Mörkt

Det är bara att inse, de flesta ridturer framöver kommer att bli så här; ändå har jag en riktigt bra pannlampa trots att det inte syns här. Nåja, alternativet är att inte rida alls, så det är bara att se fram mot helgerna.

De lär sova gott båda två

Ibland lyckas man få saker så att de sammarbetar... Ett krav för att livspusslet ska gå ihop. Det här är tipset exemplet hemifrån oss....

En extra guldstjärna?

Igår kväll kom vi då hem från semestern; sådär kring 23.00 steg vi in i huset efter bilresa (1.5 h), flygresa (80 min), flygresa (100 min), bilresa (15 min) så kunde vi äntligen lägga sonen i sängen och börja packa upp; eller visst nej, vårt bagage blev kvar i Amesterdam där vi genom att ruscha rejält hann med flyget hem (som vi blivit avbokade från eftersom vi inte skulle hinna) och slapp stanna över natt i Amsterdam...

Nåja, det var idag jag tänkte berätta om:
Mika fick åka på egen semester till sin bror Wip och skulle hämtas idag; före 9.30. Sonen vägrade att sova igår under hela resan men jag fick väcka honom redan 7.30 idag så att han skulle hinna med mig och hans pappa därmed skulle kunna jobba lite. 8.30 rullade vi iväg hemifrån, tankade bilen och en timme efter start mötte vi hundvakten, lastade in hundarna (Wip ska vara hos oss en vecka) och åkte vidare till sonens mormor och morfar. De bor i närheten och ett kort stopp därpassade så att sonen kunde sträcka på benen innan det var dags att åka vidare. När jag svängde in på deras gårdsplan insåg jag att jag helt glömt alla krukväxter jag lämnad hos mina föräldrar under vår frånvaro...

Sonen lekte med mormor och morfar, jag lastade växterna; hela bagaget vart fullt (varför har jag så många växter?), lite tidig lunch till sonen och så gav vi oss iväg mot mataffären. Kylskåp har en tendens att vara ganska tomma efter två veckors utlandsvistelse.

Osäker på hur Wip skulle ta att bli lämnad i en okänd bil kände jag mig lätt stressad redan när jag gick in i mataffären. Jag sprang och for åt alla håll och plötsligt hittade jag en bra (men dyr) födelsdagspresent på rea till sonen. Telefonsamtal till maken för att höra vad han tyckte om idén; en stor kartong Lego. Toapapper, pastakartonger, flingor och musli, allt verkade ha stora kartonger. Kundvagnen vart full (som vanligt).

Väl vid bilen kom det jag fasat för - vart skulle alla dessa saker lastas in? Varför var ALLT på min inköpslista skrymmand? Åtminstone Mika är en notorisk tjuv så att placera henne bredvid matvaror är inte att rekommendera - om man vill ha dem kvar vill säga. Jag hade redan i affären förutsett detta och lastade lego, toapapper och pastakartongerna i baksätet med hundarna. Pasta luktar inte och borde inte framkalla stort habegär hos de fyrbenta passagerarna. Korven, leverpastejen och chokladen däremot fick åka på golvet under sonens bilbarnstol. Tidningsurklippen från min pappa hamnade i facket bakom förarstolen.

Halvägshem började sonen indikera att han behövde sova - visst ja, hans sovtid... Men skulle han somna i bilen skulle han inte sova så länge som han behövde eftersom erfarenheten säger att han vaknar när man lyfter in honom. Bara 10 minuter kvar hem. Oftast brukar det fungera att rycka nappen, prata, på alla sätt försöka hålla honom vaken. Denna gången insåg jag att det var lönlöst, för långt hem.

Väl hemma sov han medan jag sprang fram och tillbaka till bilen, fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och....såg till att Wip inte försvinna och försökte springa hem till sin matte (ingen risk faktiskt, men man vet ju inte). Som förutspått vaknade sonen när jag lyfte in honom, men lyckades - mirakulöst - somna om i sängen så att jag kunde plocka upp alla matvarorna, slänga in frysvarorna i frysen och plocka fram ytterligare en kudde till den olyckliga Wip som gick fram och tillbaka och undrade vad han kommit till för ställe. (Det undrade jag med i vid detta tillfälle - särskilt vad alla dessa gröna blad och krukor gjorde överallt).

När jag äntligen fick min lunch (och lyckats plocka fram utrustning för att plantera om de växter min mamma sagt behövde detta, dvs de flesta, medan jag ordnade lunchen) och såg fram emot att läsa artiklarna min pappa skickat med vaknade sonen. Han skulle sitta i mitt knä och var inte det minsta medgörlig eller förstående för att mammor också behöver äta. Någon form av jetlag från semestern har gjort honom trött, grinig och allmänt gnällig idag.

När maken kom hem ett tag senare blev det lite lugnare, jag han kolla om det fanns jordgubbar kvar (japp, en liten , liten skål), plocka av sockerärtor och senare även rensa ogräs (det har VÄXT) och klippa häcken. Jag valde att klippa gräset istället för att natta sonen, men sonen tänkte inte sova utan sedan kämpade vi - hela familjen - i 1 1/2 timme. Sedan hamnade jag här.

Vissa dagar skulle jag vilja ha en extra guldstjärna i logistik/familjeskötsel.

Just, någon gång under eftermiddagen motionerade vi även hundarna hela familjen tillsamamns.

Det är inte så fel att fylla år

Vilken underbar födelsedag!
Sovmorgon (enligt min definition, dvs till dryga 7) och för ovanlighetens skulle frukost med familjen. En semesterdag gjorde det möjligt.

Förmiddagen blev en uteritt på Winnie med Louise och Carina som sällskap. Winnie såg ett antal monster och Carina travade på i bra tempo. Men fin form på Winnie och vi testade lite öppnor och slutor längsmed vägen. Kul! Mika fick motion genom att springa till stallet även om det var mest synd om henne i hela världen ändå (enligt henne själv). Minsta motionerade genom att galoppera i hagen innan vi gav oss iväg. När vi kom tillbaka märkte hon knappt att vi kom..

Hem, min favorit lunch med te, mackor, yoghurt och en tidning och sedan upphämtande av barn på dagis. Bilen packad och så mot mormor och morfar där det fanns fullt upp att leka med enligt sonen. För egen del drog jag vidare mot närliggande stad och utlovad ridlektion. En lektion på ridskolan där jag började rida för så många år sedan var present från Maggan. Otroligt nog lyckades jag boka in den just på födelsedagen. Hoppning är ju som jag skrivit tidigare inte Fröken My's grej så det har blivit väldigt lite av det de senaste åren - insåg att det är 13 år sedan jag tog en riktig hopplektion...

Nu blev det till att sitta upp på ett 14 årigt sto på minst 174cm höjd (tur att det fanns uppsittningspall!) som tydligen tävlade 1.40 klasser och gick medelsvår dressyr. Tänk om det funnits sådana hästar att rida lektion på under min tid! Nu är detta ett sto som mest går privatlektioner,och egentligen är till försäljning men ändå... Konstigt nog kändes hon inte så stor när jag väl satt där uppe. Mycket framåtbjudning och det tog ett tag innan jag började komma på hur hon fungerade, men kul var det. Så klart visade sig även en hel del dåliga vanor... Samt min ovanan vid att rida någon annan häst än Fröken My. Men nyttigt är det. Det enda tråkiga är att jag mcyket lätt får blåsor i händerna - vilket även skedde denna gången. Tur att jag inte behöver rida på några dagar. Hoppningen gick i alla fall bra, men lite tur kanske jag kan lägga upp en lite film senare eftersom Maggan filmade en liten snutt...

Efter lektionen var det dags att hämta sonen hos mormor och morfar, åka hem, laga mat och så blev det ett glas rött till det. Nu väntar en bit tårta framför några avsnitt av serien vi ser på just nu 30ROCK. Bara sonen somnar så...

Som bonus har jag fått veta att Fröken My är bokad för ulstraljud 1/7 så jag borde kunna hämta henne 2/7 om allt är ok. Spännande! Ska börja planera för det imorgon. Ikväll ska jag bara ta det lungt. Det är trots allt inte varje dag man fyller 30.

En ytterligare bonus har varit alla gratulationer via sms, FB och telefon.

Barn och häst

Hittade det här gamla inlägget, som jag redan trodde att jag hade publicerat...

Ibland är sonen bara så söt; som idag när vi var i stallet. Plötsligt gick han iväg till Fröken My som stod ensam i en hage 100 meter bort och åt gräs medan jag mockade (åt alla hästar, AnnSofies hand är ju inte bra ännu). Med sig hade han en lite rosa borste. Jag han ikapp honom innan han var inne i hagen. Så gick vi och borstade lite på Fröken My.

En stund senare hittade han en påse morötter i stallet, tog den största som måste funnits i påsen och så var han på väg igen till hagen. (Förlåt AnnSofie, vi är skyldiga dig en morot). Bara för mamma att springa iväg än en gång efter honom. Fröken My tackade och tog emot och sonen var glad över att kunna klappa Fröken på öronen medan hon betade.

Resa

Ibland är jag flexibel och effektiv, härromdagen till exempel....

Kvällen innan hade jag sett att Fröken My "blinkade" när hon kissade och började misstänka att hon var på gång in i brunst. Hon var bokad på date med en stilig hingst, men det skulle inte finnas plats förrän i mitten på juni. Mailade trots allt hingstägaren och fick dagen därpå svaret att jo, ni skulle kunna komma.. . Sådär 10.45 måste jag ha läst det mailet.

Nationaldagen och maken hade pratat om hur han längtadeefter att segla och inte hade det blivit av ännu; men eftermiddagen var vikt för det, sista chansen denna långhelg. Själv skulle jag inte ens till stallet utan Mariah skulle ut med Fröken My.

Jag visste att jag egentligen ville åka , nästa brunst skulle troligen infalla i slutet på månaden och då skulle det kanske bara bli ett, möjligen två försök med betäckning. Åkte vi nu kunde fanns ytterligare ett försök. När nu brunsten var på väg var det ju bråttom... Fast så var det ju sonen....

Telefonen började gå varm; till Mariah - var hon ute och red? Till den tilltänka transporten - kunde den lånas? Till kompisen som ville följa med - skulle det passa? Och så klart till hingtsägaren, hur tänkte hon, visst var det denna eller nästföljande dag som var alternativet om vi skulle åka på denna brunst?

11.15 bestämde jag mig; det fick bli en resa med barn i bilen. Pulsen ökade. Minst 3 timmar enkel väg. Om vi bara kunde matcha det med hans lunchsömn skulle det nog gå bra. Denna brukar på börjas kring 12.00. Åter en telefonrunda till alla och säga att jag bestämt mig medan maken åkte för att tanka, hämta släp, och min vän Helena i stan. Under tiden lagade jag någon form av lunch (omelett till sonen, macka + yoghurt till mig), gjorde matsäck, packade leksaker, blöjor, klädombyte för oss båda, vatten till hunden som också skulle med (bättre än att ligga hemma själv). GPS, adress, mobiltelefon, hästpass, flugtäcke + flughuva som fanns hemma, CD med barnmusik, sonens favoritboken och säkert flera saker slutade i tre väskor. Innan maken var tillbaka hann jag till och med vänta en stund och hänga tvätten...

Upp till stallet, kasta in Fröken My från hagen, lasta bilen med regntäcket, plocka fram all reseutrustning (tur att den var där jag trodde), snabbt borsta av Fröken My och så på med täcke och transportskydd medan AnnSofie höll koll på sonen.

Ett par djupa andetag; är jag stressad går inte Fröken My på transporten, men hon klampade rakt in; måste vara för att jag lovat henne en date. Upp med lämmen och så iväg efter att ha lastat om en av Helenas hundar i baksätet så att de andra tre fick lite bättre plats i bagaget... 13.00 och sonen var fortfarande vaken även om han ätit dåligt - mammas stress påverkade säkert inte bara min matlust.

Sonen somnade efter någon halvtimmes körning och allt gick egentligen bra med resan förutom att släpet började vobbla när vi kom upp i 80 km/h. Måste vara något särskilt Förken My gjorde denna dag eller någon med dagens lastning för senast jag körde exakt samma ekipage var det inga problem. Dåligt med luft i bakdäcken föreslog Helena. Värmen gjorde det nog inte bättre för Fröken My och hon var genomblöt när vi väl kom fram, fast inte så stressad. Till slut var vi framme; lastade ur och så kom biten med att få av skorna. Ihopsläpp med nya hästar + betäckning kräver att det inte är några skor, åtminstone inte bak.

Fröken My traskade, som vanligt, bara rakt in, gick åt sitt håll och började äta. Ett annat sto följde efter och när vi åkte efter att ha fikat i gröngräset så Fröken nöjd ut. Hon fick även hälsa en snabbis på hingsten över staketet, men tänkte inte visa sig särskilt imponerad; man kan ju inte vara för lättflörtade heller tycktes hon anse.

Vi styrde hemåt vid 18 tiden, sonen höll sig vaken hela hemvägen, trots att han borde somnat mellan 19 - 20 . Inte helt optimalt och helt populärt hos sonen. Själv lämnade jag av transport och Helena och var inte hemma förrän strax efter 22. Dags för lite mera mat och så sängen.

..lite mer kring mina tankar angående betäckning, hingstval etc kommer, det har varit ett beslut som har tagit många år att ta...

Leta hus

DFP och jag bor numera ihop i min lilla lägenhet. Något oanat och abrupt blev jag sambo tidigare i år, men trots det faktum att vi har alldeles för många prylar på alldeles för liten yta går det faktiskt riktigt bra. Vi vill ju dock bägge flytta ut på landet, långt bort ifrån stad och folk.

Problem uppstår ju, dessvärre. Vi är så oerhört kräsna vad gäller den typ av hus vi vill ha. Ute på landet, men lagom pendlingsavstånd till de större städer som finns runt omkring. Minst fyra rum och definitivt minst 110 kvadrat. Rejäl tomt (vi pratar nu helst 5000 m2 eller mer). Helst trähus. Inte nära en större väg. Helst bastu eller plats för en, helst minst en öppen spis eller kamin.

Det där var början på kravlistan. Låt oss konstatera att de hus som faller mig och DFP i smaken är ytterst få, speciellt om man ska hålla priset i åtanke. Vi är nu inte stormrika, så runt 2,5 miljoner är nog det mesta vi kan tänka oss. Det är inte överdrivet mycket i det område där vi bor, men det finns en aspekt till som för mig är viktig, och som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera om drömhuset dyker upp på fel ställe: Hur nära (eller långt ifrån) ligger det stallet?

DFP är mycket medveten om hur mycket hästarna betyder för mig. När vi kikar på hus på Hemnet så är det en oundviklig diskussion; kommer jag fortsättningsvis kunna rida Fröken My och Winnie, eller blir pendlingsavståndet för långt?

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra om vi hittar ett drömhus som ligger helt felplacerat i förhållande till stallet. Det finns tyvärr en gräns för hur långt man kan tänka sig att åka, speciellt med tanke på att jag förhoppningsvis blir en yrkesarbetande kvinna om ett år. Var ska jag dra gränsen? Hur mycket ska mina älskade medryttarhästar och mina fantastiska hästägare betyda i jämförelse med min och DFP:s livsdrömmar? Svaret vore kanske enkelt om det inte vore så att hästarna och ridningen är en sådan väsentlig del av mitt välmående. Jag är inte så säker på att jag kan hitta lika härliga hästar - och framför allt lika underbara hästägare - ännu en gång. Kanske är jag för pessimistisk?

Mer än någonting annat vill jag flytta mig själv, DFP och hunden långt ut på landet... helst till ett fint trähus med en trädgård där jag kan dansa naken på tomten utan att någon ser mig. Men det finns ju så många men, och de handlar ju naturligtvis inte bara om hästarna. Vem vet var jag får jobb? Tänk om vi köper ett hus som ligger helt åt h-e i förhållande till min framtida arbetsplats? Vi är inte oroade ur ekonomisk synpunkt eftersom vi inte har någon plan på att förköpa oss, och DFP har klokt påpekat att kan man köpa ett hus så kan man också sälja det. Men.

Tja, vi får väl se. Än har vi inte hittat drömhuset, och det är nästan så jag hoppas att vi inte gör det förrän jag har fast anställning. Med två fasta inkomster i stället för en så ökar naturligtvis möjligheterna att hitta drömboendet markant. Men...

Förkylning I

Sonen har ett par dagar varit lite extra trött på kvällen/eftermiddagen och haft ett par rännilar av snor under näsan. Så inte blev jag så förvånad när jag fick en förkylning som verkade bete sig på samma sätt; lite segare (den bröt ju ut) och lite snor att snyta. En ovanligt mild och lätt variant.

Ändå tills igår kväll, då slog den till rejält, min seghet ökade markant och snorigheten med. Jag har nämligen svårt för ordet lagom; det är antingen eller för mig. Även med förkylningar. Någon som sett reklamen med mannen i ett glaskontor som är fyllt med snorpapper? Det skulle kunna vara jag. Nässpray gör mig bara irriterad i slemhinnorna så det är ingen idé utan det är bara att stå ut med de floder som flyter. Ibland får jag ta en huvudvärkstablett för att få bort huvudvärken som kommit för att jag snutit mig så pass. När väl snorfasen är över börjar jag dessutom hosta, hosta och hosta. Mer än en gång har kollegor undrat om jag inte borde lungröntga mig. Då har det liksom hållit på 2 - 4 veckor! De gånger jag har kollat upp de hela har det inte varit något alls att göra - annat än att vänta.

"Värst av allt" är nästan att jag känner mig oftast helt okej hela förylningsperioden (inte denna gång dock, nu blev jag rejält trött) och inte kan jag stanna hemma från jobbet en månad för förkylning (särskilt inte som jag ofta har ett antal per år; skulle inte bli många jobbdagar där inte). Särskilt inte när man känner sig som vanligt. Det är alltid lika kul att gå till jobbet och säga - maken med samma förkylning snorade ett par dagar; jag låter som en elefant och snart kommer jag att hosta lungorna ur mig under några veckors tid, men jag tror inte att jag smittar, det är bara min kropp som har lite häftig reaktion på det här med förkylning...

Yeah, right att de tror på mig. Själv känner jag mig som vanligt, förutom kanske lite öm i hostmusklerna och att jag inte skulle vilja springa några kilometer i spåret (vilket jag förvisso inte skulle vilja även om jag var friskt, men ändå...)

Effektivitetslära A

I mitt liv är tidsbristen mer eller mindre konstant. Min pappa brukade innan pensionen säga "Jag vill att världen stannar en månad så jag hinner ikapp". Jag håller helhjärtat med honom. Under årens gång har jag dock lyckats lära mig hur man effektivt syr ihop saker som behöver göras till ett enda paket. Det lyckades jag faktiskt med i dag, i alla fall någorlunda.

Just nu är det tenta-p, så jag sitter fastkedjad vid den spännande boken "Managing Brands" av Sylvie Laforet. Vänligen notera att ordet "spännande" ska läsas med drypande sarkasm. Den är så tråkig att klockorna stannar. Alltså var det definitivt läge att rida både Fröken My och Winnie; ingen flykt är ju som tentaflykt! DFP kom med det lysande förslaget att han skulle åka ut och hämta mig och då passa på att ta med hunden så att den understimulerade kraken fick sig en stärkande skogspromenad. Jag var inte sen att uppmuntra det förslaget och passade dessutom på att säga till honom att ta med kameran. Här skulle det fixas ridbilder, minsann.

Sagt och gjort. Ut till stallet och mocka mocka, fixa fixa, rykta rykta. Först blev det en stilla skogstur på Krassliga My, som naturligtvis lyckades med att gå omkull när hon snubblade ner i ett hål dolt av fjolårsgräs. Tack och lov i skritt, och inte värre än att hon tog tillfället i akt och passade på att äta gräs under tiden hon låg ner. Därefter ringde jag in DFP och hoppade upp på Winnie för ett dressyrpass på banan. DFP anlände planenligt och fotograferade. Vi avslutade med att han släpade runt hunden i skogen medan jag, som den latmask jag är, red bredvid.

På en och samma dag lyckades jag alltså rida två hästar, umgås med DFP, få hunden motionerad i skogen samt se till att vi fick några nya bilder till bloggen. Tjohej! Den uppmärksamme läsaren noterade förstås att jag i början skrev att jag varit någorlunda effektiv. Ja, jo, sådär himmelens mycket pluggande fick jag ju faktiskt inte gjort...

Om mockningens terapeutiska egenskaper

Det har nu gått nästan två veckor sedan min högerhand blev bragt ur funktion av Winnies hårda bakhovar. Eftersom det tog kanske en vecka innan jag ens kunde greppa ett pappersark har jag varit helt beroende av mina fantastiska stallkompanjoner för att klara av de dagliga bestyren i stallet, och framför allt med mockningen. Tack Ingrid, Mariah och Louise för all hjälp! Många tycker nog att just mocka är den hästrelaterade aktivitet som man kan klara sig utan som hästtjej, men jag vill höja handen till protest. Enligt min mening har mockning underskattade terapeutiska egenskaper som behöver lyftas fram i ljuset. Det första man kan nämna är självfallet den uppenbart renande effekten med att slänga ut dynga och göra rent och fint till sina fyrbenta vänner. Egentligen är det dock mer intrikat än så. Mockning bygger på något som kan uppfattas som en paradox. Det gäller nämligen både att ta ut så mycket smutsigt som möjligt och att behålla så mycket rent som möjligt. Rent konkret betyder det att bajspluttar och blött strö ska ut medan torrt strö ska vara kvar. Sortera är en teknik som inte alla behärskar. Jag har under årens lopp haft ett antal inhyrda och medryttare och därför möjlighet att studera mockningsteknik både direkt och indirekt. Det skär i hjärtan på en människa som har svårt för slöseri att se hur hela kakor av ren halm hamnar under bajshögarna i skottkärran för att människan som mockar inte inser att man kan vippa av bajspluttarna i kärran och lägga tillbaka halmen i boxen. Likaså blir synen av den evigt växande gödselstacken en smäll på käften för den ekonomiskt sinnade som inte vill slösa med jordens resurser när helt rent strö lyser upp bland allt bajs. Den ekonomiska och ekologiska förlusten undantaget finns det även en filosofisk miss hos de mockare som inte ägnar sig åt att sortera i någon större utsträckning. Själva handlingen att sortera ut alla bajspluttar blir nämligen en symbol för utrensningen av negativa element i det egna livet. Samtidigt som jag jagar runt efter pluttarna kan tankarna snurra fritt kring den skit som förpestar livet just då. Ha! Tror du att du ska kunna fly undan min grep din lilla skit? Nix! Där kastar jag ut en idiotisk chef som beter sig som en översittare, mosar en otäck människa vars närvaro tyvärr är oundviklig men ack så obehaglig, trampar på en ilsken tendens till svartsjuka som visar sitt fula tryne i den sunkiga halmen. Samtidigt blir grepens grävande en räddningsaktion för ren halm vars för tidiga resa mot gödselstacken avbryts, precis som tanken på alla de positiva saker som förgyller min tillvaro räddas undan den negativa spiralen som hotar alla tänkande människor mellan varven. Kanske dras man oftare in i den negativa spiralen när ens livssituation är så orolig som min känns just nu? Eller är jag en grubblare, en dysterkvist? Eller kan min personlighet beskrivas som en box att mocka? Glad som ren halm eller sur som gödsel, i växelverkan? Efter två veckors uppehåll i mockningen kan jag i alla fall konstatera att antalet sidor i dagboken som har fyllts, antalet timmar som har ägnats åt viktiga samtal med den underbara mannen i mitt liv och antalet lästa böcker med ord som styvfamiljer, gummimammor, plastpappor och bonusbarn i titlarna har ökat drastiskt. Det finns väl ingen garanti för att mitt återtåg till mockningen och återerövrandet av dess terapeutiska funktion lugnar min oroliga själ, men hoppas kan man ju alltid!

Medryttare och hästägare

För ett tag sedan snubblade jag över en medryttartråd på Familjeliv. Det var en ganska fascinerande - och ibland skrämmande - läsning. I stort går tråden ut på att diskutera varför en del hästägare vill ha betalt av sina medryttare. Trådstartaren, och en del andra med henne, är förundrade över detta då de anser att det är hästägaren som behöver hjälp; varför ska då den som hjälper betala för det? Här går då hästägare in och motargumenterar att medryttare sliter på häst och utrustning, och att de inte är intresserade av att sponsra att medryttaren får ha hela nöjet av att rida men slippa kostnaderna. Vissa anser även att en betalande medryttare är mer ansvarsfulla.

Som medryttare kan jag förstå bägge sidors argument. Att ha häst är inte billigt, speciellt inte i storstadsområdena. En del väljer även att ha sin häst på helinackordering där fodring och mockning ingår, och då kan jag verkligen förstå argumentet att "medryttaren slipper de tråkiga och dyra bitarna". Tyvärr verkar även många ha riktigt trista erfarenheter av medryttare som ställer in i sista sekund på grund av de inte ids åka. Jag har, till viss del, förståelse för de hästägare som vill ha betalt... i alla fall när de sakligt och trevligt lägger fram sina argument. Förståelsen börjar dock naggas i kanterna när jag läser hur vissa verkar ha en otroligt nonchalant och otrevlig inställning till oss medryttare. Det är som om vi är en lägre stående ras som bara sliter på saker och förstör. Snåla jävlar är vi också, som minsann inte vill betala! Här har jag bara en sak att säga: Man får den respekt man förtjänar.


Jag har välsignats med att ha inte bara en, utan två medryttarhästar som jag inte behöver betala för att få rida. Med min påvra studentekonomi så kan jag säga att om det hade varit ett krav, då hade det inte blivit någon ridning för min del. Det finns inget som helst utrymme för detta. Jag kommer att vara för evigt tacksam gentemot Ingrid och Ann-Sofie som låter mig pyssla med Fröken My och Winnie.

Poängen är dock denna: Just därför att jag vet hur lyckligt lottad jag är så försöker jag också alltid göra mitt yttersta för att vara flexibel, lyhörd och hjälpsam. Jag upprepar: Man får den respekt man förtjänar.

Visst tar det tid. Det tar tid att prata om hur man ska lägga upp träningen på bästa sätt för att Fröken My med sina ryggproblem ska må så bra som möjligt. Det tar tid att få till en planering som gör att jag, i den bästa av världar, kan rida både Winnie och Fröken My samma dag. Det tar tid att mocka några extra boxar på julafton, att åka till stallet en lördag för att hjälpa till med att få upp hö på logen, att stängsla om hagar, att bära oändliga liter vatten på vintern. Men just det faktum att vi delar på den tid det tar gör att vi kan få mer tid över till annat: studier, barn, relationer, arbete... Vi hjälper varandra för att vi vet hur mycket det betyder att ibland få en extra halvtimme till övers.

Jag är stolt och glad över att Ann-Sofie och Ingrid inte "bara" är mina hästägare. De är mina vänner, i ordets sanna bemärkelse. Till och från hittar vi faktiskt tid att träffas i civila kläder, och jag kan lova att vi inte bara pratar hästar.

För att (i alla fall försöka) avsluta ett långt inlägg så ska jag berätta om något som gjorde mig oerhört rörd och glad... nämligen när Ingrid hade beställt den bomlösa sadeln till Fröken My. Ingrid är nog närmare 20 cm längre än vad jag är, men i samband med att hon berättade om det så nämnde hon att hon hade beställt en med den kortare varianten av sadelkåpor, just med tanke på min längd. Det var inget jag hade efterfrågat och det var inget hon hade behövt göra. Det var inte tal om att jag sliter på utrustningen, tvärtom: Att jag på bästa sätt - min och hästens - ska kunna nyttja den. Just den lilla, fina omtanken var så oerhört värmande och gjorde mig så oerhört glad.

Jag skulle förmodligen kunna skriva flera inlägg till om hur vi hjälper och värnar om varandra, hur vi pusslar och planerar för att vi ska kunna kombinera hästeriet med alla andra måsten och borden. Men summan av kardemumman är: Du får den respekt, hjälp, uppskattning och vänskap du förtjänar.

Nu åker hästkräket till slakt!

En välriktad spark har berövat mig i princip all funktion i höger hand. Den är blå och gul, mörbultad, svullen och öm och i vissa lägen gör det så ont att det kommer fula ord hoppande ur munnen på mig, som i vanliga fall bemödar mig om att censurera verbal ilska. Självklart är jag dessutom högerhänt. VÄLDIGT HÖGERHÄNT. Inget brutet fick jag veta efter tre timmar på akuten, men faktum kvarstår: Hästen borde straffas. Med dödsstraff. Minst. För det kan väl inte vara mitt fel på något sätt?

Låt mig redogöra för händelseförloppet. Det är bara minuter kvar till det ögonblick då jag väntar mig att den underbara mannen i mitt liv ska dyka upp efter nästan 30 timmars frånvaro och jag vill få in hästarna så fort som möjligt. Därför tänker jag mig att det går fortare om jag tar en hink med 15 liter vatten och en påse hö på fyra kilo i ena handen och två hinkar kraftfoder i andra. Alla hungriga hästar viftas bort lite halvhjärtat eftersom jag inte har någon ledig hand. Det är då det händer. Winnie tycker att alla andra har kommit lite för nära, gör ett hopp med bakutspark för att jaga bort dem. Sparken tar på handen som håller vattenhinken och smällen förstärks av vikten så att det känns som om allt bara går sönder. Hinkar flyger. Svärord forsar fram. Hästar far omkring som yra höns. Handen bultar. Tårar sprutar. Autopiloten kopplas på och hästarna kommer in på något mystiskt sätt, men det går inte att spola tillbaka. Istället för en mysig kväll på tu man hand i soffan med min älskling blev det akuten, tur nog i samma sällskap!

Sens moral? Chansa aldrig runt levande varelser som väger tio gånger så mycket som du själv. Bättre göra det lugnt och sansat än snabbt och slarvigt. Bättre sent än aldrig. You get the drift!

Asocialt social

Att ha häst, hund och familj har gjort att jag har fått göra många val; ett av dem har varit att inte ha ett så stort umgänge. Det finns inte tid eller ork. En vanlig dag har sedan jag köpte häst sett ut ungefär så här:
6 Frukost, ev hundpromenad
8 Jobb/studier
Ev lunchrastning av hund
14-17 Hemma, ev förbi mataffären/ärende/plugg/barnpassning
18 Mat
19 Stallet
21 Hemma igen, TV, plugg, eller något annat projekt
23 Sov

Helgerna har lyckats fylla med alla möjliga aktiviteter, ännu mer häst, föräldrar, fix i hemmet eller något annat. Har tiden väl funnits att faktiskt vara social har jag inte hunnit planera något under veckan och det känns ofta lite sent att ringa någon och fråga om de vill komma över om en halvtimme...

Stallet har därför blivit till en frizon, då fastnar jag lätt och pratar, blir stående en stund och pratar om allt och inget. Råkar visst komma hem en halvtimme, timme senare än beräknat. Vissa hästmänniskor har genom åren undrat om det överhuvudtaget går att få stopp på min svada. Samma sak händer faktiskt om vi väl är bortbjudna eller har gäster, men händer inte lika spontant eller lätt. Tyvärr gör det att jag tappar kontakten med folk som jag gillar (tack och lov för Facebook - nu tror jag mig veta vad vissa gör). Jag orkar inte hålla kontakten, jag som en gång i tiden mer än dubblerade telefonräkningen till mina föräldrars fasa.

Nu för tiden ringer jag bara de jag måste, typ Mariah eftersom vi behöver planera upp veckan och när vem ska rida. Väl på tråden fungerar det också bra att prata om allt möjligt...Vi ses ju sällan i stallet av förklarliga skäl.

Tack AnnSofie för att du också gillar att stå att prata på kvällarna, jag kom på det härom kvällen och det gav mig inspirationen till det här inlägget. Till er jag "glömmer bort" - kom bara förbi stallet så kan jag prata bort en bra stund :-). Det är inte er utan tiden som jag har något otalt med. Det värsta är att flera av er har ett minst lika späckat schema som jag...

Någon gång, i nästa liv eller så, ska jag börja bli bättre på att hålla ett större umgänge.

VAD HÄNDE MED VÅREN? BETRAKTELSER ÖVER VÄDER OCH VIND

När man i Mellansverige går in i maj månad brukar man kunna pusta ut, ta bort snösulor och broddar, börja fundera på lämpligt datum för betessläpp och lägga in alla täcken för säsongen. Detta år framstod inte som ett undantag. Under påskhelgen låg man på filt i trädgården och svettades och åt glass. Idag, den tredje dagen i maj månad, singlar det däremot snöflingor över tulpaner och påskliljor. Självfallet var eftermiddagen vikt åt en härlig ridtur i vackert vårväder, men givet det uteblivna vårvädret och vinterns återvändande börjar man nu tänka i andra banor. Kanske skulle man ta itu med de där högarna med jobb som ska göras istället? Eller rycka lite i städnerven? Eller bara sitta inne och gnälla över att de blommande träden nu inte kommer att bära frukter eftersom inga humlor kan flyga i dagens väder? I väntan på beslut gjordes ett försök att fånga de flyktiga flingorna på bild. Håll till godo och märk väl hästarnas förvånade uppsyn! Må vintern ruttna och dö!

Livet är inte bara hästar

Hästar tar tid, väldigt mycket tid. Så när båtreparationssäsongen nu börjat får jag anpassa mig. Maken spenderade mer eller mindre hela dagen på båten, det börjar blir kris eftersom den ska i sjön på måndag och mycket tydligen måste ordnas innan dess. Mariah skulle passa på att ta hand om Fröken My och jag och sonen fick en heldag tillsammans.

Lekparken var ett måste enligt sonen och på vägen dit ville han för första gången gå ut med hunden. De var så söta de två, frågan är vem som gick med vem.

När jag nu hade en heldag hemma och underbart väder så vaknade min effektiva sida till. Dels har jag läst lite i kurslitteraturen för kursen jag läser på distans på universitetet (varför nöja sig med att bara jobba?). Eftermiddagen ägnades åt att putsa villans alla fönster (Helt otroligt att det kan göras på bara ett par timmar, när jag växte upp tog det ungefär hela sommaren att bli klar med de 36 fönstren. De kunde öppnas på alla möjkliga sätt och som var fulla med spröjs och så klart var det min uppgift). Förmiddagen däremot han jag med att rensa allt eländigt ogräs (varför lades så mycket sten överallt i vår trädgård?) som redan har börjat spira. Sockerärtorna sattes i jorden jag förberett och brödet bakad vi tillsammans när sonen vaknat efter lunchsömnen. Tvättmaskinen fylldes med gardiner och nötkakorna gick in i ugnen medan jag skalade potatisen till kvällsmaten.

Detta är mitt sätt att få det att gå ihop, i dag gick det lätt, det var inte stressigt, inte jobbigt på något sätt, det är bara nu när jag sammanfattar som jag inser hur mycket som hunnits med. Det gäller att passa på när man inte är hos hästen. Mitt liv i ett nötskal.

En maska i tiden, tack!

En av de mest överhängande känslorna i min tillvaro just nu är att det finns för få timmar på dygnet. Det borde finnas en maska i tidens väv där några timmar per dag läggs till potten, speciellt för hästtjejer som samtidigt är nykära mammor som har ett ex med dålig känsla för ansvar eller framförhållning när det gäller planeringen av tid med barnen och aktiviteter. Ett par exempel: Några dagar innan får jag reda på att jag helt plötsligt ska hämta sonen och skjutsa honom till hans aktivitet när jag hade ”egentid” som kunde ha ägnats åt ridning, staketlagning, mockning av hagar eller härlig samvaro med den underbara mannen i mitt liv, därför att exet har planerat in jobb sent på annan ort när det är ”hans” dag att hämta barn. Fem dagar innan får jag veta att den lördagkväll då det fanns möjlighet att göra precis vad vi som störtkära vuxna ville för att alla våra barn skulle vara med den andra föräldern istället ska tillbringas med mina barn för att deras pappa ska iväg på någon båtaktivitet som annars hade inneburit att barnen skulle släpas upp i ottan på söndag morgon. I söndags eftermiddag skulle båda barnen – och deras mamma! – ha ridit på ridbanan, men det hanns inte med för sonens läxor som skulle göras under helgen hade inte ens påbörjats under vistelsen hos pappa från fredag kväll till söndag lunch! Hur får andra ihop sin tillvaro med delad vårdnad av barn, ensam vårdnad om hästar, heltidsjobb och en ny relation som man vill lägga all sin (från barn och hästar) ”lediga” tid på? Jag ser bara en enda lösning: En maska i tiden repas upp och tråden tänjs till bristningsgränsen för att få in så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Andra förslag, gärna mer konkreta och genomförbara, mottages tacksamt!

Inlåst

Blondi var nyligen i farten. Fröken My bor i en utebox som har en delad boxdörr. Mysigt, när vädret tillåter kan hon stå och titta ut. Denna kalla vinter har det däremot varit stängt en hel del och när jag bara ska ut och mocka brukar jag öppna undre dörren – jag och skottkärran kommer in och man slipper bråka med ytterligare ett boxlås. När sonen var med gjorde vi som vanligt och gick in genom den undre dörren. Men när han är med vill jag stänga boxdörren – det känns bättre om han inte springer ut i hagen, särskilt när hästarna står precis utanför, det är isigt och halvmörkt. När den undre dörren precis slog igen gick ljuset upp – hur tänkte vi ta oss ut? Springan mellan de två dörrarna är inte mer än max ett par centimeter och jag får då inte ut min hand därigenom. Inte sonen heller skulle jag tro.

Inlåst i den egna boxen. Det var ju snyggt. Till råga på allt är jag notoriskt dålig på att programmera in telefonnummer i mobiltelefonen och AnnSofie var inte hemma. Däremot hade jag sett hennes ex precis innan och som av en otrolig slump visade det sig att jag hade hans telefonnummer i mobilen (men inte numret in till huset…) Så allt gick bra och vi blev utsläppta.

Till boxen med barn

Bara att ta sig ut till boxen är ett äventyr när sonen är med. Detta ska med, helst samtidigt:

1 skottkärra

1 barn (inklusive, mössa, vantar och skodon, eventuellt även kompletterat med nalle och napp beroende på dagsformen) Gärna napp förresten - det förhindrar att andra saker hamnar i munnen.

1 IKEA påse proppfull med hö

1 hink med kraftfoder

1 grep

För att ta sig till boxen sedan måste hagen passeras – det hörn där hästarna står när de vill in. Vilket ofta råkar sammanfalla med när jag ska mocka. När det sedan är mockat ska så klar det mesta tillbaka in i stallet, + 2 tomma vattenhinkar som jag på något sätt måste lyckas springa tillbaka med påfyllda.

Ju äldre sonen blir dessto flera egna intitiativ tar han dessutom - gärna en egen promenad in till hästarna om mamma inte har stenkollen. Det var nog ganska bra när jag mockade med honom i bärsele för något år sedan...

Från hopp till uppgivenhet - en dans på lina mellan två staketstolpar

Helgen bjöd på hoppingivande vårväder och besök av den underbara mannen i mitt liv, som, visade det sig, även trakterar motorsåg. Trädet som låg över eltråden sågades raskt itu och perspektivet att få el i tråden framstod som mer realistiskt än någonsin, särskilt när batteriet nu ställts på laddning och grindarna, vilka den lilla vita sagoponnyn Carina föredrar att krypa under och därmed sabotera, försetts med nya beslag och knutar. Ytterligare nedfallna grenar avlägsnades från tråden som spändes på vissa ställen där den hängde betänkligt. Allt i sällskap av den stiliga mannen med den röda motorsågen. Med nytt hopp inleddes en ny vecka.

Hoppets ljus släcktes ganska omedelbart då den bedårande lilla Carina fortsatte att krypa under och dra med sig nya beslag och Minsta hittade tillbaka till ett gammalt ställe där hon brukar kliva mellan trådarna och ut. När sonen samtidigt återigen drabbas av magsjuka, regnet strilar i en oavbruten ström över hästar som tycker att det är buskul att springa iväg när matte kommer med grimman och den ökade tiden för rymlingar i sina boxar ofelbart resulterar i tyngre skottkärror som vippar på vägen till gödselstacken på grund av begynnande islossning under all dynga, då känns det föga prinsesslikt att vara hästägare och jag funderar seriöst på att abdikera från tronen i det lilla riket Solberga. Ljudet av skogsmaskinen som härskaren i riket intill har skickat in på skövlingsuppdrag, som går ut på att förvandla mysiga skogspartier till krigshärjade zoner av livsfarliga fällor och skyttegravar, passar verkligen in på sinnesstämningen. Drömmar av vita trästaket och Kentucky’s böljande gräs som täcker milsvida kullar glider förbi men förmår inte ens fastna på näthinnan, anfrätt av lera och sargade träd.

Hund och barn på promenad

Ibland försöker jag mig på att motionera både son och hund som ett steg i effektiviseringen. Dessutom ska frisk luft vara nyttigt. Att vara i naturen har jag även lärt mig, kan vara väldigt rogivande. I teorin verkar det som en bra idé, men inte alltid i praktiken. Särskilt inte vintertid. Sonen har nämligen börjat tröttna på att åka i vagn utan vill gå själv. Kan själv. Hunden vill gå de där milslånga, promenaderna vi tog förra året medan sonen sov i vagnen.

Sonen brukar få börja att gå och hittar var 5 cm något att titta på, en sten, ett papper, grannens ljuslyktor, soptunnan, en till sten, andra grannens buskar och efter sådär 20 meter måste man göra ett långt stopp vid postlådorna. Gärna kolla om övriga granar fått post. Hela tiden pratande, många ÅÅååh, GA och Ooooh.

Nallen tappad. KATASTROF! I full vintermundering går det inte att böja sig ner ordentligt. Definitivt inte att ställa sig upp om man trillat för att man ändå försökte nå något där på marken.

Varje steg lider hunden; hon skakar, gnäller och ser ungefär ut som hon är på väg till bödeln. Eländes, elände; kan vi inte öka takten? Hon fryser nästan ihjäl och vi verkar totalt ha glömt hennes behöv. Trots att hon har dubbla täcken på sig. Vinthundar kan det här med att se och låta eländiga.

När vi kommit till brevlådorna verkar sonen helt ha stannat. Testar om han kan åka i vagnen och visst, en stund är det bra. Hunden är nöjd, svansen svänger (inte vanligt), hon försöker dra oss fram över is och snö. En tvärnit och hon måste stanna och göra sina behov, det hann hon inte med tidigare? Självklart har vi precis passerat sista papperskorgen så är det bara att bära med sig påsen. När vi kommit lite lagom hemifrån kommer sonen på att det här med vagn, det är inte alls kul. Inte passar vägen för honom att gå på, trafik kan komma snabbt. Bara att försöka springa fram över snöslasket till ett ställe där han kan få gå. Det är en bit dit.

När han väl kommer av tar det inte lång tid innan han börjar halka på isen, slår sig och blir ledsen. Men inte vill han åka vagn. Nappen trollas fram och allt blir bättre. Förutom för hunden, hon gnäller och skakar igen.