Sadelleverans

Måste säga att det gick oväntat snabbt att få hem sadeln, 5 arbetsdagar tills jag hade den hemma hos mig, hela vägen från Tyskland. Dessutom kom det ett extra sadelöverdrag som jag tydligen fått gratis. Kunde de inte sagt det så jag sluppit köpa ett?

Första testet blev redan samma kväll – så klart. Problemet var bara att försöka transportera allt så försiktigt att man kunde prova utan att det syntes. Mängder med lappar, garantier och plastpåsar kom att ligga hemma i dagar efteråt. Inte lätt att försöka rida med alla dessa saker hängades i vägen överallt.

Allt kändes dessutom jättekonstigt - inte alls som AnnSofies sadel - vad hade hänt? Hade den känts så här när jag provade hade jag inte köpt... Förhoppningsvis var det bara ett "inridningsproblem". Redan nästa dag kändes det som tur var bättre och när det nu har gått lite tid kan jag säga att köpet blev bra. Fröken My är nöjd(are) och har börjat sätta muskler igen. Dessutom har jag lyckats sy ett extra schabrak i ett härligt mönstrat tyg - ingen lär ha något liknande.

Självklart räckte det inte heller med att köpa sadeln, det blev sadelgjord och en brösta också. Snart ska jag köpa nya säkerhetsstigbyglar när jag byter från vinterns värmande trästigbyglar.

Hästar på rymmen (följetången inleds…)

Två av mina söta hästar är ponnyer. Det ska väl egentligen mest handla om storlek, men jag funderar allvarligt på om det inte ingår ett visst mått av bus och illmarighet i själva begreppet ponny. Ett av de bus som jag uppskattar allra minst är hästar på rymmen. Visst är det bra att vår väg inte är särskilt trafikerad, men man vill ändå helst se hästarna innanför tråden istället för utanför.

Så var inte fallet när jag rullade in på min uppfartsväg häromkvällen. Då kändes det bra att vi hade ställt om klockorna till sommartid så att det fortfarande var ljust eftersom jag tydligt kunde se två hästar framför huset, i det som skulle kunna kallas trädgård. Där stod de i godan ro och nappade upp små grässtrån och verkade helt obekymrade över att jag gled förbi med bilen och parkerade en meter ifrån. Prassel med höpåsar framför stallet var tillräckligt för att få de ystra små liven att glatt trava in i sina boxar. Ingen skada skedd på hästarna, men staketet hängde betänkligt på ett ställe i hagen där de förmodligen hade krupit under. Pilla, pilla, laga, laga, fixa, greja.

Nästa dag sprang de omkring som vildhästar på prärien när jag kom hem tidig eftermiddag. Lilla Carina försökte hålla jämna steg med Minsta som flög fram som vinden. Hade det inte varit för det faktum att den galna galoppen utfördes på det intilliggande fältet istället för i hagen skulle jag ha kunnat njuta av svansplymer, vidgade näsborrar och två goda vänner som krängde med huvudet och gjorde ormen mellan bocksprång och diverse glädjeyttringar. När de sedan bestämde sig för att springa ut på vägen för att ta sig in på gården igen hade jag hjärtat i halsgropen och panik i blicken. De lyckades dock ta sig upp på stallplan utan missöden och lät sig infångas och ledas in i stallet för lite lunch.

Senare samma kväll stod de återigen utanför köksfönstret och betade. Med hjälp av lite skrammel i en hink lurade barnen in dem i stallet igen och där fick de stå kvar trots att de brukar gå in ett par timmar senare i vanliga fall. Fastän jag inte kan se några problem med staketet sitter jag på helspänn här hemma och jobbar. Var femte minut kikar jag ut genom fönstret för att eventuellt få se var de tar sig ut. Frukosten börjar ta slut och jag väntar mig ett utbrytningsförsök när som helst. Har jag sagt att jag har både nätansluten och batteridriven el av vilka ingen fungerar för tillfället? I ena fallet är jorden inte tillräckligt bra och kontakten har släppt på något sätt. I andra fallet ligger en halv gödselstack och ett nedfallet träd över tråden. Ibland önskar man att man bodde på en helt annan del av jordklotet där marken aldrig är frusen och där det finns mat i hagarna alla dagar på året. Men för det mesta skulle jag nöja mig med oceaner av tid och ändlös energi för att hinna och orka fixa i ordning alla staket och pumpa ut så stark el att hästarna fick punkfrisyr bara de tänkte på att gå i närheten av tråden!

Cykeltur /The perfect spot

Nu mer har jag turen att bo så nära stallet att det lätt går att cykla dit, vilket jag försöker utnyttja så ofta jag kan. Ibland låter jag även hunden; Mika, följa med för att få springa av sig lite. Så även under gårdagen. Min tanke vara att komma upp till stallet och faktiskt hinna utnyttja det dagsljus som fortfarande fanns kvar. Första vardagen som jag kanske skulle slippa pannlampans sken, slippa ta mig både fram och tillbaka i kolmörker.

Mika tänkte annorlunda. Hon har sällan gått så långsamt, med handbromsen i. Hela tiden sökande efter "the perfect spot". Genom åren har jag lärt mig att den perfekta platsen för hundbestyr är mycket svår att finna. Allt måste kollas minituöst och skulle man råka bli störd när man nästan har funnit den (exempelvis av en lätt stressad matte som efter 20:e potentiella "spotten" började tycka att det var dags att "producera") så var det bara att fortsätta en stund.

Dessutom verkar det vara ett inre dilemma i hunden. Många gånger har jag sett en nos som vill gå en liten bit till, nosa lite längre i ett försök att hitta något bättre medan rumpan nästan släpar i marken, har funnit en spott för länge sedan.

Hela turen till stallet var på detta vis, Mika saktade in, nosade, stanna de upp, såg sig lite omkring, kanske ville hon göra något? Nej, matte verkade så irriterad, solen stod i fel vinkel, cykelbromsen ljöd, ett löv låg på fel plats... Listan måste ha varit väldigt lång på vad som INTE passade. Mattes tålamod var inte lika långt.

Till slut kom vi fram (tack och lov). Lyckades med årets första vettiga dressyrpass på Fröken My (halva ridbanan har faktiskt tinat fram! Det hjälper oerhört.) Mika vilade i box under tiden.

På hemvägen däremot verkade hon försöka ta igen all tid vi missat på vägen till stallet. Första halva kilometern drog hon mig (tur hon hade selen). Hade det inte varit så mörkt hade jag definitivt sett den specifika blick hon kan få - totalt fokuserad på en sak - att springa så fort det går. I övrigt helt avstängd, inget/ingen når fram. Sedan nöjde hon sig med att bara hålla ett tempo som jag kunde cykla med i.

Varför göra bara en sak?

Lördagen ägnades inte bara åt NH-kurs - det vore väll för enklet? Jag tog en långlunch från kursen opch åkte ett par mil till för att närvara vid dopet av ett par kompisars barn. Dopet gick bra, resan likaså, på vägen hann jag se både räv och fasan. Stressigt? Kanske lite, men det gäller att maximera sina dagar. Inte kunde jag rå för att båda aktiviteterna hamnade samma dag . Prioritera bort någon kändes inte heller som en idé så som tur var var Mariah med på kursen och kunde berätta vad jag missat.

Det krångligaste var nog hur jag skulle klä mig...Snyggt under, med ett yttre stallskal som snabbt byttes om innan entren i kyrkan.Bilden föreställer doppresenten, hoppas hon blev nöjd!

Måndagar

Den här bilden från helgens clinic får representera vad jag tycker om måndagar. Enough said.

NH kurs/Jag hatar tidsomställningen

Även jag var med och tittade på gårdagens NH kurs och blev inspirerad. När jag kom till Fröken My idag skulle vi såklart testa det jag sett under gårdagen. Lite ont om tid var det, maken behövde iväg till båten och jag hade lovat att vara hemma senast 10.30. Trots att jag var uppe och fodrade vid lite efter sju så tar det sin tid innan hästarna ätit upp så att man kan ge sig iväg.

Så, när Fröken My änligen ätit upp tog jag med henne ut på stallplanen. Zonmarkering, flytta bakdel, flytta bog, skicka hästen bakåt, longering, allt fungerade bra! Fast, vi gjorde bara allting sådär en gång och i ett varv. Max 5 minuter tog det. Tur det, det tog rejält med tid att borsta bort det värsta av pälsen som nu faller i drivor. På med sadeln och iväg.

Fröken My ville springa, helst galoppa och det snabbt. Fast det är svårt att neka henne när hon går så fint, härlig form, tuggande på bettet. Hon vet hur hon ska få som hon vill. På hemväg, men fortfarande två, tre kilometer från stallet ringer telefonen.
"Vet du att klockan är tio i elva nu? När ska ni åka till badet?" undrar maken.

Det är inte första gången. JAG AVSKYR TIDSOMSTÄLLNINGEN! Visst hade jag läst om det, tänkt på det troligen senast i fredags. Inte till stor hjälp idag. Jag vaknade till och med en timme innan jag steg upp men valde att sova vidare... Inte mycket att göra, bara att lägga på lite tempo (inte mig emot sa Fröken My) och ta sig hem. Hemma sådär en timme senare än vad jag borde. Nåja, just denna vecka var det inget bad. Det hade jag i alla fall koll på.

Sammanfattning:

• Jag avskyr tidsomställningen, frågan är bara vad jag missar nästa gång.

• NH-kursen var lärorik. Måste bara träna lite mer, testa ordentlig och få in det så att det blir naturligt för mig. Men första teste utföll ju till belåtenhet.

• Fröken My behövde verkligen sin galopptur, helt rätt prioriterat idag. Imorgon har hon kanske lite träningsverk och NH träning blir en bra aktivitet?
  

Lördagsgodis

Jag borde klippa mig. Jag borde gå till kiropraktorn och fixa till min stackars rygg. Jag borde klacka om ungefär fem par skor. Jag borde [lägg in valfritt som du tycker passar]. Studentekonomin begränsar alla borden ganska rejält, så jag traskar omkring i risigt hår, trasiga skor och med en värkande rygg.

Däremot har man ju alltid råd med en clinic i Natural Horsemanship med Rebecca Öst, så det var jag på idag (om än bara som fotfolk). Otroligt givande och roligt, men nu är jag så trött att jag bara vill däcka på soffan. En del kort blev ju naturligtvis tagna under dagen, så i brist på skrivork petar jag in ett på min goda vän Helena och hennes häst Lady. Man måste ju ha lite lördagsgodis, trots allt.

Sadelköp

Oups; Fröken My hade fallit ur rejält i muskelmassa. Kunde eventuellt ha något att göra med, kall vinter, tjock päls, proteinfattigt hö och att min tid i stallet nästan enbart infallit efter ljusets försvinnande.

Plötsligt bråkade hon värre än någonsin när man började trava. Sparkade och kickade. Övriga höll sig på behörigt avstånd så att säga. Tur att hon är lätt att sitta kvar på. Men något var fel. Tanken dök ganska snabbt upp: Kunde sadeln vara boven i dramat? Ett ämne jag är less på sedan jag provat, bytt och stoppat om ett antal gånger. Troligen skulle det bara vara tillfälligt dessutom! Fast för att få till överlinjen så att sadeln hon hade passar krävs jobb – och troligen inte med den sadeln. Tur att det fanns en bomlös i stallet att prova för att se om sadeltanken kanske kunde vara rätt!

Lyxfröken My verkade (såklart) föredra sadeländring och svarade inte optimalt på paddar till bomsadeln. Vad annars? Hon är en prinsessa som vill att jag fullständigt överöser henne med dyra saker och på alla sätt försöker motivera mig till nya inköp. Varför nöja sig med en padd om hon kan få en hel sadel.

Efter bara en ridtur var jag nästan redo att skicka efter sadel; den behövdes ju omedelbart! Igår! Inte vänta flera månader, eller vela fram och tillbaka. Testa, fundera prova… skicka efter en annan sadel bara för att konstatera att den var sämre...Vaddå att den skulle kosta omkring 8000. Det är ju inte så farligt för en ny sadel… Begagnat verkade inte existera (förvånande?). Att jag för mindre än en månad sedan inte ansett mig ha råd att gå till tandläkaren (rutinkontroll och hittills har tänderna alltid varit bra) eller köpa ny säkerhetsväst eller kläder till mig själv - så vaddå? En ny sadel kan vara skillnaden mellan att kunna rida överhuvudtaget; att kunna försöka lösa de problem Lyxhästen My har. OM det nu var sadeln?

Fast jag ville passa på att prova någon gång till för att vara säker innan jag beställde. Under tiden han jag börja googla. Det finns massor med modeller och egentligen blev jag alltmer intresserad av de som kostar minst det dubbla i priset. Oväntat? De ser ju mer ut som ”riktiga” sadlar och skulle ju fylla drömmen sedan många år om en dressyrsadel… Fast så var det ju priset återigen. Och inte kunde jag prova innan heller. Väldigt mycket som att köpa grisen i säcken, kanske få returnera och stå utan igen, vänta ännu längre. Inte precis en ”quick fix”.

Efter tre tester med den bomlösa slängde jag in en beställning precis före läggdags. I lönndom. Trots allt gjorde jag ett klipp; hittade en återförsäljare utomlands som gjorde att sadeln med frakt bara kostade dryga 6000! Att det sedan krävdes specialschabrak (dyrt så klart), och lite andra detaljer har jag hållit hemligt för maken. Först funderade jag på om jag kunde hålla hela sadelköpet hemligt, men insåg att det kanske inte var det bästa alternativet trots allt. Kan vara svårt att gömma ett paket innehållande en hel sadel. Han är redan rätt less på – eller bara oförstående inför – de (enorma) kostnader Fröken My medför. Sadel har du ju redan, typ.

Så nu sitter jag här och väntar, ivrig att få springa och köpa alla extra detaljer som också behövs; stigläder, sadelgjord… Kära maken – köp gärna den där dyra airbruchen du pratade om.

Älgvarning, bångstyriga hästar och dejting

Under de senaste vintermånaderna har ett nytt fenomen förgyllt min tillvaro. Från att vara dumpad tvåbarnsmamma har jag förvandlats till yr och nykär. Eftersom jag fortfarande är hästtjej har nu dejtandet under en period blivit ett nytt inslag i den redan pressade planeringen. Ett resultat: ibland får hästarna gå in lite tidigare på kvällen. Och hur har detta fungerat? Man skulle kunna tänka sig att de glatt traskar in i sina boxar och lugnt börjar mumsa i sig kvällsmat med nöjda miner. Nä. Inte mina inte. De verkar känna på sig att matte är lite stressad och har tankarna på annat håll och då passar de på, de små liven. Exempelvis: Hela flocken kommer rusande i full fart och sedan uppstår ett virrvarr utan dess like där ingen häst faktiskt lyckas hamna på rätt plats. Eller: Hästarna står i skogsbrynet och stirrar misstänksamt på den helt okända och skräckinjagande varelse som jag hux flux har förvandlats till, vägrar närma sig trots den vanliga visslingen som brukar vara så effektiv och rusar panikartat in i skogen om man tar ett steg i deras riktning. Som en extra krydda har älgarna hedrat oss med sin närvaro under vintern. De har med uttråkade miner spankulerat omkring i trädgård, hästhagar och intilliggande fält och skog. Solbergas ystra hästar tycker att dessa fyrbenta vänner borde hålla sig på avstånd och har utvecklat sofistikerade strategier med skrämselsyfte men utan någon större framgång. Vild galopp är en taktik. Blåsljud som jag bara trodde att valar kunde uppbringa en annan. Men för det mesta verkar strategin vara att under inga omständigheter låta sig infångas av människor som i hästarnas grumlade medvetande på något vis förknippas med de monsterlika älgarna. Självfallet utfärdas älgvarning alltid när matte har en dejt på gång. Ett scenario: Tanken är att jag ska ta in hästarna och sedan duscha och göra mig oemotståndlig. Resultat: två av fyra hästar låter sig övertalas att gå in, återstående två vägrar och blir kvar ute. Naturligtvis blir det 17 minus den kvällen och när jag kommer hem i mina tunna nylonstrumpor och korta kjol ett antal timmar senare kliver de två spaka arabdamerna in i sina boxar med rimfrost i skägget och ynkliga miner. Ett annat scenario: Dejten drar ut på tiden (mycket trevligt…) och ett erbjudande från den underbara Ingrid att hon ska ta in hästarna dyker upp. Hurra! Om bara alla ville gå in… Ja, ja. Nu verkar vintern äntligen sjunga på sista refrängen, älgarna håller sig i skogen, den underbara mannen följer ibland med ut i stallet för att ta in vildhästarna, som, hör och häpna, finner sig i detta och, för det mesta, uppför sig som mönsterelever. Nyordningen möts av jubel från den upp över öronen förälskade tvåbarnsmamman och hästtjejen som nu bara hoppas att det ska hålla i sig. På alla plan.

Diamonds are a girl’s best friend

Pyttsan! I alla fall inte hästtjejens. Polygripen däremot – den är hästtjejens bäste vän! Polygripens höga användbarhet uppenbarade sig först när ett skogsparti på cirka en hektar skulle stängslas. Utan stolpar men beväpnad med isolatorer och elrep och välsignad med lagom tätt växande träd stövlade undertecknad ut i skogen för att ta marken i besittning. Men vilket verktyg passar sig för att slå i isolatorer och sedan snurra in dem i trädet? Jo, polygripen. Den visar sig ha en hård skalle lämplig att banka lite med och ett skaft som går att få in i själva ringen och sedan snurra runt tills isolatorn sitter. Kanske finns andra lämpliga verktyg, men varför chansa? Ytterligare användningsområden för den glatt röda polygripen uppenbarar sig nu i vintertid. När själva hatten på vattenkranen har givit upp och kylan gör metallpinnen som återstår att skruva på synnerligen omedgörlig kommer polygripen som en räddande ängel. Likaså när låset till boxarnas dörrar fryser ihop kommer polygripen väl till pass för att skruva, lirka, banka och bända upp dem för att släppa ut de ystra hästarna i snöyran. Man kan också slå loss snöklumpar som fastnat i hästhovar och en hel massa andra saker som ännu inte är upptäckta! Polygripens egentliga användningsområde utanför stallets värld lämnar vi därhän och konstaterar torrt att den enda möjliga nackdelen är storleken och formen på verktyget. Det ger nämligen lite otrevliga överraskningar när man har glömt sin favorit i jackfickan och glatt böjer sig ner för att klappa en kelen stallkatt! Men mer om innehållet i hästtjejernas fickor en annan gång!

Snyggast i stallet

På väg till stallet; bara ett litet ombyte först. På med de gamla långkalsongerna, mammas gamla knähöga termostrumpor. Undra varför hon gav bort dem egentligen – hade de blivit för tunnslitna, eller hur var det? Hon hade i alla fall köpt nya av någon anledning. En av mina t-shirts från högstadiet (jo, jag kommer fortfarande i dem) och syrrans polo, som nog är det klädesplagg som ser bäst ut. Faktiskt skulle jag nästan kunna använda den till vardags. Undra varför hon gjorde sig av med den? Kanske för att hon inte lägger alla sina pengar på hästar? Har råd och tid att shopa till sig själv. När det gäller kläderna jag donerat till stallet är de nästan enbart från högstadie och gymnasie tiden. Att kvalitén skulle vara dålig på moderna kläder håller jag inte med om - de håller ofta ihop, även om färg och form kan ha ändrats. Förvisso sällan till det bättre.

På vintern är jag praktisk så det blir stora termobyxorna som tyvärr har börjat gå sönder bortom all räddning; alldeles nyligen hittade jag ett hål i grenen och hällorna som ska hålla fast byxorna under foten har lagats mer än en gång. En är oåterkalleligt förstörd. Nästa vinter borde det bli ett nytt par. Hur det blir i verkligenheten återstår ännu att se. Dessa har bara hängt med i, tja, kanske sex, sju år.

Mammas gamla Helly Hansen plagiat, något kort i ärmen och ORANGE är bra när det är riktigt kallt. Kan den vara lika gammal som jag? Jackan är nog nyast och specialinköpt till stallet, faktiskt bara en eller ett par säsonger gammal. Toppar allt genom att fylla alla fickorna med vantar, på med reflexvästen och så mössan som påminner om en svamp. Nåja, den chockrosa jag bar i säkert 10 år har (äntligen) försvunnit spårlöst.

Det är tur att jag är kär, säger maken och ger mig en puss innan jag ger mig iväg. Inte precis orolig att jag ska bli uppraggad av någon även om så stallet skulle vara fullt av män.

Någon gång ska jag köpa snygga stallkläder, men jag har hört att vi ska tänka på våran planet och inte konsumera så mycket, använda våra saker tills de tar slut. Dessutom finns det många andra hål att lägga pengarna på först; hästtillbehör, "civilia" kläder, bostaden...

Från liten ponny till stor häst

Av de tre Solbergaflickorna är det jag som i mitt liv har haft det längsta riduppehållet. Jag skulle jag tro att jag på många sätt uppfyller Exempelmall 1a för hur det går till när många hästtjejer slutar rida. Tack och lov så började jag igen, men jag hade lika gärna kunnat sitta och drömma fortfarande.

På ridtur i Afrika

Djurtokig i allmänhet och hästtokig i synnerhet har jag alltid varit, bokstavligen så länge jag kan minnas. Några barndomsår tillbringades i Tanzania, och det var faktiskt där som jag hamnade på hästryggen för första gången. På något förunderligtvis lyckades mina föräldrar snoka rätt på en ridskola långt upp i bergen i vad som då var ett väldigt fattigt och krigshärjat land, och trots att jag inte var mer än tre år gammal så har jag faktiskt minnen från de tillfällen jag var där.

Väl tillbaka i Sverige så fortsatte jag i klassisk svensk ridtjejstil på ridskola. Jag minns hur fullständigt gigantiska de större ponnyerna och ridhästarna tedde sig när jag var i sjuårsåldern... med tilltagande ålder så krympte de på något mystiskt vis. När jag var 15 skaffade jag mig min första medryttarhäst, men efter att han och jag gick skilda vägar som kom den där tidiga vuxenlivsklassikern med flytt till storstaden, jobb, uteliv, män... tja, allt det där som på något vis tar överhanden.

Första medryttarhästen

Övergav hästarna gjorde jag faktiskt aldrig. Jag jobbade som hästkonstnär i många år, så hundratals timmar lades på att studera anatomi, exteriör, biomekanik, olika raser, med mera. Hästarna var i allra högsta grad levande i mitt liv, de fanns bara inte i min fysiska närhet. Så här var det i fler år än jag vill minnas, men när jag var 27 flyttade jag tillbaka till min gamla hemstad. Jag träffade nya vänner, och det är som om man inte kan undra om ödet tyckte att det var dags för mig att hamna på hästryggen igen. En av de nya vännerna red, så vips befann jag mig ännu en gång på ridskola. Den träningsvärken jag hade i början var så brutal att jag har lovat mig själv att aldrig någonsin ha ett längre riduppehåll igen. Huva! Nåväl, ännu några år senare fick jag ett tips av en annan vän att en bekant till henne behövde en medryttare. På så vis träffade jag till min stora lycka Ingrid och Fröken My, och vi har följts åt sedan dess. Ett smärre uppehåll blev det när Ingrid var gravid och lånade ut Fröken My till en vän, och jag kände verkligen att något saknades i mitt liv under den tiden. Lyckan var stor när Fröken My återvände hem igen i höstas.

I och med flytten till Solbergastallet så fick jag även träffa Ann-Sofie, och det tog inte så länge innan jag började rida en av hennes hästar. Winnie och jag håller fortfarande på och lär känna varandra, men det är fascinerande och lärorikt att rida två så olika hästar. Allt ifrån temperament till gångarter skiljer sig markant, och det känns som jag lär mig nya saker hela tiden. Om allt går enligt planerna så ska det bli lite distansritt i framtiden också.

Jag undrar om mina föräldrar hade kunnat ana att en så oskyldig aktivitet som ridning skulle leda till en livslång passion. En sak är säker: Jag vägrar att sluta rida igen. Basta.

Toppendag

Söndagsmorgon; sonen vaknar i vanlig tid sju, halv åtta sådär.

Som morgonpigg har jag inga problem att gå upp medan maken (kvällsmänniskan) tar sovmorgon. Lite efter åtta promenerar vi; son i vagn, hund och jag under klarblå himmel i strålande solsken. Alldeles ensamma – alla verkar ha sovmorgon denna dag. Sonen blir så inspirerad att även han somnar trots att det var länge sedan han sov vid denna tid. Ett rovdjur visar sig så snabbt och långt bort att jag aldrig hinner uppfatta vad det är; mest troligt en räv, men det känns inte helt rätt. Solen värmer och minusgraderna kommer snart att ha övergått i flera plusgrader.

Väl hemma äter sonen en andra frukost med sin pappa medan jag förbereder inför badet. Jag och sonen åker själva idag och allt måste vara fixat; när vi kommer hem är vi försenade både för sömn och mat vilket lätt får bieffekter. Maken åker för att pyssla med båten, vi åker till badet. Konstigt nog är det inte en toppendag i badet – annars är det en av veckans höjdpunkter enligt sonen. Att få plaska, bubbla, leka med alla leksaker… Så länge han får göra som han vill (= hoppa från kanten) är allt frid och fröjd idag, men när vi ska göra övningarna fröken rekommenderar gör han högljutt motstånd och samarbetar inte för fem öre.

Inte somnar sonen på hemvägen och verkar knappt ens så hungrig – förmiddagssömnen måste gjort nytta. Men trots allt är han lite trött så det tar ett tag att somna och lunchen äter han inte mycket av. Till slut somnar han på min arm i dubbelsängen. Måste kramas och vara nära mamma.

Jag lagar ländtäcket och inväntar maken; en puss och iväg mot stallet. Solen strålar fortfarande och det är så underbart vackert. Trots risk för en överpigg häst orkar jag inte sadla och bestämmer mig (återigen) för att rida barbacka. Äntligen iväg! Jag tror vi tar oss någon mil på dryga timmen, vissa ställen är otäckt hala, men de flesta passar för tempo. Galopp!!! tycker Fröken My och tar chansen så fort den infinner sig. Hennes entusiasm är så stor att hon gör helt otroliga fattningar, sätter sig ner och får upp hela bogen i galoppen. En enda gång tidigare har hon gjort så och det var senast jag red henne. Jag känner ryggens rundning under mig och en gång hinner jag inte ens med i hennes fattning, tappar balansen och återfår den tyvärr via bettet. Nåja, annars behöver jag inte hålla hårt i henne.

Vilken ridtur! Fröken My när hon är som bäst! Jag skulle kunna fortsätta minst en halvsida till om allt underbart hon gjorde under turen, men det är nog bara jag som uppskattar den beskrivningen.

Väl hemma stod maten på bordet; rökta räkor, paj, sallad och ostar. Inte att förglömma med ett glas vitt. Sonen och min TV kväll med Ponnyakuten och Djursjukhuset började sedan och efter vällingen ville han att jag skulle sitta vid sängen så han kunde somna.

Så, nu sitter jag här, sonen sover så lätt; det är dags att lägga ett foto från och publicera texten, hämta de två semlorna i kylskåpet och sätta sig en stund framför TV med maken. Hur skulle dagen ha kunnat varit bättre?

Ode till vinterns död

I brist på ridhus har Solbergaflickorna utvecklats till riktiga überridtjejer. Med frejdigt mod och flaggan i topp kastar vi oss ut i minus tjugo grader och snöstorm. Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder! Eller, nja. Jag är en vinterhatare av rang, så de två senaste vintrarna har lett till mången svordom och förbannelse. Jag har gått och sett fram emot våren sedan november ungefär.

De senaste veckorna har, trots att det varit ganska kallt, ingett vissa förhoppningar. Det har till och med gått att se marken! Dessvärre är det ju trots allt fortfarande mars, så vissa bakslag har man ju fått räkna med. Som den där snöstormen som på nolltid resulterade i 20 centimeter snö. Det var bara att muttrandes ge sig ut och hoppas att det inte skulle var alltför halt. Till en början var allt frid och fröjd... i alla fall tills jag hade kommit in på de ännu oplogade småvägarna. Fortfarande ridbart, även om Fröken My helt plötsligt började bete sig som en krabba. Jag såg inga djur men antog att det kanske fanns någon älg i faggorna - hur som helst så skuttade hon till och betedde sig sedan som vanligt igen. Ritten fortskred.

I takt med att snön blev djupare blev det också halare. Nackdelen med såpass djupt snötäcke är naturligtvis att brodden inte når igenom. Att Fröken My fick styltor trots snösulor hjälpte inte heller till, så efter ett tag var det bara att hoppa av och börja pulsa sig fram. Det visade sig vara ett klokt beslut, eftersom jag i en nedförsbacke fick se Bambi My låsa alla fyra benen och helt enkelt glida nerför. Hon var dock måttligt imponerad av sina nyfunna skridskokunskaper. Själv var jag måttligt road av den tilltagande värken i vadmusklerna.

När jag väl hade kommit till ett parti där det skulle gå att rida igen så insåg jag att ländtäcket var ett minne blott. Det blev ganska tydligt att spännet förmodligen hade släppt på ena sidan och resulterat i att täcket släpades efter hästen (därav krabbgången) och sedan blivit avtrampat. Det enda som minde om täcket var en spännrem som hängde på trekvart. Med andra ord var det bara att vända tillbaka och halka upp och nerför backar tills jag hittade täcket som låg i en nonchalant hög på marken. Jag riktigt kunde se hur det gav mig fingret. Vid det här laget var både jag och Missnöjda My hjärtligt trötta på att halka omkring som smör i en het stekpanna, så vi återvände hem.

Jag är innerligt less på vintern. Jag vill ha sol, kvittrande fåglar och spirande blommor. Med andra ord: Dö, vinterh-e!

Snart 33 år senare…

När jag var nio år började jag rida hos en tant som hade sex hästar i ett litet stall på landet. Hur tycke mellan hästtjej och ponny uppstår är ofta ett mysterium, och mitt fall är inget undantag. Den suraste och smutsigaste lilla skimmeln blev min favorit under många år och det var han som lärde mig rida. Ett antal underbara ponnyår gick och tjatet på föräldrarna om en egen häst började få effekt. När jag idag tänker på hur jag, tretton år, och min hästrädda mamma åkte iväg och köpte en femårig ponny blir jag lite mörkrädd. Så mycket kunde ha gått fel, men det mesta blev ganska rätt. Bellis var precis som min första sköthäst en korsning mellan welsh och arab med allt vad det innebär av trofasthet och galna upptåg. Efter studenten sålde jag ponnyn och åkte iväg på tågluff! Sedan följde många år på olika ridskolor runt om i världen innan jag till slut landade på min lilla gård här hemma i Sverige för att förverkliga drömmen om en egen häst igen.

Första köpet blev dock Carina, en charmig liten welshmountainfröken till min dotter, medan jag hade två olika foderhästar den första perioden. Att efter kanske tjugo år utan att vara hästägare ge sig ut och titta på hästar till salu var ett riktigt äventyr. Till slut blev det så att det inte var jag som valde häst utan hästen som valde mig. Hon var inte alls rolig att rida, var i ganska dåligt skick och inte helt lätt att ha att göra med, men hur skulle jag kunna säga nej till en vacker arabflicka med sammetsmule och det där speciella, mjuka, nyfikna i blicken som gick ifrån sin ägare för att följa efter mig? Senast häromdagen kan jag ärligt säga att kilopriset inte var högt när Winnie visade sig från sin bästa sida och backade snabbare än vilken åkgräsklippare som helst för att fly från en extremt aggressiv sten vid sidan av vägen, men ändå har vi lyckats lägga ett antal mil distansritt bakom oss under ett par års tid, så någonting finns där ju som liknar samförstånd.

För lite mer än ett år sedan fick jag möjligheten att köpa en riktigt fin blivande distanshäst. Kruxet var bara att hon inte var inriden… Det visade sig dock att jag kunde rida in en häst och nu är Minsta en riktigt trevlig liten ridhäst, förutom när hon ägnar sig åt tonårstrots förstås. Men vad gör väl det när hon gnäggar varje morgon när jag dyker upp med maten och pussas när vi har blåst på varandra och utbytt andedräkt? Trots att mitt val att ägna all den tid och uppmärksamhet som inte läggs på barnen eller jobbet på mina hästar har lett till en havererad relation med barnens pappa ångrar jag ingenting. Det hästarna ger mig och det sätt de har att få mig att må bra är ovärderligt. Visst hoppas jag att min nya kärlek ska vara kompatibel med hästlivet och visst kan jag kompromissa, men grundförutsättningen är ändå klar för mig. En gång hästtjej, alltid hästtjej!

Fröken My - varför jag är hästägare

Jag har alltid fått kämpa för att få hålla på med hästarna; jag minns inte ens hur gammal jag var när jag ville börja rida. Troligen i sex, sju års åldern när jag insåg att det gick att göra, när kompisarna började. Mamma vägrade. När jag var tio fick jag äntligen börja, mamma hade hoppats på flera års kö till ridskolan, men tji fick hon. Egen häst blev det aldrig medan jag bodde hemma, trots att vi hade bästa tänkbara förutsättningarna. Inte fick jag några andra djur heller utan jag fick hålla till godo med vad vi hittade, hyrde kaniner några somrar, hittade en undulat och några perioder innan dess hade jag sniglar som jag plockade i brännässlorna i trädgården. Tills jag glömde locket på hinken och de alla kröp uppför ytterdörren.

Så jag fick rida på vad jag kunde hitta i trakten. Jag var ganska bra på att sitta kvar, och fara fram i skogen, men höga hinder eller finlir i dressyr blev lidande. Genom åren blev det till slut några fodervärdshästar men ingen egen. Egentligen är detta en helt annan historia.

I ett stall där jag kom att tillbringa mycket av min tid föddes ett stoföl; det andra fölet jag fick chansen att träffa dess första dag. Hon var speciella från dag ett och jag kom att följa hennes uppväxt, hennes halvsyskon och systrars föl. När hon var nästan sex år köpte jag henne, red in henne och nu har vi kommit mycket längre än vad jag någonsin kunde drömma om då.

I år fyller hon 16 och det känns som en evighet sedan jag trotsade mina föräldrar och köpte häst. En av få gånger jag sett min far riktigt arg trots att jag inte bodde hemma längre. Jag skulle ju studera och universitet och häst går definitivt inte ihop.

Att få hålla på med hästar har aldrig varit någon självklarhet. Kanske är det därför jag så envist håller mig fast, fortfarande läser det mesta jag kommer över och fortfarande ägnar så mycket tid åt dessa djur. På något sätt har jag alltid fått ihop det hur svårt det än verkat.

Jag har (hittills) aldrig ångrat mitt val.

..och det var ju inte en häst jag köpte...
Det var ju Fröken My!

Ingen annan hade fått mig att offra allt jag offrat för att kunna hålla häst och studera.

Vart tar alla hästtjejer vägen efter 15?

Alla hästtjejer som är bokmalar har nog plöjt de flesta böcker som handlar om andra hästtjejer och deras hästar när de uppnår den aktningsvärda åldern 15. Men vad ska de sedan läsa? Varför finns det inga böcker som handlar om den period i en hästtjejs liv då det verkligen börjar bli intressant, nämligen efter 15, efter 20, efter 30, efter 40…, då tiden ska delas mellan hästen och studier, partners, barn, hus, jobb och livet som vuxen i största allmänhet? Medan jag väntar på att få mer tid till att kanske skriva den där boken tänkte jag att det vore bra att börja med en blogg. Hästtjejerna i mitt stall nappade på idén och nu är vi igång! Vi hoppas att det är fler som vill veta hur det gick för Broknäs… förlåt Solbergaflickorna… när de blev vuxna och fortsatte att vara hästtjejer. Därför kommer våra inlägg att kretsa kring våra livspussel som hästtjejer. Oavsett om du känner igen dig eller möter en ny verklighet här hos oss vore det roligt om du ville bidra genom att lämna en kommentar! Vi hörs snart igen kring spännande saker som hästar på rymmen, tidsoptimism, älgar och mockningens terapeutiska egenskaper!