Från liten ponny till stor häst

Av de tre Solbergaflickorna är det jag som i mitt liv har haft det längsta riduppehållet. Jag skulle jag tro att jag på många sätt uppfyller Exempelmall 1a för hur det går till när många hästtjejer slutar rida. Tack och lov så började jag igen, men jag hade lika gärna kunnat sitta och drömma fortfarande.

På ridtur i Afrika

Djurtokig i allmänhet och hästtokig i synnerhet har jag alltid varit, bokstavligen så länge jag kan minnas. Några barndomsår tillbringades i Tanzania, och det var faktiskt där som jag hamnade på hästryggen för första gången. På något förunderligtvis lyckades mina föräldrar snoka rätt på en ridskola långt upp i bergen i vad som då var ett väldigt fattigt och krigshärjat land, och trots att jag inte var mer än tre år gammal så har jag faktiskt minnen från de tillfällen jag var där.

Väl tillbaka i Sverige så fortsatte jag i klassisk svensk ridtjejstil på ridskola. Jag minns hur fullständigt gigantiska de större ponnyerna och ridhästarna tedde sig när jag var i sjuårsåldern... med tilltagande ålder så krympte de på något mystiskt vis. När jag var 15 skaffade jag mig min första medryttarhäst, men efter att han och jag gick skilda vägar som kom den där tidiga vuxenlivsklassikern med flytt till storstaden, jobb, uteliv, män... tja, allt det där som på något vis tar överhanden.

Första medryttarhästen

Övergav hästarna gjorde jag faktiskt aldrig. Jag jobbade som hästkonstnär i många år, så hundratals timmar lades på att studera anatomi, exteriör, biomekanik, olika raser, med mera. Hästarna var i allra högsta grad levande i mitt liv, de fanns bara inte i min fysiska närhet. Så här var det i fler år än jag vill minnas, men när jag var 27 flyttade jag tillbaka till min gamla hemstad. Jag träffade nya vänner, och det är som om man inte kan undra om ödet tyckte att det var dags för mig att hamna på hästryggen igen. En av de nya vännerna red, så vips befann jag mig ännu en gång på ridskola. Den träningsvärken jag hade i början var så brutal att jag har lovat mig själv att aldrig någonsin ha ett längre riduppehåll igen. Huva! Nåväl, ännu några år senare fick jag ett tips av en annan vän att en bekant till henne behövde en medryttare. På så vis träffade jag till min stora lycka Ingrid och Fröken My, och vi har följts åt sedan dess. Ett smärre uppehåll blev det när Ingrid var gravid och lånade ut Fröken My till en vän, och jag kände verkligen att något saknades i mitt liv under den tiden. Lyckan var stor när Fröken My återvände hem igen i höstas.

I och med flytten till Solbergastallet så fick jag även träffa Ann-Sofie, och det tog inte så länge innan jag började rida en av hennes hästar. Winnie och jag håller fortfarande på och lär känna varandra, men det är fascinerande och lärorikt att rida två så olika hästar. Allt ifrån temperament till gångarter skiljer sig markant, och det känns som jag lär mig nya saker hela tiden. Om allt går enligt planerna så ska det bli lite distansritt i framtiden också.

Jag undrar om mina föräldrar hade kunnat ana att en så oskyldig aktivitet som ridning skulle leda till en livslång passion. En sak är säker: Jag vägrar att sluta rida igen. Basta.