Igår doftade det sommarhäst. En av de bästa dofter jag vet. Jag kan inte beskriva den, men det är en doft som innebär härliga barbacka galopper, vackra solnedgångar och den där speciella sommarluften. Lycka!
Det lovar mig en sommar på hästryggen, allt underbart jag har gjort på hästryggen sedan jag var i tidiga tonåren. Kompisar, miniridläger, galna upptåg, månskensritter och övernattning på höskullen.Det finns få saker som slår det.
..och igår blev det en tur på Winnie tillsammans med Louise och Carina i en underbar sommarkväll...
En blondin, en brunett och en rödhätta (nästan naturligt…) med olika yrkesval och på olika platser i livet – spridda åldersmässigt över mer än tio år, två hundägare, en kattägare, två mammor, en student, en gift, två nykära – har ett kärt bekymmer gemensamt, nämligen hur man får ihop vardagspusslet med hästeriet. Trots att de inte har tillräckligt med tid har de bestämt att tillsammans reflektera över ekvationen som inte går ihop sig. Det här är deras blogg. Välkommen!
tisdag 28 juni 2011
onsdag 22 juni 2011
Det är inte så fel att fylla år
Vilken underbar födelsedag!
Sovmorgon (enligt min definition, dvs till dryga 7) och för ovanlighetens skulle frukost med familjen. En semesterdag gjorde det möjligt.
Förmiddagen blev en uteritt på Winnie med Louise och Carina som sällskap. Winnie såg ett antal monster och Carina travade på i bra tempo. Men fin form på Winnie och vi testade lite öppnor och slutor längsmed vägen. Kul! Mika fick motion genom att springa till stallet även om det var mest synd om henne i hela världen ändå (enligt henne själv). Minsta motionerade genom att galoppera i hagen innan vi gav oss iväg. När vi kom tillbaka märkte hon knappt att vi kom..
Hem, min favorit lunch med te, mackor, yoghurt och en tidning och sedan upphämtande av barn på dagis. Bilen packad och så mot mormor och morfar där det fanns fullt upp att leka med enligt sonen. För egen del drog jag vidare mot närliggande stad och utlovad ridlektion. En lektion på ridskolan där jag började rida för så många år sedan var present från Maggan. Otroligt nog lyckades jag boka in den just på födelsedagen. Hoppning är ju som jag skrivit tidigare inte Fröken My's grej så det har blivit väldigt lite av det de senaste åren - insåg att det är 13 år sedan jag tog en riktig hopplektion...
Nu blev det till att sitta upp på ett 14 årigt sto på minst 174cm höjd (tur att det fanns uppsittningspall!) som tydligen tävlade 1.40 klasser och gick medelsvår dressyr. Tänk om det funnits sådana hästar att rida lektion på under min tid! Nu är detta ett sto som mest går privatlektioner,och egentligen är till försäljning men ändå... Konstigt nog kändes hon inte så stor när jag väl satt där uppe. Mycket framåtbjudning och det tog ett tag innan jag började komma på hur hon fungerade, men kul var det. Så klart visade sig även en hel del dåliga vanor... Samt min ovanan vid att rida någon annan häst än Fröken My. Men nyttigt är det. Det enda tråkiga är att jag mcyket lätt får blåsor i händerna - vilket även skedde denna gången. Tur att jag inte behöver rida på några dagar. Hoppningen gick i alla fall bra, men lite tur kanske jag kan lägga upp en lite film senare eftersom Maggan filmade en liten snutt...
Efter lektionen var det dags att hämta sonen hos mormor och morfar, åka hem, laga mat och så blev det ett glas rött till det. Nu väntar en bit tårta framför några avsnitt av serien vi ser på just nu 30ROCK. Bara sonen somnar så...
Som bonus har jag fått veta att Fröken My är bokad för ulstraljud 1/7 så jag borde kunna hämta henne 2/7 om allt är ok. Spännande! Ska börja planera för det imorgon. Ikväll ska jag bara ta det lungt. Det är trots allt inte varje dag man fyller 30.
En ytterligare bonus har varit alla gratulationer via sms, FB och telefon.
Sovmorgon (enligt min definition, dvs till dryga 7) och för ovanlighetens skulle frukost med familjen. En semesterdag gjorde det möjligt.
Förmiddagen blev en uteritt på Winnie med Louise och Carina som sällskap. Winnie såg ett antal monster och Carina travade på i bra tempo. Men fin form på Winnie och vi testade lite öppnor och slutor längsmed vägen. Kul! Mika fick motion genom att springa till stallet även om det var mest synd om henne i hela världen ändå (enligt henne själv). Minsta motionerade genom att galoppera i hagen innan vi gav oss iväg. När vi kom tillbaka märkte hon knappt att vi kom..
Hem, min favorit lunch med te, mackor, yoghurt och en tidning och sedan upphämtande av barn på dagis. Bilen packad och så mot mormor och morfar där det fanns fullt upp att leka med enligt sonen. För egen del drog jag vidare mot närliggande stad och utlovad ridlektion. En lektion på ridskolan där jag började rida för så många år sedan var present från Maggan. Otroligt nog lyckades jag boka in den just på födelsedagen. Hoppning är ju som jag skrivit tidigare inte Fröken My's grej så det har blivit väldigt lite av det de senaste åren - insåg att det är 13 år sedan jag tog en riktig hopplektion...
Nu blev det till att sitta upp på ett 14 årigt sto på minst 174cm höjd (tur att det fanns uppsittningspall!) som tydligen tävlade 1.40 klasser och gick medelsvår dressyr. Tänk om det funnits sådana hästar att rida lektion på under min tid! Nu är detta ett sto som mest går privatlektioner,och egentligen är till försäljning men ändå... Konstigt nog kändes hon inte så stor när jag väl satt där uppe. Mycket framåtbjudning och det tog ett tag innan jag började komma på hur hon fungerade, men kul var det. Så klart visade sig även en hel del dåliga vanor... Samt min ovanan vid att rida någon annan häst än Fröken My. Men nyttigt är det. Det enda tråkiga är att jag mcyket lätt får blåsor i händerna - vilket även skedde denna gången. Tur att jag inte behöver rida på några dagar. Hoppningen gick i alla fall bra, men lite tur kanske jag kan lägga upp en lite film senare eftersom Maggan filmade en liten snutt...
Efter lektionen var det dags att hämta sonen hos mormor och morfar, åka hem, laga mat och så blev det ett glas rött till det. Nu väntar en bit tårta framför några avsnitt av serien vi ser på just nu 30ROCK. Bara sonen somnar så...
Som bonus har jag fått veta att Fröken My är bokad för ulstraljud 1/7 så jag borde kunna hämta henne 2/7 om allt är ok. Spännande! Ska börja planera för det imorgon. Ikväll ska jag bara ta det lungt. Det är trots allt inte varje dag man fyller 30.
En ytterligare bonus har varit alla gratulationer via sms, FB och telefon.
måndag 20 juni 2011
Arv och miljö
..och så tänkte jag att jag skulle försöka få ihop varför jag la ut inlägget "För den riktigt inbitne" för ett par dagar sedan:
Vad är arv och vad är miljö? Största anledningen till inlägget var just att visa likheter och skillnader mellan släktingar. Miljön har säkert skiljt sig år från år, men de har ändå bott på samma plats och fått likartad skötsel och träning. Detta är det exempel jag känner så jag tänkte göra en sammanfattning på sådant jag har sett:
Nästa alla Fröken My's halvsyskon är svartbruna - störst skillnad är det på hennes bror som är ljusbrun. Små vita tecken finns hos flera av dem, men Fröken My har nästan största utbredningen av vita tecken. När det gäller mankhöjd så skiljer den rejält - till och med mellan helsyskona efter en hingt - medan två andra helsyskon var ganska jämnstora... Exteriört i övrigt minns jag inte - och bilderna visar inte tillräckligt bra, men jag vill minnas att Fröken My är den enda som är "gracil i understället" som hennes uppfödare uttryckte det.
Allra intressantast tycker jag avkommorna efter samma hingst är - antingen är de helsyskon eller så är deras mammor halvsystrar så de borde dela mycket genetiskt material. Ändå har en tjänat 200 000 och andra inte alls kommit till start. Alla dessa hade däremot samma bruna färg - som inte är den samma som deras mammor.
Till och med i temperament har hästarna skiljt sig förvånansvärt mycket.
Med stosidan som bakgrund tror jag att Fröken My's eventuella avkomma kommer att bli mellan 155 - 165cm i mankhöjd - men bevisligen verkar det inte finnas någon stark arvbarhet för det i släkten. Dessutom så finns det en särskild uppsyn på nästan alla släktningarna, ett uttryck. Jag gissar på att även det kommer med :-)
Vad är arv och vad är miljö? Största anledningen till inlägget var just att visa likheter och skillnader mellan släktingar. Miljön har säkert skiljt sig år från år, men de har ändå bott på samma plats och fått likartad skötsel och träning. Detta är det exempel jag känner så jag tänkte göra en sammanfattning på sådant jag har sett:
Nästa alla Fröken My's halvsyskon är svartbruna - störst skillnad är det på hennes bror som är ljusbrun. Små vita tecken finns hos flera av dem, men Fröken My har nästan största utbredningen av vita tecken. När det gäller mankhöjd så skiljer den rejält - till och med mellan helsyskona efter en hingt - medan två andra helsyskon var ganska jämnstora... Exteriört i övrigt minns jag inte - och bilderna visar inte tillräckligt bra, men jag vill minnas att Fröken My är den enda som är "gracil i understället" som hennes uppfödare uttryckte det.
Allra intressantast tycker jag avkommorna efter samma hingst är - antingen är de helsyskon eller så är deras mammor halvsystrar så de borde dela mycket genetiskt material. Ändå har en tjänat 200 000 och andra inte alls kommit till start. Alla dessa hade däremot samma bruna färg - som inte är den samma som deras mammor.
Till och med i temperament har hästarna skiljt sig förvånansvärt mycket.
Med stosidan som bakgrund tror jag att Fröken My's eventuella avkomma kommer att bli mellan 155 - 165cm i mankhöjd - men bevisligen verkar det inte finnas någon stark arvbarhet för det i släkten. Dessutom så finns det en särskild uppsyn på nästan alla släktningarna, ett uttryck. Jag gissar på att även det kommer med :-)
söndag 19 juni 2011
Lektioner
Fröken My må var bortrest, men jag har inte bara ägnat mig åt att skriva långa blogginlägg, utan har även tömkört Carina ett par gånger till. Samt ridit ut med AnnSofie på Winnie en gång.
Idag var det dags att se om mina tankar kring vad vi behövde jobba med i tömkörningen stämde med tränarens...Trots rejält regnande tog vi oss till ridbanan och så satte vi igång. Jag är nöjd, absolut bästa passet hittils och AnnSofie sa att hon knappt kände igen Carina vissa stunder ( i positiv betydelse). Det blev till och med lite jobb i rätt form och plötsligt såg bakbensrörelserna helt annorlunda ut, nacken blev mer rätt och hon tuggade på bettet. Hon är så lätt att jobba med och svarar mycket snabbare på träningen än Fröken My.
Roligast var nästan när vi gjort halt för att sluta; nosen på Carina trillade nästan ner i backen, hon ställde sig och strechade/slappnade av med huvudet en decimeter ovan marken. Nöjd.
Efter oss var det dags för AnnSofie och Winnie. Jag hann inte se hela passet, men det jag såg, såg allt bättre ut. Bara Winnie kunde förstå vad det var för farlig tant som stod på ridbanan... Inte helt lätt att slappna av med tanter på ridbanans om gav konstiga instruktioner till matte verkade hon tycka. AnnSofie får stå för en bättre redogörelse. Några bilder på dem lyckades jag också få till trots ösregnet... kvalitén är väl däremot si så där... Regnstället var välbehövligt.
Idag var det dags att se om mina tankar kring vad vi behövde jobba med i tömkörningen stämde med tränarens...Trots rejält regnande tog vi oss till ridbanan och så satte vi igång. Jag är nöjd, absolut bästa passet hittils och AnnSofie sa att hon knappt kände igen Carina vissa stunder ( i positiv betydelse). Det blev till och med lite jobb i rätt form och plötsligt såg bakbensrörelserna helt annorlunda ut, nacken blev mer rätt och hon tuggade på bettet. Hon är så lätt att jobba med och svarar mycket snabbare på träningen än Fröken My.
Roligast var nästan när vi gjort halt för att sluta; nosen på Carina trillade nästan ner i backen, hon ställde sig och strechade/slappnade av med huvudet en decimeter ovan marken. Nöjd.
Efter oss var det dags för AnnSofie och Winnie. Jag hann inte se hela passet, men det jag såg, såg allt bättre ut. Bara Winnie kunde förstå vad det var för farlig tant som stod på ridbanan... Inte helt lätt att slappna av med tanter på ridbanans om gav konstiga instruktioner till matte verkade hon tycka. AnnSofie får stå för en bättre redogörelse. Några bilder på dem lyckades jag också få till trots ösregnet... kvalitén är väl däremot si så där... Regnstället var välbehövligt.
fredag 17 juni 2011
För den riktigt inbitne
Vad gör jag hela dagarna när jag inte har Fröken My att passa på?
Tja, bevisligen inte mycket, annars skulle jag väll inte ens tänkt tanken att ordna med det här inlägget :-) En sammanfattning på det har jag tänkt ska komma, vi får väl se. Orkar någon läsa hela detta inlägg blir jag imponerad ...
Temat är att presentera Fröken Mys släktingar. Alla har samma uppfödare som Fröken My och det är bara en av Fröken My's halvsyskon som jag inte har träffat, hon finns inte heller med på bild.
Bilderna är inte tiptopp, men de bättre jag har på respektive häst; jag önskar att jag hade tagit bättre och flera kort...
Först; Fröken My's son AL född 2000. Här försöker han ställa sig upp för första gången, samt gömmer sig bakom mamma. En försiktig, väldigt mjuk kille som jag tror blev omkring 155 cm hög. Idag är han ridhäst efter att bara ha gjort ett premielopp. Samma pappa som CM4, K1, K2 och LA. Första kommentaren om honm från uppfödaren var: "Det där är ju en ridhäst" - med hänvisning till de vita tecknen, och inte precis vad han önskade sig...
Sedan så klart Mamma My -78, med liten Fröken My vid sidan. Jag tror hon var kring 155 i mankhöjd; knappa 40 000 sprang hon in, men det är ju ganska många år sedan nu. 18 år tror jag hon blev, då togs hon bort eftersom hon inte blivit dräktig på två år. Föl hade hon annars nästan varje år, totalt 7 stycken. Fröken My är sista fölet, så Mamma My måste vara 16 år på kortet.
Favoriten CM4, -97, omkring 152cm hög och ganska späd. Mamma CM1 gick nästan över en månad innan hon tittade ut. Jag verkligen såg hur uppfödaren älskade CM4 och jag tror han sörjde när hon bara 4 år gammal fick tas bort pga luftrörsproblem. En underbar lite häst som levde alldels för kort. På bilden är hon 21/2 år.
Tre halvsystersöner, där två har samma far och mor; K1 och K2 och den tredje, E, som tittar upp mellan de två är halvbror till sto LA. På avstånd var det inte helt lätt att se skillnad på dem. E måste ha varit mellan 155- 158 cm hög, född -02 (4 år på bilden) och ska ha dött i en olycka. Bara några ynka 100-lappar tjänade han under sin livstid. Jag uppfattade honom som inte helt hundra i psyket, men så var hans mor inte det heller. Å andra sidan umgicks jag inte mycket med honom heller.
K2, en jättetrevlig valack som tyvärr skadades så pass samma dag som denna bilden togs att han sedan kom att tas bort. Måste ha varit omkring 155 - 157 cm hög. Född -01. Sprang in knappa 100 000 innan han skadades. Han borde vara 6 år på bilden nedan och ett år yngre ovan.
K1, helbror till K2, stor och rejäl, troligen uppemot 165 cm hög. Född -00. Den största av alla släktingar. Jag red in honom och red honom lite tre somrar i rad. Trevlig och hade kapacitet som ridhäst. Hoppade bättre än Fröken My. Har enligt statistiken sprungit in nästan 200 000 och är nog fortfarande i livet. Har en hästgi utbuktning i pannan som jag nog inte sett på någon anna häst, men det syns inte på dessa bilder där han borde vara 7 år nedan och 6 på gruppbilden.
Fulsöta LA, -01 med långa älgöron. Kanske kring 157 cm hög. Startade ett par gånger, men inga pengar blev det. Utseendemässigt väldigt lik sin mor i huvudet. Samma far som K1, K2 och Fröken My's avkomma AL. Då hon inte lyckades säljas gick hon till slakt i unga år Jag var sugen på att köpa henne, men hade inte pengar för två hästar. Den enda häst jag har sett som hade en virvel på minst en decimeter på ganaschen. Min känsla var att hon var väldigt speciell - i positiv eller negativ bemärkelse fick jag däremot aldrig veta. Hon bör vara 5 år på bilden.
Underbara CM1. Ett härligt sto, -88, ca 158 cm hög, knappa 100 000 i insprung kronor och med 3 mysiga avkommor. Ibörjan hade jag svårt att skilja henne från RM i hagen. Här är hon med K1 som är ett par veckor gammal så hon bör vara 12 år. Efter sin långa tävlingskarriär och fölen togs hon bort när man slutade med aveln. Mamma till CM4, K1 och K2.
MM, -88 och omkring 160 cm hög. Helbror med CM1. Jag i en mycket yngre upplaga; han var den andra hästen jag red in. Eller snarast åkte på, mycket mer blev det aldrig. Väldigt otrygg och såg spöken överallt, ingen njutning att rida direkt, man var tvungen att vara på helspänn, men samtigt försöka vara lugn och trygg för honom. Men, väldigt snäll. Gick till slakt efter tävlingskarriären, när han var kring 11 - 12 år. På bilden borde han vara 7 - 8 år. Strax efter fotot togs åkte jag av - han blev rädd när jag satt upp - flyttade på sig - jag fick benet bakom sadeln = sabeltandad tiger som han gjorde allt för att bocka av...Jag satt ju inte i sadeln utan flög lätt och MM travade hem i full fart...
RM bredvid en ettårig Fröken My, född -91. Omkring 160 cm hög. Mamma till E och LA. Helsyster med CM2. Hade kapacitet, men galopperade ofta i sista sväng, därav bara knappa 100 000 i insprunga pengar. Hon fick en fölunge med inre missbildningar 2000 förutom ovanstående. Slaktad efter sista fölungen. Urmysig en sekunden för att vända och bli elak i ögonen i nästa sekund; den första häst jag såg det på. Enligt uppfödaren kom det från hennes far och jag har inte sett det hos någon av de andra släktingarna - förutom i mild variant hos helbrodern. 4 år på bilden.
CM2, född 1992, helbror med RM. Inga starter, ingen vidare kapacitet, men godkänt kvallopp om jag inte minns fel. Ska ha varit född med konstig benställning. Verkar enligt travsportinfo vara i livet idag. Kanske 152 cm hög, en liten köttbulle, men som var snäll, även som hingst om än lite nafsig. Stor skillnad mot sin helsyster i sättet. 21/2 år på kortet, direkt efter ett träningspass.
CM3, född - 94. Snäll, men lite nafsig som hingst. Tveksamt om han var över ponny höjd. 15 000 i inprungna pengar och såldes där jag tror han till viss del blev ridhäst. Kan vara i livet än idag. Den avkomma som skiljer sig mest från sina syskon - men tydligen en kopia av sin far. Knappa 2 år på bilden.
Tja, det var allihopa; har du orkat läsa ända hit är du värd en applåd!
Tja, bevisligen inte mycket, annars skulle jag väll inte ens tänkt tanken att ordna med det här inlägget :-) En sammanfattning på det har jag tänkt ska komma, vi får väl se. Orkar någon läsa hela detta inlägg blir jag imponerad ...
Temat är att presentera Fröken Mys släktingar. Alla har samma uppfödare som Fröken My och det är bara en av Fröken My's halvsyskon som jag inte har träffat, hon finns inte heller med på bild.
Bilderna är inte tiptopp, men de bättre jag har på respektive häst; jag önskar att jag hade tagit bättre och flera kort...
Först; Fröken My's son AL född 2000. Här försöker han ställa sig upp för första gången, samt gömmer sig bakom mamma. En försiktig, väldigt mjuk kille som jag tror blev omkring 155 cm hög. Idag är han ridhäst efter att bara ha gjort ett premielopp. Samma pappa som CM4, K1, K2 och LA. Första kommentaren om honm från uppfödaren var: "Det där är ju en ridhäst" - med hänvisning till de vita tecknen, och inte precis vad han önskade sig...
Sedan så klart Mamma My -78, med liten Fröken My vid sidan. Jag tror hon var kring 155 i mankhöjd; knappa 40 000 sprang hon in, men det är ju ganska många år sedan nu. 18 år tror jag hon blev, då togs hon bort eftersom hon inte blivit dräktig på två år. Föl hade hon annars nästan varje år, totalt 7 stycken. Fröken My är sista fölet, så Mamma My måste vara 16 år på kortet.
Favoriten CM4, -97, omkring 152cm hög och ganska späd. Mamma CM1 gick nästan över en månad innan hon tittade ut. Jag verkligen såg hur uppfödaren älskade CM4 och jag tror han sörjde när hon bara 4 år gammal fick tas bort pga luftrörsproblem. En underbar lite häst som levde alldels för kort. På bilden är hon 21/2 år.
Tre halvsystersöner, där två har samma far och mor; K1 och K2 och den tredje, E, som tittar upp mellan de två är halvbror till sto LA. På avstånd var det inte helt lätt att se skillnad på dem. E måste ha varit mellan 155- 158 cm hög, född -02 (4 år på bilden) och ska ha dött i en olycka. Bara några ynka 100-lappar tjänade han under sin livstid. Jag uppfattade honom som inte helt hundra i psyket, men så var hans mor inte det heller. Å andra sidan umgicks jag inte mycket med honom heller.
K2, en jättetrevlig valack som tyvärr skadades så pass samma dag som denna bilden togs att han sedan kom att tas bort. Måste ha varit omkring 155 - 157 cm hög. Född -01. Sprang in knappa 100 000 innan han skadades. Han borde vara 6 år på bilden nedan och ett år yngre ovan.
K1, helbror till K2, stor och rejäl, troligen uppemot 165 cm hög. Född -00. Den största av alla släktingar. Jag red in honom och red honom lite tre somrar i rad. Trevlig och hade kapacitet som ridhäst. Hoppade bättre än Fröken My. Har enligt statistiken sprungit in nästan 200 000 och är nog fortfarande i livet. Har en hästgi utbuktning i pannan som jag nog inte sett på någon anna häst, men det syns inte på dessa bilder där han borde vara 7 år nedan och 6 på gruppbilden.
Fulsöta LA, -01 med långa älgöron. Kanske kring 157 cm hög. Startade ett par gånger, men inga pengar blev det. Utseendemässigt väldigt lik sin mor i huvudet. Samma far som K1, K2 och Fröken My's avkomma AL. Då hon inte lyckades säljas gick hon till slakt i unga år Jag var sugen på att köpa henne, men hade inte pengar för två hästar. Den enda häst jag har sett som hade en virvel på minst en decimeter på ganaschen. Min känsla var att hon var väldigt speciell - i positiv eller negativ bemärkelse fick jag däremot aldrig veta. Hon bör vara 5 år på bilden.
Underbara CM1. Ett härligt sto, -88, ca 158 cm hög, knappa 100 000 i insprung kronor och med 3 mysiga avkommor. Ibörjan hade jag svårt att skilja henne från RM i hagen. Här är hon med K1 som är ett par veckor gammal så hon bör vara 12 år. Efter sin långa tävlingskarriär och fölen togs hon bort när man slutade med aveln. Mamma till CM4, K1 och K2.
MM, -88 och omkring 160 cm hög. Helbror med CM1. Jag i en mycket yngre upplaga; han var den andra hästen jag red in. Eller snarast åkte på, mycket mer blev det aldrig. Väldigt otrygg och såg spöken överallt, ingen njutning att rida direkt, man var tvungen att vara på helspänn, men samtigt försöka vara lugn och trygg för honom. Men, väldigt snäll. Gick till slakt efter tävlingskarriären, när han var kring 11 - 12 år. På bilden borde han vara 7 - 8 år. Strax efter fotot togs åkte jag av - han blev rädd när jag satt upp - flyttade på sig - jag fick benet bakom sadeln = sabeltandad tiger som han gjorde allt för att bocka av...Jag satt ju inte i sadeln utan flög lätt och MM travade hem i full fart...
RM bredvid en ettårig Fröken My, född -91. Omkring 160 cm hög. Mamma till E och LA. Helsyster med CM2. Hade kapacitet, men galopperade ofta i sista sväng, därav bara knappa 100 000 i insprunga pengar. Hon fick en fölunge med inre missbildningar 2000 förutom ovanstående. Slaktad efter sista fölungen. Urmysig en sekunden för att vända och bli elak i ögonen i nästa sekund; den första häst jag såg det på. Enligt uppfödaren kom det från hennes far och jag har inte sett det hos någon av de andra släktingarna - förutom i mild variant hos helbrodern. 4 år på bilden.
CM2, född 1992, helbror med RM. Inga starter, ingen vidare kapacitet, men godkänt kvallopp om jag inte minns fel. Ska ha varit född med konstig benställning. Verkar enligt travsportinfo vara i livet idag. Kanske 152 cm hög, en liten köttbulle, men som var snäll, även som hingst om än lite nafsig. Stor skillnad mot sin helsyster i sättet. 21/2 år på kortet, direkt efter ett träningspass.
CM3, född - 94. Snäll, men lite nafsig som hingst. Tveksamt om han var över ponny höjd. 15 000 i inprungna pengar och såldes där jag tror han till viss del blev ridhäst. Kan vara i livet än idag. Den avkomma som skiljer sig mest från sina syskon - men tydligen en kopia av sin far. Knappa 2 år på bilden.
Tja, det var allihopa; har du orkat läsa ända hit är du värd en applåd!
onsdag 15 juni 2011
Barn och häst
Hittade det här gamla inlägget, som jag redan trodde att jag hade publicerat...
Ibland är sonen bara så söt; som idag när vi var i stallet. Plötsligt gick han iväg till Fröken My som stod ensam i en hage 100 meter bort och åt gräs medan jag mockade (åt alla hästar, AnnSofies hand är ju inte bra ännu). Med sig hade han en lite rosa borste. Jag han ikapp honom innan han var inne i hagen. Så gick vi och borstade lite på Fröken My.
En stund senare hittade han en påse morötter i stallet, tog den största som måste funnits i påsen och så var han på väg igen till hagen. (Förlåt AnnSofie, vi är skyldiga dig en morot). Bara för mamma att springa iväg än en gång efter honom. Fröken My tackade och tog emot och sonen var glad över att kunna klappa Fröken på öronen medan hon betade.
Ibland är sonen bara så söt; som idag när vi var i stallet. Plötsligt gick han iväg till Fröken My som stod ensam i en hage 100 meter bort och åt gräs medan jag mockade (åt alla hästar, AnnSofies hand är ju inte bra ännu). Med sig hade han en lite rosa borste. Jag han ikapp honom innan han var inne i hagen. Så gick vi och borstade lite på Fröken My.
En stund senare hittade han en påse morötter i stallet, tog den största som måste funnits i påsen och så var han på väg igen till hagen. (Förlåt AnnSofie, vi är skyldiga dig en morot). Bara för mamma att springa iväg än en gång efter honom. Fröken My tackade och tog emot och sonen var glad över att kunna klappa Fröken på öronen medan hon betade.
söndag 12 juni 2011
Amorösa eskapader
Jag sa till maken att jag hoppades på att få höra om Brunstiga My's amorösa eskapader på hingststationen; idag var det tänkt att bli betäckning... Maken svarade (inte helt otypiskt) att några amorösa eskapader var det väl inte frågan om; snarast porrfilm så välkorrigerat som allt är.
Nyss kom i alla fall rapport; Förälskade My hade skött sig alldeles utmärkt vid betäckningen och ägnar nu mesta delen av sin tid åt att tråna över staketet och att kissa. Tydligen i enorma mängder (vilket jag kan tänkta mig, mängden urin hon producerade varje dag den månad hon stod vägg i vägg med en hingst för tio år sedan var imponerande). Hon måste helt ha glömt att hon inte alls skulle vara en "lättfotad flicka", vilket var hennes inställning när jag lämnade henne för en vecka sedan. Jaga på andra hästar har hon inte alls tid med.
Så nu följer betäckning varannan dag tills hon slutar att brunsta och sedan är det bara att vänta tills det blir dags för ultraljud igen...
Nyss kom i alla fall rapport; Förälskade My hade skött sig alldeles utmärkt vid betäckningen och ägnar nu mesta delen av sin tid åt att tråna över staketet och att kissa. Tydligen i enorma mängder (vilket jag kan tänkta mig, mängden urin hon producerade varje dag den månad hon stod vägg i vägg med en hingst för tio år sedan var imponerande). Hon måste helt ha glömt att hon inte alls skulle vara en "lättfotad flicka", vilket var hennes inställning när jag lämnade henne för en vecka sedan. Jaga på andra hästar har hon inte alls tid med.
Så nu följer betäckning varannan dag tills hon slutar att brunsta och sedan är det bara att vänta tills det blir dags för ultraljud igen...
fredag 10 juni 2011
Rapport från hingststation
Jag kan inte låta bli att skratta åt Fröken My - och skämmas lite lätt. Senaste dagarna på hingststation har hon bettet sig precis som ... Fröken My. Hon började (efter att jag åkt, så klart, innan dessa visade hon inte sina avsikter) med att valla runt på en av sina nya kompisar. Sedan hon flyttade till Solberga har både Winnie och Minsta bestämt över henne. Nu visade hon gamla takter, men valla andra hästar är det MÅNGA år sedan hon gjorde, tror det var en ranglåg valack som råkade ut för detta sådär 2001 - 2002 någon gång...Skärpning Fröken My! Du brukar; nu mer, vara en BRA ledare, inte en som vallar. Hotet om att få stå själv verkar ha fått henne på lite bättre tankar dock.
Idag föreslogs ett ultraljud eftersom hon inte visat brunst. Helt ok enligt mig, men precis innan ringde hingstägaren upp igen och sa att nu brunstade hon...Hon hade kollat tidigare idag och inte - men nu så... Ganska typiskt Fröken det med.
Det blev ändå en koll för att se brunststatus så att hon (förhoppningsvis) inte ska behöva bli betäckt för många gånger pga att hon så lätt får problem med ryggen. Kul av hingstägaren att tänka så, för att göra det bästa möjliga för just Fröken My!
Nedan några sommar bilder från 2007 med en annan av hennes egenheter - att klia sig mot lämpliga objekt - om de inte finns kan hon backa upp mot mig istället...
Idag föreslogs ett ultraljud eftersom hon inte visat brunst. Helt ok enligt mig, men precis innan ringde hingstägaren upp igen och sa att nu brunstade hon...Hon hade kollat tidigare idag och inte - men nu så... Ganska typiskt Fröken det med.
Det blev ändå en koll för att se brunststatus så att hon (förhoppningsvis) inte ska behöva bli betäckt för många gånger pga att hon så lätt får problem med ryggen. Kul av hingstägaren att tänka så, för att göra det bästa möjliga för just Fröken My!
Nedan några sommar bilder från 2007 med en annan av hennes egenheter - att klia sig mot lämpliga objekt - om de inte finns kan hon backa upp mot mig istället...
Slut gnällt
...just det, äntligen börjar träningsvärken efter skoningen ge upp, så nu behöver jag inte längre gå runt som en gammal tant och knappt vilja sätta eller resa mig. Jag slipper även sitta/stå och strecha dagarna i ända. Enda bonusen var att jag faktiskt nästan är lika vig som för 10 år sedan. Några mer strechpass och jag är i samma böjliga form. Kan till och med ha varit värt denna träningsverk för att komma fram till det.
Till och med tån som jag krachat i diverse möbler 3 gånger så den blivit blå och röd och jag började undra om det brutits börjar kännas ok. Så nu kanske omgivningen slipper mitt gnällande ett tag.
Till och med tån som jag krachat i diverse möbler 3 gånger så den blivit blå och röd och jag började undra om det brutits börjar kännas ok. Så nu kanske omgivningen slipper mitt gnällande ett tag.
Tvätt
Ett av min vanliga sommarpyssel är att tvätta upp alla täcken och övrig utrustning som man förhoppningsvis inte behöver på sommaren. Så även i år. Nu när det har varit varmt och Fröken My har åkt iväg så hänger täckena på tork. Otur bara att jag fått snabbevakuera dem ett par gånger när åskan börjat mullra/precis fått tvättmaskinen klar när mörka moln har tornat upp sig.
Irriterande nog är täckena så vattentäta att hela täcket torkar, förutom nerkanten där det ligger minst en deciliter vatten som inte rinner ut genom täcket pga dess motstånd mot vatten. Nåja, det håller ju hästen torr regniga dagar lika bra, först efter 8 säsonger eller så gav mitt mest använda täcke upp sin vattenresistens....
Täckestork à la Ingrid:
Irriterande nog är täckena så vattentäta att hela täcket torkar, förutom nerkanten där det ligger minst en deciliter vatten som inte rinner ut genom täcket pga dess motstånd mot vatten. Nåja, det håller ju hästen torr regniga dagar lika bra, först efter 8 säsonger eller så gav mitt mest använda täcke upp sin vattenresistens....
Täckestork à la Ingrid:
onsdag 8 juni 2011
Föl tankar
Som jag avslutade förra inlägget; det har inte varit lätt att bestämma sig för betäckning , det har varit ett beslut som tagit många år. Olika argument har vägt mot varandra. Nu känner jag mig nöjd med mitt beslut; oavsett om det blir någon fölunge eller ej (jag vågar ännu inte hoppas eller tro något sådant). För jag har försökt, hade jag inte gjort det hade jag ångrat mig djupt. I år kändes också som kanske sista möjligheten, Fröken är trots allt 16 år och det är 11 år sedan hon fölade senast.
Så, här är de tankar som har funnits hos mig länge och som, till slut blev till en resa till hingsten:
Så, här är de tankar som har funnits hos mig länge och som, till slut blev till en resa till hingsten:
- Man SKA INTE betäcka ett travsto med ridhäst. Det har jag läst på internetforum och egentligen håller jag med. Största argumentet emot är nog att avkomman får inget värde och riskerar att bli en ganska dålig ridhäst.
- Fröken My's återkommande rygg problem.
- Fröken My har inte visat något tävlingsmässigt.
- Fröken My har inget att tillföra ridhästaveln.
- Kostnaden för att hålla två hästar.
- Det är betydligt enklare, och troligen billigare, att köpa exakt den häst jag vill ha som ettåring istället för att tillverka en själv med alla risker det innebär.
- Fölning och unghästar kräver stor kunskap
- För mig personligen spelar värdet ignen roll och jag behöver inte en häst med större kapacitet än den jag har idag. Förvisso borde jag väll köpa någon "redan existerande" häst i behövande situation, men jag är inte riktigt sugen på det.
- Ryggproblemen tror jag, ju mer jag läser att de beror på skador i ungdomen som på intet sätt behöver vara ärftliga. Bara min resonemang runt det skulle kunna fylla ett inlägg.
- Jag har aldrig haft möjlighet/varit intresserad av att tävla, men däremot har Fröken My hållit för relativt hård träning i många år. Jag rider tuffare än många i min omgivning.
- Hon kanske inte har något att tillföra ridhästaveln, men avkomman ska bli min ridhäst. Många säger att avkomman är bara till dem och snart finns hästen på salusidor, men efter att ha ägat Fröken My i 10 år så vet jag att jag kommer att göra allt för att kunna behålla avkomman.
- Att det blir dyrare att hålla två hästar kan jag inte neka till, men jag börjar inse att jag kanske inte har så många år kvar med Fröken My och kan jag inte ha kvar henne så vill jag ändå ha en häst från att den är ett år gammal. Mitt mål är inte att tväla utan att utvecklas med min häst. Det skulle betyda dubbla hästar oavsett under en period om jag inte helt vill låta bli att rida ett tag.
- Det vore lättare att köpa det jag söker; men i många och mycket är jag ute efter att ha varit med från början. Jag vet att det har format mitt band till Fröken My; att känna henne och hennes släktingar. Det kan jag inte få med någon annan häst som jag hittar på en till salu sida. Inte förrän möjligen hos dennes avkomma...Jag kan inte ens köpa denna kunskap om släkten, den måste upplevas.
- När Fröken My var ung hade jag faktiskt en hel del kontakt med unghästar, allt från små föl till treåriga hingstar. Jag var inte den som lärde dem allt, som bestämde hur saker skulle göras eller tog tag i svåra sitationer (det fick jag inte). Men jag lärde mig mycket och hoppas att kunskapen ska gå bra att plocka fram igen; samt kunna kompleteras med böcker. Vid behov får man se till att hitta någon som kan hjälpa till.
tisdag 7 juni 2011
Resa
Ibland är jag flexibel och effektiv, härromdagen till exempel....
Kvällen innan hade jag sett att Fröken My "blinkade" när hon kissade och började misstänka att hon var på gång in i brunst. Hon var bokad på date med en stilig hingst, men det skulle inte finnas plats förrän i mitten på juni. Mailade trots allt hingstägaren och fick dagen därpå svaret att jo, ni skulle kunna komma.. . Sådär 10.45 måste jag ha läst det mailet.
Nationaldagen och maken hade pratat om hur han längtadeefter att segla och inte hade det blivit av ännu; men eftermiddagen var vikt för det, sista chansen denna långhelg. Själv skulle jag inte ens till stallet utan Mariah skulle ut med Fröken My.
Jag visste att jag egentligen ville åka , nästa brunst skulle troligen infalla i slutet på månaden och då skulle det kanske bara bli ett, möjligen två försök med betäckning. Åkte vi nu kunde fanns ytterligare ett försök. När nu brunsten var på väg var det ju bråttom... Fast så var det ju sonen....
Telefonen började gå varm; till Mariah - var hon ute och red? Till den tilltänka transporten - kunde den lånas? Till kompisen som ville följa med - skulle det passa? Och så klart till hingtsägaren, hur tänkte hon, visst var det denna eller nästföljande dag som var alternativet om vi skulle åka på denna brunst?
11.15 bestämde jag mig; det fick bli en resa med barn i bilen. Pulsen ökade. Minst 3 timmar enkel väg. Om vi bara kunde matcha det med hans lunchsömn skulle det nog gå bra. Denna brukar på börjas kring 12.00. Åter en telefonrunda till alla och säga att jag bestämt mig medan maken åkte för att tanka, hämta släp, och min vän Helena i stan. Under tiden lagade jag någon form av lunch (omelett till sonen, macka + yoghurt till mig), gjorde matsäck, packade leksaker, blöjor, klädombyte för oss båda, vatten till hunden som också skulle med (bättre än att ligga hemma själv). GPS, adress, mobiltelefon, hästpass, flugtäcke + flughuva som fanns hemma, CD med barnmusik, sonens favoritboken och säkert flera saker slutade i tre väskor. Innan maken var tillbaka hann jag till och med vänta en stund och hänga tvätten...
Upp till stallet, kasta in Fröken My från hagen, lasta bilen med regntäcket, plocka fram all reseutrustning (tur att den var där jag trodde), snabbt borsta av Fröken My och så på med täcke och transportskydd medan AnnSofie höll koll på sonen.
Ett par djupa andetag; är jag stressad går inte Fröken My på transporten, men hon klampade rakt in; måste vara för att jag lovat henne en date. Upp med lämmen och så iväg efter att ha lastat om en av Helenas hundar i baksätet så att de andra tre fick lite bättre plats i bagaget... 13.00 och sonen var fortfarande vaken även om han ätit dåligt - mammas stress påverkade säkert inte bara min matlust.
Sonen somnade efter någon halvtimmes körning och allt gick egentligen bra med resan förutom att släpet började vobbla när vi kom upp i 80 km/h. Måste vara något särskilt Förken My gjorde denna dag eller någon med dagens lastning för senast jag körde exakt samma ekipage var det inga problem. Dåligt med luft i bakdäcken föreslog Helena. Värmen gjorde det nog inte bättre för Fröken My och hon var genomblöt när vi väl kom fram, fast inte så stressad. Till slut var vi framme; lastade ur och så kom biten med att få av skorna. Ihopsläpp med nya hästar + betäckning kräver att det inte är några skor, åtminstone inte bak.
Fröken My traskade, som vanligt, bara rakt in, gick åt sitt håll och började äta. Ett annat sto följde efter och när vi åkte efter att ha fikat i gröngräset så Fröken nöjd ut. Hon fick även hälsa en snabbis på hingsten över staketet, men tänkte inte visa sig särskilt imponerad; man kan ju inte vara för lättflörtade heller tycktes hon anse.
Vi styrde hemåt vid 18 tiden, sonen höll sig vaken hela hemvägen, trots att han borde somnat mellan 19 - 20 . Inte helt optimalt och helt populärt hos sonen. Själv lämnade jag av transport och Helena och var inte hemma förrän strax efter 22. Dags för lite mera mat och så sängen.
..lite mer kring mina tankar angående betäckning, hingstval etc kommer, det har varit ett beslut som har tagit många år att ta...
Kvällen innan hade jag sett att Fröken My "blinkade" när hon kissade och började misstänka att hon var på gång in i brunst. Hon var bokad på date med en stilig hingst, men det skulle inte finnas plats förrän i mitten på juni. Mailade trots allt hingstägaren och fick dagen därpå svaret att jo, ni skulle kunna komma.. . Sådär 10.45 måste jag ha läst det mailet.
Nationaldagen och maken hade pratat om hur han längtadeefter att segla och inte hade det blivit av ännu; men eftermiddagen var vikt för det, sista chansen denna långhelg. Själv skulle jag inte ens till stallet utan Mariah skulle ut med Fröken My.
Jag visste att jag egentligen ville åka , nästa brunst skulle troligen infalla i slutet på månaden och då skulle det kanske bara bli ett, möjligen två försök med betäckning. Åkte vi nu kunde fanns ytterligare ett försök. När nu brunsten var på väg var det ju bråttom... Fast så var det ju sonen....
Telefonen började gå varm; till Mariah - var hon ute och red? Till den tilltänka transporten - kunde den lånas? Till kompisen som ville följa med - skulle det passa? Och så klart till hingtsägaren, hur tänkte hon, visst var det denna eller nästföljande dag som var alternativet om vi skulle åka på denna brunst?
11.15 bestämde jag mig; det fick bli en resa med barn i bilen. Pulsen ökade. Minst 3 timmar enkel väg. Om vi bara kunde matcha det med hans lunchsömn skulle det nog gå bra. Denna brukar på börjas kring 12.00. Åter en telefonrunda till alla och säga att jag bestämt mig medan maken åkte för att tanka, hämta släp, och min vän Helena i stan. Under tiden lagade jag någon form av lunch (omelett till sonen, macka + yoghurt till mig), gjorde matsäck, packade leksaker, blöjor, klädombyte för oss båda, vatten till hunden som också skulle med (bättre än att ligga hemma själv). GPS, adress, mobiltelefon, hästpass, flugtäcke + flughuva som fanns hemma, CD med barnmusik, sonens favoritboken och säkert flera saker slutade i tre väskor. Innan maken var tillbaka hann jag till och med vänta en stund och hänga tvätten...
Upp till stallet, kasta in Fröken My från hagen, lasta bilen med regntäcket, plocka fram all reseutrustning (tur att den var där jag trodde), snabbt borsta av Fröken My och så på med täcke och transportskydd medan AnnSofie höll koll på sonen.
Ett par djupa andetag; är jag stressad går inte Fröken My på transporten, men hon klampade rakt in; måste vara för att jag lovat henne en date. Upp med lämmen och så iväg efter att ha lastat om en av Helenas hundar i baksätet så att de andra tre fick lite bättre plats i bagaget... 13.00 och sonen var fortfarande vaken även om han ätit dåligt - mammas stress påverkade säkert inte bara min matlust.
Sonen somnade efter någon halvtimmes körning och allt gick egentligen bra med resan förutom att släpet började vobbla när vi kom upp i 80 km/h. Måste vara något särskilt Förken My gjorde denna dag eller någon med dagens lastning för senast jag körde exakt samma ekipage var det inga problem. Dåligt med luft i bakdäcken föreslog Helena. Värmen gjorde det nog inte bättre för Fröken My och hon var genomblöt när vi väl kom fram, fast inte så stressad. Till slut var vi framme; lastade ur och så kom biten med att få av skorna. Ihopsläpp med nya hästar + betäckning kräver att det inte är några skor, åtminstone inte bak.
Fröken My traskade, som vanligt, bara rakt in, gick åt sitt håll och började äta. Ett annat sto följde efter och när vi åkte efter att ha fikat i gröngräset så Fröken nöjd ut. Hon fick även hälsa en snabbis på hingsten över staketet, men tänkte inte visa sig särskilt imponerad; man kan ju inte vara för lättflörtade heller tycktes hon anse.
Vi styrde hemåt vid 18 tiden, sonen höll sig vaken hela hemvägen, trots att han borde somnat mellan 19 - 20 . Inte helt optimalt och helt populärt hos sonen. Själv lämnade jag av transport och Helena och var inte hemma förrän strax efter 22. Dags för lite mera mat och så sängen.
..lite mer kring mina tankar angående betäckning, hingstval etc kommer, det har varit ett beslut som har tagit många år att ta...
Varför jag inte ska bli hovslagare
Hastigt och lustigt behövde Fröken My's skor komma av; helst alla fyra, men åtminstone bakskorna. Jag har gjort det tidigare, men kan ju inte påstå att jag är någon expert...Det brukar dessutom gå lång tid mellan gångerna.
I alla fall, Fröken My skötte sig ypperligt, trots det tog det minst 30 minuter att få av två skor.
För första gången hade jag även den exellenta servicen av vettiga verktyg, något jag inte äger själv. Nu fanns det en bra bräcktång och upphuggare.
Sagt och gjort, jag satte igång, varmt som det var lät jag shortsen vara på, det kändes helt ok. För det första lyckades jag inte med att knipsa av nitarna med någon tång (som jag brukar göra). I mitt minne fixar hovslagaren skons nitar medan hoven står på backen så jag försökte glatt att använda upphuggaren med hoven i marken. Visst borde man ta nitarna underifrån, men det funkar ju inte med hoven i backen så troligen var det inte så man gjorde...De skulle nog slås av; istället för att knipsas av med tången. Till slut sa någon av de fyra människorna som studerad mig (och väntade på att jag ÄNTLIGEN skulle bli klar) att borde jag inte lyfta hoven och ta nitarna från andra hållet...
Jag fick även låna ett verktyg som man kan plocka nitarna med en och en, men så klart var nitarna väl slitna så att de inte ville greppas så lätt. Så jag slet, böjde och bände och lyckades få ut nit efter nit. Samtidigt försökte jag konversera med övriga och jobba på så fort jag bara kunde...
Resultat:
Varför skorna så promt måste av berättar jag i nästa inlägg...
I alla fall, Fröken My skötte sig ypperligt, trots det tog det minst 30 minuter att få av två skor.
För första gången hade jag även den exellenta servicen av vettiga verktyg, något jag inte äger själv. Nu fanns det en bra bräcktång och upphuggare.
Sagt och gjort, jag satte igång, varmt som det var lät jag shortsen vara på, det kändes helt ok. För det första lyckades jag inte med att knipsa av nitarna med någon tång (som jag brukar göra). I mitt minne fixar hovslagaren skons nitar medan hoven står på backen så jag försökte glatt att använda upphuggaren med hoven i marken. Visst borde man ta nitarna underifrån, men det funkar ju inte med hoven i backen så troligen var det inte så man gjorde...De skulle nog slås av; istället för att knipsas av med tången. Till slut sa någon av de fyra människorna som studerad mig (och väntade på att jag ÄNTLIGEN skulle bli klar) att borde jag inte lyfta hoven och ta nitarna från andra hållet...
Jag fick även låna ett verktyg som man kan plocka nitarna med en och en, men så klart var nitarna väl slitna så att de inte ville greppas så lätt. Så jag slet, böjde och bände och lyckades få ut nit efter nit. Samtidigt försökte jag konversera med övriga och jobba på så fort jag bara kunde...
Resultat:
- Tja skorna kom ju av, tyvärr blev lite av hovväggen mer tilltygade än vad jag någonsin lyckats med.
- Bilden på mina ben talar nog för sig själv; var inte barbent när du leker hovslagare. Trots att det känns ok i början så är resultatet inte vackert. Det blir kläder som täcker dessa knän ett tag framöver, bytte tom i morse när jag insåg att kjolen visade knäna när jag satt.
- Jag har rejält träningsverk från knäna till höften, både på bak och framsida av låren. Det är svårt att böja sig till makren och jag tror att jag börjar närma mig 100 år eller så. En allmänt gnällig och "tyck synd om mig" attityd idag alltså.
Varför skorna så promt måste av berättar jag i nästa inlägg...
måndag 6 juni 2011
Leta hus
DFP och jag bor numera ihop i min lilla lägenhet. Något oanat och abrupt blev jag sambo tidigare i år, men trots det faktum att vi har alldeles för många prylar på alldeles för liten yta går det faktiskt riktigt bra. Vi vill ju dock bägge flytta ut på landet, långt bort ifrån stad och folk.
Problem uppstår ju, dessvärre. Vi är så oerhört kräsna vad gäller den typ av hus vi vill ha. Ute på landet, men lagom pendlingsavstånd till de större städer som finns runt omkring. Minst fyra rum och definitivt minst 110 kvadrat. Rejäl tomt (vi pratar nu helst 5000 m2 eller mer). Helst trähus. Inte nära en större väg. Helst bastu eller plats för en, helst minst en öppen spis eller kamin.
Det där var början på kravlistan. Låt oss konstatera att de hus som faller mig och DFP i smaken är ytterst få, speciellt om man ska hålla priset i åtanke. Vi är nu inte stormrika, så runt 2,5 miljoner är nog det mesta vi kan tänka oss. Det är inte överdrivet mycket i det område där vi bor, men det finns en aspekt till som för mig är viktig, och som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera om drömhuset dyker upp på fel ställe: Hur nära (eller långt ifrån) ligger det stallet?
DFP är mycket medveten om hur mycket hästarna betyder för mig. När vi kikar på hus på Hemnet så är det en oundviklig diskussion; kommer jag fortsättningsvis kunna rida Fröken My och Winnie, eller blir pendlingsavståndet för långt?
Jag vet inte riktigt hur jag ska göra om vi hittar ett drömhus som ligger helt felplacerat i förhållande till stallet. Det finns tyvärr en gräns för hur långt man kan tänka sig att åka, speciellt med tanke på att jag förhoppningsvis blir en yrkesarbetande kvinna om ett år. Var ska jag dra gränsen? Hur mycket ska mina älskade medryttarhästar och mina fantastiska hästägare betyda i jämförelse med min och DFP:s livsdrömmar? Svaret vore kanske enkelt om det inte vore så att hästarna och ridningen är en sådan väsentlig del av mitt välmående. Jag är inte så säker på att jag kan hitta lika härliga hästar - och framför allt lika underbara hästägare - ännu en gång. Kanske är jag för pessimistisk?
Mer än någonting annat vill jag flytta mig själv, DFP och hunden långt ut på landet... helst till ett fint trähus med en trädgård där jag kan dansa naken på tomten utan att någon ser mig. Men det finns ju så många men, och de handlar ju naturligtvis inte bara om hästarna. Vem vet var jag får jobb? Tänk om vi köper ett hus som ligger helt åt h-e i förhållande till min framtida arbetsplats? Vi är inte oroade ur ekonomisk synpunkt eftersom vi inte har någon plan på att förköpa oss, och DFP har klokt påpekat att kan man köpa ett hus så kan man också sälja det. Men.
Tja, vi får väl se. Än har vi inte hittat drömhuset, och det är nästan så jag hoppas att vi inte gör det förrän jag har fast anställning. Med två fasta inkomster i stället för en så ökar naturligtvis möjligheterna att hitta drömboendet markant. Men...
Problem uppstår ju, dessvärre. Vi är så oerhört kräsna vad gäller den typ av hus vi vill ha. Ute på landet, men lagom pendlingsavstånd till de större städer som finns runt omkring. Minst fyra rum och definitivt minst 110 kvadrat. Rejäl tomt (vi pratar nu helst 5000 m2 eller mer). Helst trähus. Inte nära en större väg. Helst bastu eller plats för en, helst minst en öppen spis eller kamin.
Det där var början på kravlistan. Låt oss konstatera att de hus som faller mig och DFP i smaken är ytterst få, speciellt om man ska hålla priset i åtanke. Vi är nu inte stormrika, så runt 2,5 miljoner är nog det mesta vi kan tänka oss. Det är inte överdrivet mycket i det område där vi bor, men det finns en aspekt till som för mig är viktig, och som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera om drömhuset dyker upp på fel ställe: Hur nära (eller långt ifrån) ligger det stallet?
DFP är mycket medveten om hur mycket hästarna betyder för mig. När vi kikar på hus på Hemnet så är det en oundviklig diskussion; kommer jag fortsättningsvis kunna rida Fröken My och Winnie, eller blir pendlingsavståndet för långt?
Jag vet inte riktigt hur jag ska göra om vi hittar ett drömhus som ligger helt felplacerat i förhållande till stallet. Det finns tyvärr en gräns för hur långt man kan tänka sig att åka, speciellt med tanke på att jag förhoppningsvis blir en yrkesarbetande kvinna om ett år. Var ska jag dra gränsen? Hur mycket ska mina älskade medryttarhästar och mina fantastiska hästägare betyda i jämförelse med min och DFP:s livsdrömmar? Svaret vore kanske enkelt om det inte vore så att hästarna och ridningen är en sådan väsentlig del av mitt välmående. Jag är inte så säker på att jag kan hitta lika härliga hästar - och framför allt lika underbara hästägare - ännu en gång. Kanske är jag för pessimistisk?
Mer än någonting annat vill jag flytta mig själv, DFP och hunden långt ut på landet... helst till ett fint trähus med en trädgård där jag kan dansa naken på tomten utan att någon ser mig. Men det finns ju så många men, och de handlar ju naturligtvis inte bara om hästarna. Vem vet var jag får jobb? Tänk om vi köper ett hus som ligger helt åt h-e i förhållande till min framtida arbetsplats? Vi är inte oroade ur ekonomisk synpunkt eftersom vi inte har någon plan på att förköpa oss, och DFP har klokt påpekat att kan man köpa ett hus så kan man också sälja det. Men.
Tja, vi får väl se. Än har vi inte hittat drömhuset, och det är nästan så jag hoppas att vi inte gör det förrän jag har fast anställning. Med två fasta inkomster i stället för en så ökar naturligtvis möjligheterna att hitta drömboendet markant. Men...
fredag 3 juni 2011
Söta Fröken My
Vissa dagar leker jag med en lös Fröken My i paddocken. Plötsligt förvandlas hon till Mördar My; AnnSofie säger att hon aldrig skulle gå in i paddocken ens. Men jag vet att hon leker - vilken annan häst som helst skulle jag däremot hålla mig långt bort ifrån...
Egentligen är hon ju ganska mysig av sig... (det är inte många minuter mellan bilderna och ingen av hennes kickar fångades på bild...)
Egentligen är hon ju ganska mysig av sig... (det är inte många minuter mellan bilderna och ingen av hennes kickar fångades på bild...)
onsdag 1 juni 2011
Förkylning III
JA, jag är FORTFARANDE förkyld ! Jag har fått frågan ett par gånger sedan senaste förkylningsinlägget. Sa jag inte att det skulle sitta i mer än en vecka? Själv tycker jag att jag är ovanligt bra - hostan har gett sig förvånansvärt bra och kanske är helt bort om en vecka eller så...Igår cyklade jag ju tom till stallet.
Så för att inte gnälla mer lägger jag in fler bilder från helgens tömkörning istället!
Så för att inte gnälla mer lägger jag in fler bilder från helgens tömkörning istället!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)