Slut gnällt

...just det, äntligen börjar träningsvärken efter skoningen ge upp, så nu behöver jag inte längre gå runt som en gammal tant och knappt vilja sätta eller resa mig. Jag slipper även sitta/stå och strecha dagarna i ända. Enda bonusen var att jag faktiskt nästan är lika vig som för 10 år sedan. Några mer strechpass och jag är i samma böjliga form. Kan till och med ha varit värt denna träningsverk för att komma fram till det.

Till och med tån som jag krachat i diverse möbler 3 gånger så den blivit blå och röd och jag började undra om det brutits börjar kännas ok. Så nu kanske omgivningen slipper mitt gnällande ett tag.

Resa

Ibland är jag flexibel och effektiv, härromdagen till exempel....

Kvällen innan hade jag sett att Fröken My "blinkade" när hon kissade och började misstänka att hon var på gång in i brunst. Hon var bokad på date med en stilig hingst, men det skulle inte finnas plats förrän i mitten på juni. Mailade trots allt hingstägaren och fick dagen därpå svaret att jo, ni skulle kunna komma.. . Sådär 10.45 måste jag ha läst det mailet.

Nationaldagen och maken hade pratat om hur han längtadeefter att segla och inte hade det blivit av ännu; men eftermiddagen var vikt för det, sista chansen denna långhelg. Själv skulle jag inte ens till stallet utan Mariah skulle ut med Fröken My.

Jag visste att jag egentligen ville åka , nästa brunst skulle troligen infalla i slutet på månaden och då skulle det kanske bara bli ett, möjligen två försök med betäckning. Åkte vi nu kunde fanns ytterligare ett försök. När nu brunsten var på väg var det ju bråttom... Fast så var det ju sonen....

Telefonen började gå varm; till Mariah - var hon ute och red? Till den tilltänka transporten - kunde den lånas? Till kompisen som ville följa med - skulle det passa? Och så klart till hingtsägaren, hur tänkte hon, visst var det denna eller nästföljande dag som var alternativet om vi skulle åka på denna brunst?

11.15 bestämde jag mig; det fick bli en resa med barn i bilen. Pulsen ökade. Minst 3 timmar enkel väg. Om vi bara kunde matcha det med hans lunchsömn skulle det nog gå bra. Denna brukar på börjas kring 12.00. Åter en telefonrunda till alla och säga att jag bestämt mig medan maken åkte för att tanka, hämta släp, och min vän Helena i stan. Under tiden lagade jag någon form av lunch (omelett till sonen, macka + yoghurt till mig), gjorde matsäck, packade leksaker, blöjor, klädombyte för oss båda, vatten till hunden som också skulle med (bättre än att ligga hemma själv). GPS, adress, mobiltelefon, hästpass, flugtäcke + flughuva som fanns hemma, CD med barnmusik, sonens favoritboken och säkert flera saker slutade i tre väskor. Innan maken var tillbaka hann jag till och med vänta en stund och hänga tvätten...

Upp till stallet, kasta in Fröken My från hagen, lasta bilen med regntäcket, plocka fram all reseutrustning (tur att den var där jag trodde), snabbt borsta av Fröken My och så på med täcke och transportskydd medan AnnSofie höll koll på sonen.

Ett par djupa andetag; är jag stressad går inte Fröken My på transporten, men hon klampade rakt in; måste vara för att jag lovat henne en date. Upp med lämmen och så iväg efter att ha lastat om en av Helenas hundar i baksätet så att de andra tre fick lite bättre plats i bagaget... 13.00 och sonen var fortfarande vaken även om han ätit dåligt - mammas stress påverkade säkert inte bara min matlust.

Sonen somnade efter någon halvtimmes körning och allt gick egentligen bra med resan förutom att släpet började vobbla när vi kom upp i 80 km/h. Måste vara något särskilt Förken My gjorde denna dag eller någon med dagens lastning för senast jag körde exakt samma ekipage var det inga problem. Dåligt med luft i bakdäcken föreslog Helena. Värmen gjorde det nog inte bättre för Fröken My och hon var genomblöt när vi väl kom fram, fast inte så stressad. Till slut var vi framme; lastade ur och så kom biten med att få av skorna. Ihopsläpp med nya hästar + betäckning kräver att det inte är några skor, åtminstone inte bak.

Fröken My traskade, som vanligt, bara rakt in, gick åt sitt håll och började äta. Ett annat sto följde efter och när vi åkte efter att ha fikat i gröngräset så Fröken nöjd ut. Hon fick även hälsa en snabbis på hingsten över staketet, men tänkte inte visa sig särskilt imponerad; man kan ju inte vara för lättflörtade heller tycktes hon anse.

Vi styrde hemåt vid 18 tiden, sonen höll sig vaken hela hemvägen, trots att han borde somnat mellan 19 - 20 . Inte helt optimalt och helt populärt hos sonen. Själv lämnade jag av transport och Helena och var inte hemma förrän strax efter 22. Dags för lite mera mat och så sängen.

..lite mer kring mina tankar angående betäckning, hingstval etc kommer, det har varit ett beslut som har tagit många år att ta...

Varför jag inte ska bli hovslagare

Hastigt och lustigt behövde Fröken My's skor komma av; helst alla fyra, men åtminstone bakskorna. Jag har gjort det tidigare, men kan ju inte påstå att jag är någon expert...Det brukar dessutom gå lång tid mellan gångerna.

I alla fall, Fröken My skötte sig ypperligt, trots det tog det minst 30 minuter att få av två skor.
För första gången hade jag även den exellenta servicen av vettiga verktyg, något jag inte äger själv. Nu fanns det en bra bräcktång och upphuggare.

Sagt och gjort, jag satte igång, varmt som det var lät jag shortsen vara på, det kändes helt ok. För det första lyckades jag inte med att knipsa av nitarna med någon tång (som jag brukar göra). I mitt minne fixar hovslagaren skons nitar medan hoven står på backen så jag försökte glatt att använda upphuggaren med hoven i marken. Visst borde man ta nitarna underifrån, men det funkar ju inte med hoven i backen så troligen var det inte så man gjorde...De skulle nog slås av; istället för att knipsas av med tången. Till slut sa någon av de fyra människorna som studerad mig (och väntade på att jag ÄNTLIGEN skulle bli klar) att borde jag inte lyfta hoven och ta nitarna från andra hållet...

Jag fick även låna ett verktyg som man kan plocka nitarna med en och en, men så klart var nitarna väl slitna så att de inte ville greppas så lätt. Så jag slet, böjde och bände och lyckades få ut nit efter nit. Samtidigt försökte jag konversera med övriga och jobba på så fort jag bara kunde...

Resultat:

• Tja skorna kom ju av, tyvärr blev lite av hovväggen mer tilltygade än vad jag någonsin lyckats med.
• Bilden på mina ben talar nog för sig själv; var inte barbent när du leker hovslagare. Trots att det känns ok i början så är resultatet inte vackert. Det blir kläder som täcker dessa knän ett tag framöver, bytte tom i morse när jag insåg att kjolen visade knäna när jag satt.
• Jag har rejält träningsverk från knäna till höften, både på bak och framsida av låren. Det är svårt att böja sig till makren och jag tror att jag börjar närma mig 100 år eller så. En allmänt gnällig och "tyck synd om mig" attityd idag alltså.

Varför skorna så promt måste av berättar jag i nästa inlägg...

Förkylning II

Så, förkylningen blev allt värre under gårdagen och när maken kom hem från en heldag med segelbåten var jag ganska matt. Tog faktiskt bilen till stallet och sedan en lugn tur på Fröken My. Lugnt, stilla, bara vi barbacka tog vi oss fram där det knappst fanns stigar. Enormt grönt och vackert i en stilla skog när solen började sjunka. Svårt att slå på alla fronter. En tranan trumpetade sorgset och både jag och Fröken My undrade vad det var. Tills vi såg den och den flög sin väg.

Väl hemma blev det tidigt i säng; jag som tänkt sitta och bara umgås med maken, en lugn stund när vi knappt setts på hela dagen (eler veckan). Efter en kort stund gav jag upp - ville bara sova. Inte för att sömnen kom så lätt - förkylningen hindrade.

I morse hade ögonen nästan kletat ihop och näsan var tjock liksom halsen. Konstig nog kände jag mig förvånansvärt bra i form efter frukost. Åkte glatt upp till stallet, mockade och sedan slog tröttheten till. Satt och sov/läste mot stallet nästan en timme innan det var dags att göra i ordning Fröken My. Tömkörningslektion.

När Mariah kom för att ta bilder sa hon "Ingrid med röda mulen". En ganska bra beskrivning över läget just nu. Dessutom är jag trött och seg, det blir inte mycket mer aktion här idag om jag får bestämma. Vad gör man inte för att få ta lektion? Fast ärligt talat trodde jag inte att jag var riktigt så här dålig. I alla fall gick lektionen bra, även om hon borde krökt lite mer i nacken.

Bonus! Jag behövde knappt snyta mig alls medan jag tömkörde!

Förkylning I

Sonen har ett par dagar varit lite extra trött på kvällen/eftermiddagen och haft ett par rännilar av snor under näsan. Så inte blev jag så förvånad när jag fick en förkylning som verkade bete sig på samma sätt; lite segare (den bröt ju ut) och lite snor att snyta. En ovanligt mild och lätt variant.

Ändå tills igår kväll, då slog den till rejält, min seghet ökade markant och snorigheten med. Jag har nämligen svårt för ordet lagom; det är antingen eller för mig. Även med förkylningar. Någon som sett reklamen med mannen i ett glaskontor som är fyllt med snorpapper? Det skulle kunna vara jag. Nässpray gör mig bara irriterad i slemhinnorna så det är ingen idé utan det är bara att stå ut med de floder som flyter. Ibland får jag ta en huvudvärkstablett för att få bort huvudvärken som kommit för att jag snutit mig så pass. När väl snorfasen är över börjar jag dessutom hosta, hosta och hosta. Mer än en gång har kollegor undrat om jag inte borde lungröntga mig. Då har det liksom hållit på 2 - 4 veckor! De gånger jag har kollat upp de hela har det inte varit något alls att göra - annat än att vänta.

"Värst av allt" är nästan att jag känner mig oftast helt okej hela förylningsperioden (inte denna gång dock, nu blev jag rejält trött) och inte kan jag stanna hemma från jobbet en månad för förkylning (särskilt inte som jag ofta har ett antal per år; skulle inte bli många jobbdagar där inte). Särskilt inte när man känner sig som vanligt. Det är alltid lika kul att gå till jobbet och säga - maken med samma förkylning snorade ett par dagar; jag låter som en elefant och snart kommer jag att hosta lungorna ur mig under några veckors tid, men jag tror inte att jag smittar, det är bara min kropp som har lite häftig reaktion på det här med förkylning...

Yeah, right att de tror på mig. Själv känner jag mig som vanligt, förutom kanske lite öm i hostmusklerna och att jag inte skulle vilja springa några kilometer i spåret (vilket jag förvisso inte skulle vilja även om jag var friskt, men ändå...)

Om mockningens terapeutiska egenskaper

Det har nu gått nästan två veckor sedan min högerhand blev bragt ur funktion av Winnies hårda bakhovar. Eftersom det tog kanske en vecka innan jag ens kunde greppa ett pappersark har jag varit helt beroende av mina fantastiska stallkompanjoner för att klara av de dagliga bestyren i stallet, och framför allt med mockningen. Tack Ingrid, Mariah och Louise för all hjälp! Många tycker nog att just mocka är den hästrelaterade aktivitet som man kan klara sig utan som hästtjej, men jag vill höja handen till protest. Enligt min mening har mockning underskattade terapeutiska egenskaper som behöver lyftas fram i ljuset. Det första man kan nämna är självfallet den uppenbart renande effekten med att slänga ut dynga och göra rent och fint till sina fyrbenta vänner. Egentligen är det dock mer intrikat än så. Mockning bygger på något som kan uppfattas som en paradox. Det gäller nämligen både att ta ut så mycket smutsigt som möjligt och att behålla så mycket rent som möjligt. Rent konkret betyder det att bajspluttar och blött strö ska ut medan torrt strö ska vara kvar. Sortera är en teknik som inte alla behärskar. Jag har under årens lopp haft ett antal inhyrda och medryttare och därför möjlighet att studera mockningsteknik både direkt och indirekt. Det skär i hjärtan på en människa som har svårt för slöseri att se hur hela kakor av ren halm hamnar under bajshögarna i skottkärran för att människan som mockar inte inser att man kan vippa av bajspluttarna i kärran och lägga tillbaka halmen i boxen. Likaså blir synen av den evigt växande gödselstacken en smäll på käften för den ekonomiskt sinnade som inte vill slösa med jordens resurser när helt rent strö lyser upp bland allt bajs. Den ekonomiska och ekologiska förlusten undantaget finns det även en filosofisk miss hos de mockare som inte ägnar sig åt att sortera i någon större utsträckning. Själva handlingen att sortera ut alla bajspluttar blir nämligen en symbol för utrensningen av negativa element i det egna livet. Samtidigt som jag jagar runt efter pluttarna kan tankarna snurra fritt kring den skit som förpestar livet just då. Ha! Tror du att du ska kunna fly undan min grep din lilla skit? Nix! Där kastar jag ut en idiotisk chef som beter sig som en översittare, mosar en otäck människa vars närvaro tyvärr är oundviklig men ack så obehaglig, trampar på en ilsken tendens till svartsjuka som visar sitt fula tryne i den sunkiga halmen. Samtidigt blir grepens grävande en räddningsaktion för ren halm vars för tidiga resa mot gödselstacken avbryts, precis som tanken på alla de positiva saker som förgyller min tillvaro räddas undan den negativa spiralen som hotar alla tänkande människor mellan varven. Kanske dras man oftare in i den negativa spiralen när ens livssituation är så orolig som min känns just nu? Eller är jag en grubblare, en dysterkvist? Eller kan min personlighet beskrivas som en box att mocka? Glad som ren halm eller sur som gödsel, i växelverkan? Efter två veckors uppehåll i mockningen kan jag i alla fall konstatera att antalet sidor i dagboken som har fyllts, antalet timmar som har ägnats åt viktiga samtal med den underbara mannen i mitt liv och antalet lästa böcker med ord som styvfamiljer, gummimammor, plastpappor och bonusbarn i titlarna har ökat drastiskt. Det finns väl ingen garanti för att mitt återtåg till mockningen och återerövrandet av dess terapeutiska funktion lugnar min oroliga själ, men hoppas kan man ju alltid!

Medryttare och hästägare

För ett tag sedan snubblade jag över en medryttartråd på Familjeliv. Det var en ganska fascinerande - och ibland skrämmande - läsning. I stort går tråden ut på att diskutera varför en del hästägare vill ha betalt av sina medryttare. Trådstartaren, och en del andra med henne, är förundrade över detta då de anser att det är hästägaren som behöver hjälp; varför ska då den som hjälper betala för det? Här går då hästägare in och motargumenterar att medryttare sliter på häst och utrustning, och att de inte är intresserade av att sponsra att medryttaren får ha hela nöjet av att rida men slippa kostnaderna. Vissa anser även att en betalande medryttare är mer ansvarsfulla.

Som medryttare kan jag förstå bägge sidors argument. Att ha häst är inte billigt, speciellt inte i storstadsområdena. En del väljer även att ha sin häst på helinackordering där fodring och mockning ingår, och då kan jag verkligen förstå argumentet att "medryttaren slipper de tråkiga och dyra bitarna". Tyvärr verkar även många ha riktigt trista erfarenheter av medryttare som ställer in i sista sekund på grund av de inte ids åka. Jag har, till viss del, förståelse för de hästägare som vill ha betalt... i alla fall när de sakligt och trevligt lägger fram sina argument. Förståelsen börjar dock naggas i kanterna när jag läser hur vissa verkar ha en otroligt nonchalant och otrevlig inställning till oss medryttare. Det är som om vi är en lägre stående ras som bara sliter på saker och förstör. Snåla jävlar är vi också, som minsann inte vill betala! Här har jag bara en sak att säga: Man får den respekt man förtjänar.


Jag har välsignats med att ha inte bara en, utan två medryttarhästar som jag inte behöver betala för att få rida. Med min påvra studentekonomi så kan jag säga att om det hade varit ett krav, då hade det inte blivit någon ridning för min del. Det finns inget som helst utrymme för detta. Jag kommer att vara för evigt tacksam gentemot Ingrid och Ann-Sofie som låter mig pyssla med Fröken My och Winnie.

Poängen är dock denna: Just därför att jag vet hur lyckligt lottad jag är så försöker jag också alltid göra mitt yttersta för att vara flexibel, lyhörd och hjälpsam. Jag upprepar: Man får den respekt man förtjänar.

Visst tar det tid. Det tar tid att prata om hur man ska lägga upp träningen på bästa sätt för att Fröken My med sina ryggproblem ska må så bra som möjligt. Det tar tid att få till en planering som gör att jag, i den bästa av världar, kan rida både Winnie och Fröken My samma dag. Det tar tid att mocka några extra boxar på julafton, att åka till stallet en lördag för att hjälpa till med att få upp hö på logen, att stängsla om hagar, att bära oändliga liter vatten på vintern. Men just det faktum att vi delar på den tid det tar gör att vi kan få mer tid över till annat: studier, barn, relationer, arbete... Vi hjälper varandra för att vi vet hur mycket det betyder att ibland få en extra halvtimme till övers.

Jag är stolt och glad över att Ann-Sofie och Ingrid inte "bara" är mina hästägare. De är mina vänner, i ordets sanna bemärkelse. Till och från hittar vi faktiskt tid att träffas i civila kläder, och jag kan lova att vi inte bara pratar hästar.

För att (i alla fall försöka) avsluta ett långt inlägg så ska jag berätta om något som gjorde mig oerhört rörd och glad... nämligen när Ingrid hade beställt den bomlösa sadeln till Fröken My. Ingrid är nog närmare 20 cm längre än vad jag är, men i samband med att hon berättade om det så nämnde hon att hon hade beställt en med den kortare varianten av sadelkåpor, just med tanke på min längd. Det var inget jag hade efterfrågat och det var inget hon hade behövt göra. Det var inte tal om att jag sliter på utrustningen, tvärtom: Att jag på bästa sätt - min och hästens - ska kunna nyttja den. Just den lilla, fina omtanken var så oerhört värmande och gjorde mig så oerhört glad.

Jag skulle förmodligen kunna skriva flera inlägg till om hur vi hjälper och värnar om varandra, hur vi pusslar och planerar för att vi ska kunna kombinera hästeriet med alla andra måsten och borden. Men summan av kardemumman är: Du får den respekt, hjälp, uppskattning och vänskap du förtjänar.

Asocialt social

Att ha häst, hund och familj har gjort att jag har fått göra många val; ett av dem har varit att inte ha ett så stort umgänge. Det finns inte tid eller ork. En vanlig dag har sedan jag köpte häst sett ut ungefär så här:
6 Frukost, ev hundpromenad
8 Jobb/studier
Ev lunchrastning av hund
14-17 Hemma, ev förbi mataffären/ärende/plugg/barnpassning
18 Mat
19 Stallet
21 Hemma igen, TV, plugg, eller något annat projekt
23 Sov

Helgerna har lyckats fylla med alla möjliga aktiviteter, ännu mer häst, föräldrar, fix i hemmet eller något annat. Har tiden väl funnits att faktiskt vara social har jag inte hunnit planera något under veckan och det känns ofta lite sent att ringa någon och fråga om de vill komma över om en halvtimme...

Stallet har därför blivit till en frizon, då fastnar jag lätt och pratar, blir stående en stund och pratar om allt och inget. Råkar visst komma hem en halvtimme, timme senare än beräknat. Vissa hästmänniskor har genom åren undrat om det överhuvudtaget går att få stopp på min svada. Samma sak händer faktiskt om vi väl är bortbjudna eller har gäster, men händer inte lika spontant eller lätt. Tyvärr gör det att jag tappar kontakten med folk som jag gillar (tack och lov för Facebook - nu tror jag mig veta vad vissa gör). Jag orkar inte hålla kontakten, jag som en gång i tiden mer än dubblerade telefonräkningen till mina föräldrars fasa.

Nu för tiden ringer jag bara de jag måste, typ Mariah eftersom vi behöver planera upp veckan och när vem ska rida. Väl på tråden fungerar det också bra att prata om allt möjligt...Vi ses ju sällan i stallet av förklarliga skäl.

Tack AnnSofie för att du också gillar att stå att prata på kvällarna, jag kom på det härom kvällen och det gav mig inspirationen till det här inlägget. Till er jag "glömmer bort" - kom bara förbi stallet så kan jag prata bort en bra stund :-). Det är inte er utan tiden som jag har något otalt med. Det värsta är att flera av er har ett minst lika späckat schema som jag...

Någon gång, i nästa liv eller så, ska jag börja bli bättre på att hålla ett större umgänge.

MIAO MIAO

Som mamma till en kille på knappa två år som för inte så länge sedan börjat på dagis får man visst räkna med en del vabbande. Plötsligt blir det regelbundna diskussioner hemma om vem som ska vara hemma, vem som har mest inplannerat på jobbet kommande dag(ar). Denna vecka fick jag vara hemma tisdag - onsdag och så skulle barnets far vara hemma torsdag - fredag. Det är (så klart) helt underbart att få vara hemma med en livfull kille men en av hans senaste intressen riskerar att göra mig galen. Han vill hela tiden lyssna på "MIAO, MIAO":

Det är inget fel på den låten (eller några av de andra han också kan tänka sig att lyssna på) men nu räcker det! Häromdagen blev jag tvungen att sätta på radion för att inte låten skulle gå på repeat i huvudet. Hemma, i stallet, i bilen, framför datorn så virvlar den på "il gatto puzzolone..." ("den stinkande katten, allergisk mot tvål...). Jag sjunger med tills jag kommer på mig själv. Snabbare än kvickt är den tillbaka igen. Idag har den äntligen stoppat, kanske inte helt fel att vara tillbaka på jobbet.

Så - om någon söker barnsånger på italienska - snart kan jag dem alla utantill, säg bara till!

Som tur var ägnade vi igår även en stund i stallet åt att titta på riktiga "Miao, Miao". Just nu saknar vi egen katt, men får sonen bestämma skulle vi nog skaffa en snarast. Han verkar helt förälskad i katter och spanar hela tiden efter grannens katt. Bilderna är för att glädja sonen; våra tidigare katter Denise som somnade in 14 år gammal 2008 och Dennis som blev 18 1/2 år innan han avsluta sina dagar nu i vintras. Och nej, det var inte vi som satte katterna i någon av situationera - vi bara fotade. Och nej, vi döpte inte katterna utan omhändertog dem vid 7 1/2 resp 10 års ålder och de kom från två olika hem och uppfödare.

I mina fickor

Som stalltjej gäller det att ha mycket bra saker i fickorna. En stalljacka kan aldrig ha för mycket fickor och oftast är det fickorna som gått sönder först på min jacka. Anledning? Konstant överfyllda.

Här är vad jag hittade vid en inventering när det var lite kallare ute:

• Tjock mössa
• Tjocka vantar
• Fleece vantar
• Ytterligare ett par tunna vantar, trodde nog jag hade tappat en fleecevante
• Mobiltelefon
• Husnycklar
• Bilnycklar
• Nappen sonen tappade senast han var här och som ännu inte kommit ur min ficka
• Gängtapp – användes för att ta sig in i spånbalen för några dagar sedan.
• Batteriet till pannlampan. Laddat och klart!
• Diverse hushållspapper, bättre begagnat.
• Ett hål i thermobyxorna (borde nog laga/ej lägga nycklarna här)

Så, högst upp på min prioritet vid köp av stalljacka står - just det - många , stora fickor.

Livet är inte bara hästar

Hästar tar tid, väldigt mycket tid. Så när båtreparationssäsongen nu börjat får jag anpassa mig. Maken spenderade mer eller mindre hela dagen på båten, det börjar blir kris eftersom den ska i sjön på måndag och mycket tydligen måste ordnas innan dess. Mariah skulle passa på att ta hand om Fröken My och jag och sonen fick en heldag tillsammans.

Lekparken var ett måste enligt sonen och på vägen dit ville han för första gången gå ut med hunden. De var så söta de två, frågan är vem som gick med vem.

När jag nu hade en heldag hemma och underbart väder så vaknade min effektiva sida till. Dels har jag läst lite i kurslitteraturen för kursen jag läser på distans på universitetet (varför nöja sig med att bara jobba?). Eftermiddagen ägnades åt att putsa villans alla fönster (Helt otroligt att det kan göras på bara ett par timmar, när jag växte upp tog det ungefär hela sommaren att bli klar med de 36 fönstren. De kunde öppnas på alla möjkliga sätt och som var fulla med spröjs och så klart var det min uppgift). Förmiddagen däremot han jag med att rensa allt eländigt ogräs (varför lades så mycket sten överallt i vår trädgård?) som redan har börjat spira. Sockerärtorna sattes i jorden jag förberett och brödet bakad vi tillsammans när sonen vaknat efter lunchsömnen. Tvättmaskinen fylldes med gardiner och nötkakorna gick in i ugnen medan jag skalade potatisen till kvällsmaten.

Detta är mitt sätt att få det att gå ihop, i dag gick det lätt, det var inte stressigt, inte jobbigt på något sätt, det är bara nu när jag sammanfattar som jag inser hur mycket som hunnits med. Det gäller att passa på när man inte är hos hästen. Mitt liv i ett nötskal.

JAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!

ÄNTLIGEN!!!!
Nu har jag ett preliminärt inbokat letktionsdatum med min tränare! Det är två år sedan sist, men nu hoppas jag verkligen att det blir av. Det är nästan en månad kvar, men så kul! Denna tränare som jag har att skylla att jag riskerar att utvecklas till en fullfjädrad dressyrtant någon gång i framtiden och som faktiskt fått Fröken My att tycka att dressyr är helt ok.
Nedan är bilder dels från senaste lektionen, 2009 - tömkörning och jag är gravid. Dessutom hittade jag en ännu äldre uppsutten lektionbild från 2008.

"I'm just waiting for it to blow up in my face and then come back and bite me in the as" citerade maken 2½ men Allan när han insåg (efter flera veckors prat om bloggen från min sida) att inlägg i denna blogg även kommer att innefatta honom ibland.

Vi får väll se vad han kommer säga i framtiden...

Fotodags

Idag hade Fröken My vilodag så jag och sonen fixade boxen och passade på att ta några foton på Fröken My's nya pannband. Under vintern har det nämligen funnits tid att experimentera lite: både träns (det ljusa) och pannband har sytts. Dessutom blev det lite andra kort, men de sparar jag till en annan gång...

Inlåst

Blondi var nyligen i farten. Fröken My bor i en utebox som har en delad boxdörr. Mysigt, när vädret tillåter kan hon stå och titta ut. Denna kalla vinter har det däremot varit stängt en hel del och när jag bara ska ut och mocka brukar jag öppna undre dörren – jag och skottkärran kommer in och man slipper bråka med ytterligare ett boxlås. När sonen var med gjorde vi som vanligt och gick in genom den undre dörren. Men när han är med vill jag stänga boxdörren – det känns bättre om han inte springer ut i hagen, särskilt när hästarna står precis utanför, det är isigt och halvmörkt. När den undre dörren precis slog igen gick ljuset upp – hur tänkte vi ta oss ut? Springan mellan de två dörrarna är inte mer än max ett par centimeter och jag får då inte ut min hand därigenom. Inte sonen heller skulle jag tro.

Inlåst i den egna boxen. Det var ju snyggt. Till råga på allt är jag notoriskt dålig på att programmera in telefonnummer i mobiltelefonen och AnnSofie var inte hemma. Däremot hade jag sett hennes ex precis innan och som av en otrolig slump visade det sig att jag hade hans telefonnummer i mobilen (men inte numret in till huset…) Så allt gick bra och vi blev utsläppta.

Till boxen med barn

Bara att ta sig ut till boxen är ett äventyr när sonen är med. Detta ska med, helst samtidigt:

1 skottkärra

1 barn (inklusive, mössa, vantar och skodon, eventuellt även kompletterat med nalle och napp beroende på dagsformen) Gärna napp förresten - det förhindrar att andra saker hamnar i munnen.

1 IKEA påse proppfull med hö

1 hink med kraftfoder

1 grep

För att ta sig till boxen sedan måste hagen passeras – det hörn där hästarna står när de vill in. Vilket ofta råkar sammanfalla med när jag ska mocka. När det sedan är mockat ska så klar det mesta tillbaka in i stallet, + 2 tomma vattenhinkar som jag på något sätt måste lyckas springa tillbaka med påfyllda.

Ju äldre sonen blir dessto flera egna intitiativ tar han dessutom - gärna en egen promenad in till hästarna om mamma inte har stenkollen. Det var nog ganska bra när jag mockade med honom i bärsele för något år sedan...

Lördagmorgon

Hunden har fått för lite motion på sistone, jag vill till stallet, sonen lära vara helvild och mannen behöver få egen tid. Vad kan då vara bättre än att ta hunden och barnet på en promenad medan mannen får sovmorgon? Att sonen nu mer inte riktigt trivs i vagnen löser sig nog. Sagt och gjort; klä på hunden, klä på mig, klä på barnet, ut med vagnen genom dörren och så låta sonen promenera första biten själv (= han sitter snällare i vagnen sedan – i alla fall i teorin). Med lite tur når vi ända till stallet (drygt 3 km bort).

Allt fungerade faktiskt bra, men det är varmt att gå i full stallmundering. Väl i stallet är det bara att ringa maken och säga att nu kan du få hämta sonen. Öhh – skulle du inte väcka mig innan du gick? blev svaret.

Hunden låses med fördel in i någon box (inte den som ska mockas) och så var det bara att påbörja stallsysslorna. Som tur var "lekte hästarna kurragömma" och sonen kunde få gå lite mer obehindrat. Tyvärr går det fort att fixa i stallet när man har ett barn som behöver passning (eller snarast: jag gör allt i högspeed tempo för att A: sonen inte ska hinna lessna; B: sonen inte ska springa iväg; C: sonen inte ska demolera hela stallet…) så det blir dags att ta in hästen innan maken kommit för att hämta sonen.

Hästarna lekte fortfarande kurragömma; 14 kg barn på armen, ut i hagen i den djupa snön och leta häst. Som tur var är det ofta lätt att fånga Fröken My. Sonen ställdes ner, grimman på och barnet upp på armen igen, innan han hinner springa iväg eller de andra hästarna hinner komma och vara nyfikna.

Grimskaftet över axeln så att hästen kan sticka om okända monster skulle råkat dyka upp – det verkar säkrare än att jag hänger fast i änden att grimskaftet och försöker hålla balansen på den upptrampade stigen med ett barn på armen. Skulle hon inte vara väluppfostrade skulle jag inte ens tänka tanken att hämta in henne med barn på armen. Fadern kom precis när vi var på väg in i stallet och sonen langades tacksamt över. 14 kg är tungt och genom grindar och dörrar klarar man sig bra utan den extra tyngden.

När de vinkats av var det bara att slänga på sadeln och ge sig iväg. Härligt! En timme i skogen. Väl tillbaka i stallet är det bara att börja traska hemåt. Kom hem ganska lagom när sonen precis vaknat efter lunchsömnen.