I brist på ridhus har Solbergaflickorna utvecklats till riktiga überridtjejer. Med frejdigt mod och flaggan i topp kastar vi oss ut i minus tjugo grader och snöstorm. Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder! Eller, nja. Jag är en vinterhatare av rang, så de två senaste vintrarna har lett till mången svordom och förbannelse. Jag har gått och sett fram emot våren sedan november ungefär.
De senaste veckorna har, trots att det varit ganska kallt, ingett vissa förhoppningar. Det har till och med gått att se marken! Dessvärre är det ju trots allt fortfarande mars, så vissa bakslag har man ju fått räkna med. Som den där snöstormen som på nolltid resulterade i 20 centimeter snö. Det var bara att muttrandes ge sig ut och hoppas att det inte skulle var alltför halt. Till en början var allt frid och fröjd... i alla fall tills jag hade kommit in på de ännu oplogade småvägarna. Fortfarande ridbart, även om Fröken My helt plötsligt började bete sig som en krabba. Jag såg inga djur men antog att det kanske fanns någon älg i faggorna - hur som helst så skuttade hon till och betedde sig sedan som vanligt igen. Ritten fortskred.
I takt med att snön blev djupare blev det också halare. Nackdelen med såpass djupt snötäcke är naturligtvis att brodden inte når igenom. Att Fröken My fick styltor trots snösulor hjälpte inte heller till, så efter ett tag var det bara att hoppa av och börja pulsa sig fram. Det visade sig vara ett klokt beslut, eftersom jag i en nedförsbacke fick se Bambi My låsa alla fyra benen och helt enkelt glida nerför. Hon var dock måttligt imponerad av sina nyfunna skridskokunskaper. Själv var jag måttligt road av den tilltagande värken i vadmusklerna.
När jag väl hade kommit till ett parti där det skulle gå att rida igen så insåg jag att ländtäcket var ett minne blott. Det blev ganska tydligt att spännet förmodligen hade släppt på ena sidan och resulterat i att täcket släpades efter hästen (därav krabbgången) och sedan blivit avtrampat. Det enda som minde om täcket var en spännrem som hängde på trekvart. Med andra ord var det bara att vända tillbaka och halka upp och nerför backar tills jag hittade täcket som låg i en nonchalant hög på marken. Jag riktigt kunde se hur det gav mig fingret. Vid det här laget var både jag och Missnöjda My hjärtligt trötta på att halka omkring som smör i en het stekpanna, så vi återvände hem.
Jag är innerligt less på vintern. Jag vill ha sol, kvittrande fåglar och spirande blommor. Med andra ord: Dö, vinterh-e!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar