Jag lägger inte så mycket pengar på mig själv, varken nya kläder, restaurang eller annan shopping; men min häst däremot... För ett par år sedan började hon plötsligt skygga undan med halsen när jag borstade nacken. Efter lite eftertanke inköptes ett snordyrt täcke med hals – och vips var nacken bra igen. Inga problem att borsta. Självklart var det ett bra köp. Och visst kunde jag ha köpt ett billigare täcke, men just detta märke har hållit så bra och suttit som gjutna...
Kiropraktorer och massörer har besökt oss till och från genom åren (hur många gånger har jag kostat på mig något sådant själv?). Och visst har det gett resultat; plötsligt fick Fröken My nya gångarter, musklerna har blivit mjukare och ridningen har fungerat bättre. Hon visar ofta tydligt vinsten av att jag lagt min surt förvärvade kronor på henne.
Sadel var det ju så klart inget billigt som passade och favoritbettet är det dyraste av de jag äger. Jag kan fortsätta ett bra tag till. ...Jag har börjat undra om jag har en dold talang att spana ut djur och människor som kostar mycket? Maken är nämligen lik Fröken My i detta avseendet. Hittar han något han verkligen gillar i en butik så kan man ge sig på att det inte är billigt.
Någonstans föredrar jag dessutom att köpa kvalité. Förvissad om att det håller bättre. Och visst höll regntäcket: nio säsonger innan det började läcka, så i det långa loppet var det billigt om än inte i inköp. Särskilt inte som jag köpte det och mycket annat (dyrt) medan jag pluggade på universitetet. Ett täcke för 2000 är DYRT med en månadsinkomst på 7000…
Att man överhuvudtaget inte ska ha häst och läsa på universitet är en helt annan sak. Om nu inte någon annan betalar för hästen då så klart. Så skedde inte för mig. Det är väll bara att vara glad över att studenttiden är över och att Dyrgripen My hittils har siktat in sig på lyxiga kvalitetsprylar och inte på veterinärträffar. De lär kosta ännu mer har jag hört...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar