härom kvällen och det gav mig inspirationen till det här inlägget. Till er jag "glömmer bort" - kom bara förbi stallet så kan jag prata bort en bra stund :-). Det är inte er utan tiden som jag har något otalt med. Det värsta är att flera av er har ett minst lika späckat schema som jag...

Någon gång, i nästa liv eller så, ska jag börja bli bättre på att hålla ett större umgänge.

MIAO MIAO

Som mamma till en kille på knappa två år som för inte så länge sedan börjat på dagis får man visst räkna med en del vabbande. Plötsligt blir det regelbundna diskussioner hemma om vem som ska vara hemma, vem som har mest inplannerat på jobbet kommande dag(ar). Denna vecka fick jag vara hemma tisdag - onsdag och så skulle barnets far vara hemma torsdag - fredag. Det är (så klart) helt underbart att få vara hemma med en livfull kille men en av hans senaste intressen riskerar att göra mig galen. Han vill hela tiden lyssna på "MIAO, MIAO":

Det är inget fel på den låten (eller några av de andra han också kan tänka sig att lyssna på) men nu räcker det! Häromdagen blev jag tvungen att sätta på radion för att inte låten skulle gå på repeat i huvudet. Hemma, i stallet, i bilen, framför datorn så virvlar den på "il gatto puzzolone..." ("den stinkande katten, allergisk mot tvål...). Jag sjunger med tills jag kommer på mig själv. Snabbare än kvickt är den tillbaka igen. Idag har den äntligen stoppat, kanske inte helt fel att vara tillbaka på jobbet.

Så - om någon söker barnsånger på italienska - snart kan jag dem alla utantill, säg bara till!

Som tur var ägnade vi igår även en stund i stallet åt att titta på riktiga "Miao, Miao". Just nu saknar vi egen katt, men får sonen bestämma skulle vi nog skaffa en snarast. Han verkar helt förälskad i katter och spanar hela tiden efter grannens katt. Bilderna är för att glädja sonen; våra tidigare katter Denise som somnade in 14 år gammal 2008 och Dennis som blev 18 1/2 år innan han avsluta sina dagar nu i vintras. Och nej, det var inte vi som satte katterna i någon av situationera - vi bara fotade. Och nej, vi döpte inte katterna utan omhändertog dem vid 7 1/2 resp 10 års ålder och de kom från två olika hem och uppfödare.

Vad är det för fel på den här bilden?

VAD HÄNDE MED VÅREN? BETRAKTELSER ÖVER VÄDER OCH VIND

När man i Mellansverige går in i maj månad brukar man kunna pusta ut, ta bort snösulor och broddar, börja fundera på lämpligt datum för betessläpp och lägga in alla täcken för säsongen. Detta år framstod inte som ett undantag. Under påskhelgen låg man på filt i trädgården och svettades och åt glass. Idag, den tredje dagen i maj månad, singlar det däremot snöflingor över tulpaner och påskliljor. Självfallet var eftermiddagen vikt åt en härlig ridtur i vackert vårväder, men givet det uteblivna vårvädret och vinterns återvändande börjar man nu tänka i andra banor. Kanske skulle man ta itu med de där högarna med jobb som ska göras istället? Eller rycka lite i städnerven? Eller bara sitta inne och gnälla över att de blommande träden nu inte kommer att bära frukter eftersom inga humlor kan flyga i dagens väder? I väntan på beslut gjordes ett försök att fånga de flyktiga flingorna på bild. Håll till godo och märk väl hästarnas förvånade uppsyn! Må vintern ruttna och dö!

SEGER!

Över en vecka har gått sedan den lilla sagoponnyn Carinas senaste lyckade rymning ut ur hagen! Elen kopplades på (efter mycket om och men och, ja, med hjälp från den underbara mannen i mitt liv!) och utan att faktiskt se hur hon måste ha försökt att ta sig under men förvånat fått sig en knäpp på nosen kan jag torrt konstatera att hon inte har tagit sig ut ur hagen på eget bevåg sedan dess. Visserligen är jorden usel och vissa modiga själar (ja, den underbara mannen i mitt liv!) som vågar lägga handen på tråden hävdar att där knappt är någon ström, men så länge skrämseltaktiken fungerar och den söta Carina håller sig i hagen är jag mer än nöjd. Att det knäpper lite hemtrevligt precis vid grinden tror jag även har en hämmande effekt på hugade rymmare. Förhoppningsvis är bilden av en häst på fel sida om tråden ett minne blott. Visst inser jag att säsongen med grönare gräs på andra sidan staketet bara har börjat så smått, men segerns sötma är ljuv och jag har för avsikt att avnjuta den med ett försmädligt leende på läpparna!