Ja må hon leva!

Idag fyller Fröken My 16 år. Det innebär att vi känt varandra mer än halva mitt liv (snart blir jag 30) och att hon varit i min ägo 1/3 av mitt liv.

Redan när vi sågs första gången den där morgonen för 16 år sedan var hon speciell; trots att stallet innehöll 12 hästar till, trots att jag redan hade en häst i ett annat stall som min egen.

Historien börjar egentligen ett år tidigare, 30/4 1994. I stallet där jag nyligen hade börjat hjälpa ägaren med sin ponny födde sällskapshästen oväntat ett stoföl. Det första fölet som jag fick chansen att träffa dess första levnadsdag. Hon var ljusbrun med stjärn och två vita kotor bak. Efter ett par veckor flyttades hon till sommarbete med sin mamma och efter det har jag ingen aning om vad som hände med henne. Tanken vara att hon skulle få namnet Lady Surprise.

Så, när jag cyklar till stallet den där söndagsmorgon, 30/4 1995, så tänker jag, "Det skulle inte förvåna mig om hon har fölat". Och visst, några timmar gammal är Fröken My när hon släpps ut i hagen med sin mamma. Stjärn och två vita kotor bak. Den andra fölungen jag träffar under dess första levnadsdygn. Överst syns ett av de foton jag har från dagen, nästkommande bild har hon avvants från sin mamma och har sällskap av en äldre halvsyster.

Jag brukar inte vara vidskeplig, inte leta efter tecken, men jag tycker detta är märkligt, vill jag kan jag se ännu fler likheter: Båda fölen tillhör så klart samma ras, båda mödrarna var svartbruna utan tecken och kända för att ha varit lite heta under sin aktiva karriär. Fröken Mys mamma fick året innan en fölunge med samma färg som Lady Surprise, stjärn och vitt på ett par av benen.

Jag kan bara vara glad att Fröken My växte upp att bli en häst i min typ, att hon inte blev så liten och tunn som brodern från året innan. Under hela hennes uppväxt hade vi ett särskilt band; första sommaren hälsade jag på henne i hagen någon gång i veckan, klappade henne över hela kroppen, lyfte fötterna. Åkte en extra sväng bara för detta då sommarbetet var på annat ställe än stallet. Ägarna skrattade gott när Fröken My gick att fånga men inte hennes mor. Hon älskade människor.

Jag skämde bort henne och i tvåårsåldern kom hon när jag visslade, bilden bredvid här är tagen vid ett sådant tillfälle. Vi lekte i hagen, hon galopperade runt, kickade och busade. Trots alla de andra hästarna och trots att jag red en eller flera av dem på helgerna så hade jag alltid tid med Fröken My en stund. Hon är mitt minne av den okomplicerad perioden med häst, tonårstiden som alla hästböcker beskriver, min Silver, Wonder, Vackra Svarten; allt vad de nu hette. Den oförstådda hästen som räddades av den unga flickan med hjälp av kärleken. Hästen som vann alla tävlingar, sprang snabbast och hoppad högst.

Jag är inte tonåring längre, även om min häst är det i människo år, men inte alls i psyket. Vi har fått anpassa oss, lever inte i samma värld som då; men vi har vår egen historia och vi har vunnit vår egen tävling, nått så mycket längre än vad jag någonsin trodde. Jag hoppas vi får fira många flera av hennes födelsedagar

I mina fickor

Som stalltjej gäller det att ha mycket bra saker i fickorna. En stalljacka kan aldrig ha för mycket fickor och oftast är det fickorna som gått sönder först på min jacka. Anledning? Konstant överfyllda.

Här är vad jag hittade vid en inventering när det var lite kallare ute:

• Tjock mössa
• Tjocka vantar
• Fleece vantar
• Ytterligare ett par tunna vantar, trodde nog jag hade tappat en fleecevante
• Mobiltelefon
• Husnycklar
• Bilnycklar
• Nappen sonen tappade senast han var här och som ännu inte kommit ur min ficka
• Gängtapp – användes för att ta sig in i spånbalen för några dagar sedan.
• Batteriet till pannlampan. Laddat och klart!
• Diverse hushållspapper, bättre begagnat.
• Ett hål i thermobyxorna (borde nog laga/ej lägga nycklarna här)

Så, högst upp på min prioritet vid köp av stalljacka står - just det - många , stora fickor.

Sjung om studentens lyckliga dar

Livet som högskolestuderande har definitivt sina fördelar. En av dem är att jag oftast har möjlighet att åka till stallet på dagtid under vinterhalvåret. Då jag inte är speciellt förtjust i att rida i mörker så är jag naturligtvis självglad över detta... men det kräver oftast ändå en del pyssel eftersom campus ligger i en annan stad. Med andra ord måste jag pendla, vilket kan göra det nog så knepigt om jag har föreläsningar sama dag som jag ska rida. Med ett antal års medryttarerfarenhet i bakfickan vet jag vid det här laget hur lång tid det mesta tar, så om jag åker vid sju på morgonen måste jag vara klar med allt så jag kan åka senast 10.15. Då hinner jag hem, duscha, äta lunch och hinna med tolvbussen till campus. Har jag otur har jag föreläsningar fram till fem, och då är jag inte hemma förrän vid halv åtta-snåret efter att ha hämtat hunden hos mina föräldrar. Och sådär flyter det på. Stressigt ibland, trött rätt ofta, men fördelarna överväger klart trots allt.

Den allra största fördelen är naturligtvis sommarlovet. Det är helt fantastiskt att få vara snart 36 år gammal och ha en hel sommar framför mig som jag veta kommer att innebära massor med ridning närhelst jag önskar. Morgon, middag eller kväll... det är bara att välja. För mig har all olika tidpunkter sin charm. Hur skulle man kunna säga att en klar, småkylig tidig morgon med dimma som smeker över det daggstinna gräset är bättre än en ljuv kväll där släpljuset målar vackra tavlor och rådjuren tassar runt i kvällsrodnaden?

Även om jag är hjärtligt trött på att studera efter fem år på universitetet så finns det verkligen delar av det som jag kommer att sakna, som möjligheten att kunna rida i dagsljus när midvintern har Sverige i sitt grepp.  Kommande vinter ter sig just nu tämligen avlägsen, men det är ändå med viss sorg som jag inser att det blir den sista som jag kommer att klara utan inskaffande av en rejäl pannlampa. Jag ska dessutom passa på och njuta så mycket jag kan av den stundande sommaren, för om allt går som jag vill så har jag naturligtvis ett jobb att gå till efter att jag klarat av min examen.

Sanna mina ord, det ska ridas, fotas och njutas i allra största möjliga mån. Ett år går fortare än man anar.

Livet är inte bara hästar

Hästar tar tid, väldigt mycket tid. Så när båtreparationssäsongen nu börjat får jag anpassa mig. Maken spenderade mer eller mindre hela dagen på båten, det börjar blir kris eftersom den ska i sjön på måndag och mycket tydligen måste ordnas innan dess. Mariah skulle passa på att ta hand om Fröken My och jag och sonen fick en heldag tillsammans.

Lekparken var ett måste enligt sonen och på vägen dit ville han för första gången gå ut med hunden. De var så söta de två, frågan är vem som gick med vem.

När jag nu hade en heldag hemma och underbart väder så vaknade min effektiva sida till. Dels har jag läst lite i kurslitteraturen för kursen jag läser på distans på universitetet (varför nöja sig med att bara jobba?). Eftermiddagen ägnades åt att putsa villans alla fönster (Helt otroligt att det kan göras på bara ett par timmar, när jag växte upp tog det ungefär hela sommaren att bli klar med de 36 fönstren. De kunde öppnas på alla möjkliga sätt och som var fulla med spröjs och så klart var det min uppgift). Förmiddagen däremot han jag med att rensa allt eländigt ogräs (varför lades så mycket sten överallt i vår trädgård?) som redan har börjat spira. Sockerärtorna sattes i jorden jag förberett och brödet bakad vi tillsammans när sonen vaknat efter lunchsömnen. Tvättmaskinen fylldes med gardiner och nötkakorna gick in i ugnen medan jag skalade potatisen till kvällsmaten.

Detta är mitt sätt att få det att gå ihop, i dag gick det lätt, det var inte stressigt, inte jobbigt på något sätt, det är bara nu när jag sammanfattar som jag inser hur mycket som hunnits med. Det gäller att passa på när man inte är hos hästen. Mitt liv i ett nötskal.

Fröken My, hoppning och en annorlunda träning

Igår roade jag oss med ett annorlunda pass på ridbanan. Trötter My hade tappat gnistan - pälsfällningen? - så jag bestämde mig för att hitta på något annorlunda...

Träns och så ett grimskaft som halsring blev utrustningen och så satt jag upp. Första utmaningen blev att ta sig in på ridbanan -
eltrådsgrinden var stängd. Efter lite bök och lite fusk, men utan att stiga av hästryggen kom vi in på ridbanan och grinden var åter stängd. I skritt går det oftast bra att styra utan träns, men igår var tanken att testa även i trav...

Det gick också oväntat bra till en början. Vi bröt av och lekte lite med bommarna jag lagt upp, tex backade vi mellan dem (med hjälp av tränset) och så travade vi igen. Bara det att nu började Fröken My styra rakt på det 30 cm höga hindret/ cavalettibommen jag lagt upp mitt på banan. Sedan slutade det gå så bra att trava med enbart halsring - Hopptoken My började bjuda på hindret och sögs dit som en magnet hela tiden. Inte så anmärkningsvärt för många hästar, men absolut när det gäller Fröken My, Jag skulle tro att bildserien här bredvid säger sitt...


Just dessa bilder, från 2005, visar lite högre hinder, men det är ungefär samma sak oavsett höjd. Fröken My verkar kasta sig över hinder på vinst och förlust (när hon överhuvudtaget hoppar). Jag må vara en dålig och outbildad hoppryttare, men andra hästar jag har suttit på (även unghästar) har skött sig bra mycket bättre än Hopplösa My. Jag brukar till och med varna ryttare om de lånare Fröken My - hoppning tar jag inget ansvar för. Har de en gång testat förstår de vad jag menar.

Extremhändelsen är hindret i skogen för några år sedan; ett kryss med likadana tunnor som på bilden, fast tunnorna låg ner - max 50 cm. Fröken My hoppade av så illa (från ett lungt tempo) att jag stukade foten när vi landade efter språnget. Trots att jag satt kvar på hästryggen! Unghästen; en halvsysterson till Fröken My, som inte var

riden på ett år (men körd) hoppade jag bara någon dag senare på samma hinder - han gled över.

Mer än en gång har jag funderat på om vi borde hoppträna seriöst (men vem skulle vilja träna oss eller vara i samma grupp?), men det har alltid varit något som hindrat. Jag undrar hur mycket hon skulle kunna förbättras? Som det är nu har vi ställt upp i en Clear Round på 30 cm - och vi blev felfria!! Clera Round med banhoppningshinder i skogen däremot på 50- 60 cm vägrade vi ut oss på. Nåja, detta var under det Fröken My's första år som ridhäst.

Snart därefter gav jag i stort sett upp hoppningen. Särskilt som bjudning knappast har funnits; man kan (otroligt nog) även göra annat än att hoppa. I ett försök att öka bjudningen löshoppades hon med sin dåvarande bästis - hans entusiam smittade av sig lite på henne så att hon i alla fall ville testa.

Som avslutning på gårdagens pass fick Hoppglada My löshoppa hindret; nu höjt till kanske 50 cm. JÄTTEKUL sa hon, sprang runt och kickade åt alla möjliga håll. Trötter My hade helt försvunnit, så något rätt måste jag gjort i planeringen av ridpasset.

Broddar

Hela vintern har jag hyllat broddarna (och snösulorna). Att inse att asfaltsvägarna varit mina bästa vänner eftersom de består av flera cm packad is som ger alldeles lagom svikt vid ridning. Att utan oro ha kunnat galoppera fram, även de dagar Fröken My varit lagt in den högre växeln har varit oslagbart -om inte annat för att hålla henne nöjd. I år har det på många sätt varit lättare att träna än många andra vintrat med stenhård mark. Då hjälper inga broddar alls. För att inte tala om hur många vackra vinterdagar vi har fått uppleva, snö som gnistrar, blå himmel och naturen...och en snabb galopp.

MEN nu måste jag ge upp min lovsång. Det blev dags att plocka av brodd h-et. Det brukar alltid gå bra och för bara några veckor sedan hade jag en brodd som nästan var helt nersliten. Inga problem - AnnSofies polygrip fixade biffen när min annars väldigt effektiva broddnyckel inte fick grepp. De broddar som hovslagern drog i vid senaste skoningen biter dock inga polygriper eller broddnycklar på. De är av en modell jag inte sett tidigare, där de längst in mot skon har som en cirkelformad platta. Hovslagaren varande för att han drog åt brodden hårt, jovisst, men detta! Broddarna ser ut som om de har flera veckor av använding kvar men går inte att få grepp om med broddnyckeln. Det brukar vara dessa jag spara dem inför nästa säsong eller som reserv. De här går inte att greppa!

Så, hovslagern kommer inte ännu på ett par veckor och jag får knappt loss en ända brodd. Aldrig mer dessa broddar! Nu köper jag egna och använder mig inte av de hovslagaren har med sig (jag som tyckte det verkade så smidigt...) Däremot kan hovis få dra dit dem, de sitter bra. Bara de är av sorten jag är van vid - hoven som innehöll mina brodd är inga problem att brodda ur - även om de broddarna är mer slitna än övriga...

VÅR!!!

Nu känns det faktiskt som att man vågar hoppas på att våren är här för att stanna. Vinterns begränsningar i form av för mycket snö i skogen, ishalka, förfrysta tår och fingrar samt snöstorm är ett minne blott. Ett par bekymmer återstår visserligen. Vissa platser är otillgängliga därför att snösmältningen har förvandlat grön mossa till förrädiska träsk, träd har ramlat tvärs över stigar och vägar eller skogsmaskinerna har förvandlat sagoskog till krigszoner som kräver stridsvagn för att forcera. Temperaturen är en annan faktor som fortfarande kan ställa till det. Det är omöjligt att veta hur man ska klä sig. Två lager underställ, fleece och regnjacka eller ingen fleece men jacka eller bara ett lager underställ eller…? Hur man än gör fryser man lite eller svettas kopiöst. Ibland både och på samma tur.

Dessutom kan hårfällningen ge hästtjejerna en rejäl förvandling. Täckt från topp till tå i ett fladdrande, kliande, flygande lager hästhår känns det som att hästens vinterpäls har bestämt sig för att bara byta ägare och linda in människorna i denna underliga kostym. Påföljden är en ständig jakt på hästhår i munnen, näsan och ögonen. Har ni försökt att pilla bort hästhår ur näsan med en hand täckt av andra hästhår? Dottern lyckades förmodligen få in ett hästhår i ögat och klia runt så mycket att det såg ut som om hon hade en pingisboll under ögonlocket… Hästarna själva genomgår också en förvandling när de lite i taget träder fram i ny vårutstyrsel. Det blir särskilt tydligt med mina skimmeldamer. Winnie antar en mycket vitare nyans och drömmen om den vita hästen blir mer och mer verklig. Det är spännande att fundera över hur hennes flugprickar kommer att bli.

Ytterligare ett vårtecken är det nya mönstret i lilla Carinas rymningar. Tidigare rymde hon bara när det var slut på hö i hagen. Nu hinner hon knappt ut i hagen förrän hon har tagit sig ut ur hagen. Min underbara granne tvärs över vägen plockar in henne i stallet igen. En annan granne ett par kilometer bort engagerar sig också och konstaterar att det självklart är ett härligt inslag i miljön när det står en sagoponny intill vägen, men att det kanske inte är en mening delad av alla i grannskapet. Gräset är ju bevisligen grönare på andra sidan staketet. Samtidigt tog ju exet med sig gräsklipparen när han stack, så jag kanske borde stängsla in trädgården och låta henne gå där direkt som en miljövänlig gräsklippare? Om hon inte hade haft fång… Oron kring återfall är också ett tydligt vårtecken.

Allt detta till trots är det underbart med vår! Häromdagen bestämde dottern och jag oss för att försöka rida en slinga i skogen dit vi inte har kunnat ta oss under vintern på grund av all snö. Förutom en improviserad omväg kring nedfallna träd och skyttegravar efter skogsmaskinerna tog vi oss runt precis som vi hade tänkt oss och vad är väl mer fantastiskt än att skritta fram genom skogen där solljuset silas mellan trädens grenar, höra hovarnas dova tramp mot barriga stigar och hästarnas nöjda frustande när de sträcker på halsarna och slappnar av? Möjligtvis att trava fram i friskt tempo på en precis lagom mjuk skogsväg och höra fåglarna kvittra eller dundra fram i full galopp så att fågelkvittret dränks av ljudet av pigga hovar mot marken.

Eller en två timmars tur i skog och mark på hästryggen tillsammans med mannen man älskar som riskerar sitt liv (nåja… Winnie är ju för det mesta snäll och följer hästen framför, men att gång två på hästen tacka nej till sällskap på marken för att kunna rida tillsammans blir ju lite mer riskfyllt!) för att få se solen gå ner över sjön från hästryggen tillsammans med sin hästtjej.

Svårslaget. Storslaget.

Hur jag fås att köpa dyra (häst) saker hela tiden

Jag lägger inte så mycket pengar på mig själv, varken nya kläder, restaurang eller annan shopping; men min häst däremot...

För ett par år sedan började hon plötsligt skygga undan med halsen när jag borstade nacken. Efter lite eftertanke inköptes ett snordyrt täcke med hals – och vips var nacken bra igen. Inga problem att borsta. Självklart var det ett bra köp. Och visst kunde jag ha köpt ett billigare täcke, men just detta märke har hållit så bra och suttit som gjutna...

Kiropraktorer och massörer har besökt oss till och från genom åren (hur många gånger har jag kostat på mig något sådant själv?). Och visst har det gett resultat; plötsligt fick Fröken My nya gångarter, musklerna har blivit mjukare och ridningen har fungerat bättre. Hon visar ofta tydligt vinsten av att jag lagt min surt förvärvade kronor på henne.

Sadel var det ju så klart inget billigt som passade och favoritbettet är det dyraste av de jag äger. Jag kan fortsätta ett bra tag till. ...Jag har börjat undra om jag har en dold talang att spana ut djur och människor som kostar mycket? Maken är nämligen lik Fröken My i detta avseendet. Hittar han något han verkligen gillar i en butik så kan man ge sig på att det inte är billigt.

Någonstans föredrar jag dessutom att köpa kvalité. Förvissad om att det håller bättre. Och visst höll regntäcket: nio säsonger innan det började läcka, så i det långa loppet var det billigt om än inte i inköp. Särskilt inte som jag köpte det och mycket annat (dyrt) medan jag pluggade på universitetet. Ett täcke för 2000 är DYRT med en månadsinkomst på 7000…

Att man överhuvudtaget inte ska ha häst och läsa på universitet är en helt annan sak. Om nu inte någon annan betalar för hästen då så klart. Så skedde inte för mig. Det är väll bara att vara glad över att studenttiden är över och att Dyrgripen My hittils har siktat in sig på lyxiga kvalitetsprylar och inte på veterinärträffar. De lär kosta ännu mer har jag hört...

En maska i tiden, tack!

En av de mest överhängande känslorna i min tillvaro just nu är att det finns för få timmar på dygnet. Det borde finnas en maska i tidens väv där några timmar per dag läggs till potten, speciellt för hästtjejer som samtidigt är nykära mammor som har ett ex med dålig känsla för ansvar eller framförhållning när det gäller planeringen av tid med barnen och aktiviteter. Ett par exempel: Några dagar innan får jag reda på att jag helt plötsligt ska hämta sonen och skjutsa honom till hans aktivitet när jag hade ”egentid” som kunde ha ägnats åt ridning, staketlagning, mockning av hagar eller härlig samvaro med den underbara mannen i mitt liv, därför att exet har planerat in jobb sent på annan ort när det är ”hans” dag att hämta barn. Fem dagar innan får jag veta att den lördagkväll då det fanns möjlighet att göra precis vad vi som störtkära vuxna ville för att alla våra barn skulle vara med den andra föräldern istället ska tillbringas med mina barn för att deras pappa ska iväg på någon båtaktivitet som annars hade inneburit att barnen skulle släpas upp i ottan på söndag morgon. I söndags eftermiddag skulle båda barnen – och deras mamma! – ha ridit på ridbanan, men det hanns inte med för sonens läxor som skulle göras under helgen hade inte ens påbörjats under vistelsen hos pappa från fredag kväll till söndag lunch! Hur får andra ihop sin tillvaro med delad vårdnad av barn, ensam vårdnad om hästar, heltidsjobb och en ny relation som man vill lägga all sin (från barn och hästar) ”lediga” tid på? Jag ser bara en enda lösning: En maska i tiden repas upp och tråden tänjs till bristningsgränsen för att få in så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Andra förslag, gärna mer konkreta och genomförbara, mottages tacksamt!

JAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!

ÄNTLIGEN!!!!
Nu har jag ett preliminärt inbokat letktionsdatum med min tränare! Det är två år sedan sist, men nu hoppas jag verkligen att det blir av. Det är nästan en månad kvar, men så kul! Denna tränare som jag har att skylla att jag riskerar att utvecklas till en fullfjädrad dressyrtant någon gång i framtiden och som faktiskt fått Fröken My att tycka att dressyr är helt ok.
Nedan är bilder dels från senaste lektionen, 2009 - tömkörning och jag är gravid. Dessutom hittade jag en ännu äldre uppsutten lektionbild från 2008.

"I'm just waiting for it to blow up in my face and then come back and bite me in the as" citerade maken 2½ men Allan när han insåg (efter flera veckors prat om bloggen från min sida) att inlägg i denna blogg även kommer att innefatta honom ibland.

Vi får väll se vad han kommer säga i framtiden...

...

Fotodags

Idag hade Fröken My vilodag så jag och sonen fixade boxen och passade på att ta några foton på Fröken My's nya pannband. Under vintern har det nämligen funnits tid att experimentera lite: både träns (det ljusa) och pannband har sytts. Dessutom blev det lite andra kort, men de sparar jag till en annan gång...

Inlåst

Blondi var nyligen i farten. Fröken My bor i en utebox som har en delad boxdörr. Mysigt, när vädret tillåter kan hon stå och titta ut. Denna kalla vinter har det däremot varit stängt en hel del och när jag bara ska ut och mocka brukar jag öppna undre dörren – jag och skottkärran kommer in och man slipper bråka med ytterligare ett boxlås. När sonen var med gjorde vi som vanligt och gick in genom den undre dörren. Men när han är med vill jag stänga boxdörren – det känns bättre om han inte springer ut i hagen, särskilt när hästarna står precis utanför, det är isigt och halvmörkt. När den undre dörren precis slog igen gick ljuset upp – hur tänkte vi ta oss ut? Springan mellan de två dörrarna är inte mer än max ett par centimeter och jag får då inte ut min hand därigenom. Inte sonen heller skulle jag tro.

Inlåst i den egna boxen. Det var ju snyggt. Till råga på allt är jag notoriskt dålig på att programmera in telefonnummer i mobiltelefonen och AnnSofie var inte hemma. Däremot hade jag sett hennes ex precis innan och som av en otrolig slump visade det sig att jag hade hans telefonnummer i mobilen (men inte numret in till huset…) Så allt gick bra och vi blev utsläppta.

Till boxen med barn

Bara att ta sig ut till boxen är ett äventyr när sonen är med. Detta ska med, helst samtidigt:

1 skottkärra

1 barn (inklusive, mössa, vantar och skodon, eventuellt även kompletterat med nalle och napp beroende på dagsformen) Gärna napp förresten - det förhindrar att andra saker hamnar i munnen.

1 IKEA påse proppfull med hö

1 hink med kraftfoder

1 grep

För att ta sig till boxen sedan måste hagen passeras – det hörn där hästarna står när de vill in. Vilket ofta råkar sammanfalla med när jag ska mocka. När det sedan är mockat ska så klar det mesta tillbaka in i stallet, + 2 tomma vattenhinkar som jag på något sätt måste lyckas springa tillbaka med påfyllda.

Ju äldre sonen blir dessto flera egna intitiativ tar han dessutom - gärna en egen promenad in till hästarna om mamma inte har stenkollen. Det var nog ganska bra när jag mockade med honom i bärsele för något år sedan...