De lär sova gott båda två

Ibland lyckas man få saker så att de sammarbetar... Ett krav för att livspusslet ska gå ihop. Det här är tipset exemplet hemifrån oss....

Hjälpreda

Idag fick jag med min lilla hjälpreda. Det borstades på hästar (Fröken My och Carina), matades katter och studsades på studsmattan. Full fart alltså!

En extra guldstjärna?

Igår kväll kom vi då hem från semestern; sådär kring 23.00 steg vi in i huset efter bilresa (1.5 h), flygresa (80 min), flygresa (100 min), bilresa (15 min) så kunde vi äntligen lägga sonen i sängen och börja packa upp; eller visst nej, vårt bagage blev kvar i Amesterdam där vi genom att ruscha rejält hann med flyget hem (som vi blivit avbokade från eftersom vi inte skulle hinna) och slapp stanna över natt i Amsterdam...

Nåja, det var idag jag tänkte berätta om:
Mika fick åka på egen semester till sin bror Wip och skulle hämtas idag; före 9.30. Sonen vägrade att sova igår under hela resan men jag fick väcka honom redan 7.30 idag så att han skulle hinna med mig och hans pappa därmed skulle kunna jobba lite. 8.30 rullade vi iväg hemifrån, tankade bilen och en timme efter start mötte vi hundvakten, lastade in hundarna (Wip ska vara hos oss en vecka) och åkte vidare till sonens mormor och morfar. De bor i närheten och ett kort stopp därpassade så att sonen kunde sträcka på benen innan det var dags att åka vidare. När jag svängde in på deras gårdsplan insåg jag att jag helt glömt alla krukväxter jag lämnad hos mina föräldrar under vår frånvaro...

Sonen lekte med mormor och morfar, jag lastade växterna; hela bagaget vart fullt (varför har jag så många växter?), lite tidig lunch till sonen och så gav vi oss iväg mot mataffären. Kylskåp har en tendens att vara ganska tomma efter två veckors utlandsvistelse.

Osäker på hur Wip skulle ta att bli lämnad i en okänd bil kände jag mig lätt stressad redan när jag gick in i mataffären. Jag sprang och for åt alla håll och plötsligt hittade jag en bra (men dyr) födelsdagspresent på rea till sonen. Telefonsamtal till maken för att höra vad han tyckte om idén; en stor kartong Lego. Toapapper, pastakartonger, flingor och musli, allt verkade ha stora kartonger. Kundvagnen vart full (som vanligt).

Väl vid bilen kom det jag fasat för - vart skulle alla dessa saker lastas in? Varför var ALLT på min inköpslista skrymmand? Åtminstone Mika är en notorisk tjuv så att placera henne bredvid matvaror är inte att rekommendera - om man vill ha dem kvar vill säga. Jag hade redan i affären förutsett detta och lastade lego, toapapper och pastakartongerna i baksätet med hundarna. Pasta luktar inte och borde inte framkalla stort habegär hos de fyrbenta passagerarna. Korven, leverpastejen och chokladen däremot fick åka på golvet under sonens bilbarnstol. Tidningsurklippen från min pappa hamnade i facket bakom förarstolen.

Halvägshem började sonen indikera att han behövde sova - visst ja, hans sovtid... Men skulle han somna i bilen skulle han inte sova så länge som han behövde eftersom erfarenheten säger att han vaknar när man lyfter in honom. Bara 10 minuter kvar hem. Oftast brukar det fungera att rycka nappen, prata, på alla sätt försöka hålla honom vaken. Denna gången insåg jag att det var lönlöst, för långt hem.

Väl hemma sov han medan jag sprang fram och tillbaka till bilen, fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och....såg till att Wip inte försvinna och försökte springa hem till sin matte (ingen risk faktiskt, men man vet ju inte). Som förutspått vaknade sonen när jag lyfte in honom, men lyckades - mirakulöst - somna om i sängen så att jag kunde plocka upp alla matvarorna, slänga in frysvarorna i frysen och plocka fram ytterligare en kudde till den olyckliga Wip som gick fram och tillbaka och undrade vad han kommit till för ställe. (Det undrade jag med i vid detta tillfälle - särskilt vad alla dessa gröna blad och krukor gjorde överallt).

När jag äntligen fick min lunch (och lyckats plocka fram utrustning för att plantera om de växter min mamma sagt behövde detta, dvs de flesta, medan jag ordnade lunchen) och såg fram emot att läsa artiklarna min pappa skickat med vaknade sonen. Han skulle sitta i mitt knä och var inte det minsta medgörlig eller förstående för att mammor också behöver äta. Någon form av jetlag från semestern har gjort honom trött, grinig och allmänt gnällig idag.

När maken kom hem ett tag senare blev det lite lugnare, jag han kolla om det fanns jordgubbar kvar (japp, en liten , liten skål), plocka av sockerärtor och senare även rensa ogräs (det har VÄXT) och klippa häcken. Jag valde att klippa gräset istället för att natta sonen, men sonen tänkte inte sova utan sedan kämpade vi - hela familjen - i 1 1/2 timme. Sedan hamnade jag här.

Vissa dagar skulle jag vilja ha en extra guldstjärna i logistik/familjeskötsel.

Just, någon gång under eftermiddagen motionerade vi även hundarna hela familjen tillsamamns.

Barn och häst II

agn...ässs....tall....ostta....ginka...biii.....

Sonen pratar mer och mer för varje dag och ovan var vad han fick ur sig imorse vid frukostbordet. Det är så kul att se hur snabbtutvecklingen går! Enligt min: Han vill åka till stallet med bilen och borsta på Fröken My som är en häst. Eventuellt pratar han även om att hämta hästen med vagn (=hästtransport). Som mamma smälter jag förstås totalt och skulle kunna skriva flera inlägg bara om hur underbar han är, men det var inte vad denna blogg var ämnad för.

Jag håller med sonen; det börjar bli tomt utan Fröken My hemma. Även om jag har lånat Winnie och Carina är det inte samma sak.

Barn och häst

Hittade det här gamla inlägget, som jag redan trodde att jag hade publicerat...

Ibland är sonen bara så söt; som idag när vi var i stallet. Plötsligt gick han iväg till Fröken My som stod ensam i en hage 100 meter bort och åt gräs medan jag mockade (åt alla hästar, AnnSofies hand är ju inte bra ännu). Med sig hade han en lite rosa borste. Jag han ikapp honom innan han var inne i hagen. Så gick vi och borstade lite på Fröken My.

En stund senare hittade han en påse morötter i stallet, tog den största som måste funnits i påsen och så var han på väg igen till hagen. (Förlåt AnnSofie, vi är skyldiga dig en morot). Bara för mamma att springa iväg än en gång efter honom. Fröken My tackade och tog emot och sonen var glad över att kunna klappa Fröken på öronen medan hon betade.

Skattjakt

Det finns en gömd skatt på Solberga. Härrom dagen var sonen med till stallet och han ordnade en skattjakt medan jag mockade. Tyvärr har han inte lämnat någon skattkarta, men jag såg honom en lång stund omkring grushögen vid bostadshuset...

Fler ledtrådar? Det är ett av sonens mycket högt värderat föremål, faktiskt en livsnödvändighet! Den har en grön del med lite mönster och en mer genomskinlig del och passar perfekt i munnen. Tur att vi har flera hemma, annars hade det varit en riktig katastrof.

Men, för den som saknar en napp finns det en möjlighet att söka efter skatten på Solberga.

Om mockningens terapeutiska egenskaper

Det har nu gått nästan två veckor sedan min högerhand blev bragt ur funktion av Winnies hårda bakhovar. Eftersom det tog kanske en vecka innan jag ens kunde greppa ett pappersark har jag varit helt beroende av mina fantastiska stallkompanjoner för att klara av de dagliga bestyren i stallet, och framför allt med mockningen. Tack Ingrid, Mariah och Louise för all hjälp! Många tycker nog att just mocka är den hästrelaterade aktivitet som man kan klara sig utan som hästtjej, men jag vill höja handen till protest. Enligt min mening har mockning underskattade terapeutiska egenskaper som behöver lyftas fram i ljuset. Det första man kan nämna är självfallet den uppenbart renande effekten med att slänga ut dynga och göra rent och fint till sina fyrbenta vänner. Egentligen är det dock mer intrikat än så. Mockning bygger på något som kan uppfattas som en paradox. Det gäller nämligen både att ta ut så mycket smutsigt som möjligt och att behålla så mycket rent som möjligt. Rent konkret betyder det att bajspluttar och blött strö ska ut medan torrt strö ska vara kvar. Sortera är en teknik som inte alla behärskar. Jag har under årens lopp haft ett antal inhyrda och medryttare och därför möjlighet att studera mockningsteknik både direkt och indirekt. Det skär i hjärtan på en människa som har svårt för slöseri att se hur hela kakor av ren halm hamnar under bajshögarna i skottkärran för att människan som mockar inte inser att man kan vippa av bajspluttarna i kärran och lägga tillbaka halmen i boxen. Likaså blir synen av den evigt växande gödselstacken en smäll på käften för den ekonomiskt sinnade som inte vill slösa med jordens resurser när helt rent strö lyser upp bland allt bajs. Den ekonomiska och ekologiska förlusten undantaget finns det även en filosofisk miss hos de mockare som inte ägnar sig åt att sortera i någon större utsträckning. Själva handlingen att sortera ut alla bajspluttar blir nämligen en symbol för utrensningen av negativa element i det egna livet. Samtidigt som jag jagar runt efter pluttarna kan tankarna snurra fritt kring den skit som förpestar livet just då. Ha! Tror du att du ska kunna fly undan min grep din lilla skit? Nix! Där kastar jag ut en idiotisk chef som beter sig som en översittare, mosar en otäck människa vars närvaro tyvärr är oundviklig men ack så obehaglig, trampar på en ilsken tendens till svartsjuka som visar sitt fula tryne i den sunkiga halmen. Samtidigt blir grepens grävande en räddningsaktion för ren halm vars för tidiga resa mot gödselstacken avbryts, precis som tanken på alla de positiva saker som förgyller min tillvaro räddas undan den negativa spiralen som hotar alla tänkande människor mellan varven. Kanske dras man oftare in i den negativa spiralen när ens livssituation är så orolig som min känns just nu? Eller är jag en grubblare, en dysterkvist? Eller kan min personlighet beskrivas som en box att mocka? Glad som ren halm eller sur som gödsel, i växelverkan? Efter två veckors uppehåll i mockningen kan jag i alla fall konstatera att antalet sidor i dagboken som har fyllts, antalet timmar som har ägnats åt viktiga samtal med den underbara mannen i mitt liv och antalet lästa böcker med ord som styvfamiljer, gummimammor, plastpappor och bonusbarn i titlarna har ökat drastiskt. Det finns väl ingen garanti för att mitt återtåg till mockningen och återerövrandet av dess terapeutiska funktion lugnar min oroliga själ, men hoppas kan man ju alltid!

Barn och häst

Ibland är sonen bara så söt; som idag när vi var i stallet. Plötsligt gick han iväg till Fröken My som stod ensam i en hage 100 meter bort och åt gräs medan jag mockade (åt alla hästar, AnnSofies hand är ju inte bra ännu). Med sig hade han en lite rosa borste. Jag han ikapp honom innan han var inne i hagen. Så gick vi och borstade lite på Fröken My.

En stund senare hittade han en påse morötter i stallet, tog den största som måste funnits i påsen och så var han på väg igen till hagen. (Förlåt AnnSofie, vi är skyldiga dig en morot). Bara för mamma att springa iväg än en gång efter honom. Fröken My tackade och tog emot och sonen var glad över att kunna klappa Fröken på öronen medan hon betade.

MIAO MIAO

Som mamma till en kille på knappa två år som för inte så länge sedan börjat på dagis får man visst räkna med en del vabbande. Plötsligt blir det regelbundna diskussioner hemma om vem som ska vara hemma, vem som har mest inplannerat på jobbet kommande dag(ar). Denna vecka fick jag vara hemma tisdag - onsdag och så skulle barnets far vara hemma torsdag - fredag. Det är (så klart) helt underbart att få vara hemma med en livfull kille men en av hans senaste intressen riskerar att göra mig galen. Han vill hela tiden lyssna på "MIAO, MIAO":

Det är inget fel på den låten (eller några av de andra han också kan tänka sig att lyssna på) men nu räcker det! Häromdagen blev jag tvungen att sätta på radion för att inte låten skulle gå på repeat i huvudet. Hemma, i stallet, i bilen, framför datorn så virvlar den på "il gatto puzzolone..." ("den stinkande katten, allergisk mot tvål...). Jag sjunger med tills jag kommer på mig själv. Snabbare än kvickt är den tillbaka igen. Idag har den äntligen stoppat, kanske inte helt fel att vara tillbaka på jobbet.

Så - om någon söker barnsånger på italienska - snart kan jag dem alla utantill, säg bara till!

Som tur var ägnade vi igår även en stund i stallet åt att titta på riktiga "Miao, Miao". Just nu saknar vi egen katt, men får sonen bestämma skulle vi nog skaffa en snarast. Han verkar helt förälskad i katter och spanar hela tiden efter grannens katt. Bilderna är för att glädja sonen; våra tidigare katter Denise som somnade in 14 år gammal 2008 och Dennis som blev 18 1/2 år innan han avsluta sina dagar nu i vintras. Och nej, det var inte vi som satte katterna i någon av situationera - vi bara fotade. Och nej, vi döpte inte katterna utan omhändertog dem vid 7 1/2 resp 10 års ålder och de kom från två olika hem och uppfödare.

VÅR!!!

Nu känns det faktiskt som att man vågar hoppas på att våren är här för att stanna. Vinterns begränsningar i form av för mycket snö i skogen, ishalka, förfrysta tår och fingrar samt snöstorm är ett minne blott. Ett par bekymmer återstår visserligen. Vissa platser är otillgängliga därför att snösmältningen har förvandlat grön mossa till förrädiska träsk, träd har ramlat tvärs över stigar och vägar eller skogsmaskinerna har förvandlat sagoskog till krigszoner som kräver stridsvagn för att forcera. Temperaturen är en annan faktor som fortfarande kan ställa till det. Det är omöjligt att veta hur man ska klä sig. Två lager underställ, fleece och regnjacka eller ingen fleece men jacka eller bara ett lager underställ eller…? Hur man än gör fryser man lite eller svettas kopiöst. Ibland både och på samma tur.

Dessutom kan hårfällningen ge hästtjejerna en rejäl förvandling. Täckt från topp till tå i ett fladdrande, kliande, flygande lager hästhår känns det som att hästens vinterpäls har bestämt sig för att bara byta ägare och linda in människorna i denna underliga kostym. Påföljden är en ständig jakt på hästhår i munnen, näsan och ögonen. Har ni försökt att pilla bort hästhår ur näsan med en hand täckt av andra hästhår? Dottern lyckades förmodligen få in ett hästhår i ögat och klia runt så mycket att det såg ut som om hon hade en pingisboll under ögonlocket… Hästarna själva genomgår också en förvandling när de lite i taget träder fram i ny vårutstyrsel. Det blir särskilt tydligt med mina skimmeldamer. Winnie antar en mycket vitare nyans och drömmen om den vita hästen blir mer och mer verklig. Det är spännande att fundera över hur hennes flugprickar kommer att bli.

Ytterligare ett vårtecken är det nya mönstret i lilla Carinas rymningar. Tidigare rymde hon bara när det var slut på hö i hagen. Nu hinner hon knappt ut i hagen förrän hon har tagit sig ut ur hagen. Min underbara granne tvärs över vägen plockar in henne i stallet igen. En annan granne ett par kilometer bort engagerar sig också och konstaterar att det självklart är ett härligt inslag i miljön när det står en sagoponny intill vägen, men att det kanske inte är en mening delad av alla i grannskapet. Gräset är ju bevisligen grönare på andra sidan staketet. Samtidigt tog ju exet med sig gräsklipparen när han stack, så jag kanske borde stängsla in trädgården och låta henne gå där direkt som en miljövänlig gräsklippare? Om hon inte hade haft fång… Oron kring återfall är också ett tydligt vårtecken.

Allt detta till trots är det underbart med vår! Häromdagen bestämde dottern och jag oss för att försöka rida en slinga i skogen dit vi inte har kunnat ta oss under vintern på grund av all snö. Förutom en improviserad omväg kring nedfallna träd och skyttegravar efter skogsmaskinerna tog vi oss runt precis som vi hade tänkt oss och vad är väl mer fantastiskt än att skritta fram genom skogen där solljuset silas mellan trädens grenar, höra hovarnas dova tramp mot barriga stigar och hästarnas nöjda frustande när de sträcker på halsarna och slappnar av? Möjligtvis att trava fram i friskt tempo på en precis lagom mjuk skogsväg och höra fåglarna kvittra eller dundra fram i full galopp så att fågelkvittret dränks av ljudet av pigga hovar mot marken.

Eller en två timmars tur i skog och mark på hästryggen tillsammans med mannen man älskar som riskerar sitt liv (nåja… Winnie är ju för det mesta snäll och följer hästen framför, men att gång två på hästen tacka nej till sällskap på marken för att kunna rida tillsammans blir ju lite mer riskfyllt!) för att få se solen gå ner över sjön från hästryggen tillsammans med sin hästtjej.

Svårslaget. Storslaget.

En maska i tiden, tack!

En av de mest överhängande känslorna i min tillvaro just nu är att det finns för få timmar på dygnet. Det borde finnas en maska i tidens väv där några timmar per dag läggs till potten, speciellt för hästtjejer som samtidigt är nykära mammor som har ett ex med dålig känsla för ansvar eller framförhållning när det gäller planeringen av tid med barnen och aktiviteter. Ett par exempel: Några dagar innan får jag reda på att jag helt plötsligt ska hämta sonen och skjutsa honom till hans aktivitet när jag hade ”egentid” som kunde ha ägnats åt ridning, staketlagning, mockning av hagar eller härlig samvaro med den underbara mannen i mitt liv, därför att exet har planerat in jobb sent på annan ort när det är ”hans” dag att hämta barn. Fem dagar innan får jag veta att den lördagkväll då det fanns möjlighet att göra precis vad vi som störtkära vuxna ville för att alla våra barn skulle vara med den andra föräldern istället ska tillbringas med mina barn för att deras pappa ska iväg på någon båtaktivitet som annars hade inneburit att barnen skulle släpas upp i ottan på söndag morgon. I söndags eftermiddag skulle båda barnen – och deras mamma! – ha ridit på ridbanan, men det hanns inte med för sonens läxor som skulle göras under helgen hade inte ens påbörjats under vistelsen hos pappa från fredag kväll till söndag lunch! Hur får andra ihop sin tillvaro med delad vårdnad av barn, ensam vårdnad om hästar, heltidsjobb och en ny relation som man vill lägga all sin (från barn och hästar) ”lediga” tid på? Jag ser bara en enda lösning: En maska i tiden repas upp och tråden tänjs till bristningsgränsen för att få in så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Andra förslag, gärna mer konkreta och genomförbara, mottages tacksamt!

Till boxen med barn

Bara att ta sig ut till boxen är ett äventyr när sonen är med. Detta ska med, helst samtidigt:

1 skottkärra

1 barn (inklusive, mössa, vantar och skodon, eventuellt även kompletterat med nalle och napp beroende på dagsformen) Gärna napp förresten - det förhindrar att andra saker hamnar i munnen.

1 IKEA påse proppfull med hö

1 hink med kraftfoder

1 grep

För att ta sig till boxen sedan måste hagen passeras – det hörn där hästarna står när de vill in. Vilket ofta råkar sammanfalla med när jag ska mocka. När det sedan är mockat ska så klar det mesta tillbaka in i stallet, + 2 tomma vattenhinkar som jag på något sätt måste lyckas springa tillbaka med påfyllda.

Ju äldre sonen blir dessto flera egna intitiativ tar han dessutom - gärna en egen promenad in till hästarna om mamma inte har stenkollen. Det var nog ganska bra när jag mockade med honom i bärsele för något år sedan...

Från hopp till uppgivenhet - en dans på lina mellan två staketstolpar

Helgen bjöd på hoppingivande vårväder och besök av den underbara mannen i mitt liv, som, visade det sig, även trakterar motorsåg. Trädet som låg över eltråden sågades raskt itu och perspektivet att få el i tråden framstod som mer realistiskt än någonsin, särskilt när batteriet nu ställts på laddning och grindarna, vilka den lilla vita sagoponnyn Carina föredrar att krypa under och därmed sabotera, försetts med nya beslag och knutar. Ytterligare nedfallna grenar avlägsnades från tråden som spändes på vissa ställen där den hängde betänkligt. Allt i sällskap av den stiliga mannen med den röda motorsågen. Med nytt hopp inleddes en ny vecka.

Hoppets ljus släcktes ganska omedelbart då den bedårande lilla Carina fortsatte att krypa under och dra med sig nya beslag och Minsta hittade tillbaka till ett gammalt ställe där hon brukar kliva mellan trådarna och ut. När sonen samtidigt återigen drabbas av magsjuka, regnet strilar i en oavbruten ström över hästar som tycker att det är buskul att springa iväg när matte kommer med grimman och den ökade tiden för rymlingar i sina boxar ofelbart resulterar i tyngre skottkärror som vippar på vägen till gödselstacken på grund av begynnande islossning under all dynga, då känns det föga prinsesslikt att vara hästägare och jag funderar seriöst på att abdikera från tronen i det lilla riket Solberga. Ljudet av skogsmaskinen som härskaren i riket intill har skickat in på skövlingsuppdrag, som går ut på att förvandla mysiga skogspartier till krigshärjade zoner av livsfarliga fällor och skyttegravar, passar verkligen in på sinnesstämningen. Drömmar av vita trästaket och Kentucky’s böljande gräs som täcker milsvida kullar glider förbi men förmår inte ens fastna på näthinnan, anfrätt av lera och sargade träd.

Hund och barn på promenad

Ibland försöker jag mig på att motionera både son och hund som ett steg i effektiviseringen. Dessutom ska frisk luft vara nyttigt. Att vara i naturen har jag även lärt mig, kan vara väldigt rogivande. I teorin verkar det som en bra idé, men inte alltid i praktiken. Särskilt inte vintertid. Sonen har nämligen börjat tröttna på att åka i vagn utan vill gå själv. Kan själv. Hunden vill gå de där milslånga, promenaderna vi tog förra året medan sonen sov i vagnen.

Sonen brukar få börja att gå och hittar var 5 cm något att titta på, en sten, ett papper, grannens ljuslyktor, soptunnan, en till sten, andra grannens buskar och efter sådär 20 meter måste man göra ett långt stopp vid postlådorna. Gärna kolla om övriga granar fått post. Hela tiden pratande, många ÅÅååh, GA och Ooooh.

Nallen tappad. KATASTROF! I full vintermundering går det inte att böja sig ner ordentligt. Definitivt inte att ställa sig upp om man trillat för att man ändå försökte nå något där på marken.

Varje steg lider hunden; hon skakar, gnäller och ser ungefär ut som hon är på väg till bödeln. Eländes, elände; kan vi inte öka takten? Hon fryser nästan ihjäl och vi verkar totalt ha glömt hennes behöv. Trots att hon har dubbla täcken på sig. Vinthundar kan det här med att se och låta eländiga.

När vi kommit till brevlådorna verkar sonen helt ha stannat. Testar om han kan åka i vagnen och visst, en stund är det bra. Hunden är nöjd, svansen svänger (inte vanligt), hon försöker dra oss fram över is och snö. En tvärnit och hon måste stanna och göra sina behov, det hann hon inte med tidigare? Självklart har vi precis passerat sista papperskorgen så är det bara att bära med sig påsen. När vi kommit lite lagom hemifrån kommer sonen på att det här med vagn, det är inte alls kul. Inte passar vägen för honom att gå på, trafik kan komma snabbt. Bara att försöka springa fram över snöslasket till ett ställe där han kan få gå. Det är en bit dit.

När han väl kommer av tar det inte lång tid innan han börjar halka på isen, slår sig och blir ledsen. Men inte vill han åka vagn. Nappen trollas fram och allt blir bättre. Förutom för hunden, hon gnäller och skakar igen.