Asocialt social

Att ha häst, hund och familj har gjort att jag har fått göra många val; ett av dem har varit att inte ha ett så stort umgänge. Det finns inte tid eller ork. En vanlig dag har sedan jag köpte häst sett ut ungefär så här:
6 Frukost, ev hundpromenad
8 Jobb/studier
Ev lunchrastning av hund
14-17 Hemma, ev förbi mataffären/ärende/plugg/barnpassning
18 Mat
19 Stallet
21 Hemma igen, TV, plugg, eller något annat projekt
23 Sov

Helgerna har lyckats fylla med alla möjliga aktiviteter, ännu mer häst, föräldrar, fix i hemmet eller något annat. Har tiden väl funnits att faktiskt vara social har jag inte hunnit planera något under veckan och det känns ofta lite sent att ringa någon och fråga om de vill komma över om en halvtimme...

Stallet har därför blivit till en frizon, då fastnar jag lätt och pratar, blir stående en stund och pratar om allt och inget. Råkar visst komma hem en halvtimme, timme senare än beräknat. Vissa hästmänniskor har genom åren undrat om det överhuvudtaget går att få stopp på min svada. Samma sak händer faktiskt om vi väl är bortbjudna eller har gäster, men händer inte lika spontant eller lätt. Tyvärr gör det att jag tappar kontakten med folk som jag gillar (tack och lov för Facebook - nu tror jag mig veta vad vissa gör). Jag orkar inte hålla kontakten, jag som en gång i tiden mer än dubblerade telefonräkningen till mina föräldrars fasa.

Nu för tiden ringer jag bara de jag måste, typ Mariah eftersom vi behöver planera upp veckan och när vem ska rida. Väl på tråden fungerar det också bra att prata om allt möjligt...Vi ses ju sällan i stallet av förklarliga skäl.

Tack AnnSofie för att du också gillar att stå att prata på kvällarna, jag kom på det härom kvällen och det gav mig inspirationen till det här inlägget. Till er jag "glömmer bort" - kom bara förbi stallet så kan jag prata bort en bra stund :-). Det är inte er utan tiden som jag har något otalt med. Det värsta är att flera av er har ett minst lika späckat schema som jag...

Någon gång, i nästa liv eller så, ska jag börja bli bättre på att hålla ett större umgänge.

En maska i tiden, tack!

En av de mest överhängande känslorna i min tillvaro just nu är att det finns för få timmar på dygnet. Det borde finnas en maska i tidens väv där några timmar per dag läggs till potten, speciellt för hästtjejer som samtidigt är nykära mammor som har ett ex med dålig känsla för ansvar eller framförhållning när det gäller planeringen av tid med barnen och aktiviteter. Ett par exempel: Några dagar innan får jag reda på att jag helt plötsligt ska hämta sonen och skjutsa honom till hans aktivitet när jag hade ”egentid” som kunde ha ägnats åt ridning, staketlagning, mockning av hagar eller härlig samvaro med den underbara mannen i mitt liv, därför att exet har planerat in jobb sent på annan ort när det är ”hans” dag att hämta barn. Fem dagar innan får jag veta att den lördagkväll då det fanns möjlighet att göra precis vad vi som störtkära vuxna ville för att alla våra barn skulle vara med den andra föräldern istället ska tillbringas med mina barn för att deras pappa ska iväg på någon båtaktivitet som annars hade inneburit att barnen skulle släpas upp i ottan på söndag morgon. I söndags eftermiddag skulle båda barnen – och deras mamma! – ha ridit på ridbanan, men det hanns inte med för sonens läxor som skulle göras under helgen hade inte ens påbörjats under vistelsen hos pappa från fredag kväll till söndag lunch! Hur får andra ihop sin tillvaro med delad vårdnad av barn, ensam vårdnad om hästar, heltidsjobb och en ny relation som man vill lägga all sin (från barn och hästar) ”lediga” tid på? Jag ser bara en enda lösning: En maska i tiden repas upp och tråden tänjs till bristningsgränsen för att få in så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Andra förslag, gärna mer konkreta och genomförbara, mottages tacksamt!

Det ska böjas i tid...

En sak har jag lärt mig under årens gång, och det är att om man ska lyckas fösa in en man i en fålla så bör man göra det när han fortfarande är nykär och kan tänkas gå med på ungefär vad som helst. När jag träffade Den Fantastiske Pojkvännen (DFP) så var det därför av högsta vikt att han snabbt introducerades till hästlivet. Tack och lov är DFP den typen av man som gärna provar på nya saker, så det krävdes ingen större övertalning att få ut honom till stallet. "Vi ska bara få upp lite halm och hö på logen, älskling." Det tyckte han verkade kul, lite handfast arbete sådär. Manligt.  230 balar senare är jag inte helt säker på att han fortfarande tyckte det var så kul, men god min höll han i alla fall. Nykär, som sagt.

Ett tag senare var det dags för en ny höleverans. DFP såg inte lika entusiastisk ut när jag ännu en gång nämnde höbalar och loge, men jag blidkade honom med att nu var det faktiskt bara hö, ingen halm. Och bara 100 balar! Det lyfter man med lillfingret när man är en så stark och stilig karl. DFP såg skeptisk ut, men följde snällt med. Mången dammande bal senare kunde jag ana att jag nog fyllt hölassarkvotan för ett tag framöver. Nu får vi hoppas att höet räcker ett tag, i alla fall tills jag bakat ett antal blåbärspajer.

Minsta & Carina genom DFP:s lins

Desto roligare verkade DFP ha det när jag lurade ut honom i iskylan för att plåta hästarna. Han visade sig dessutom ha en oanad begåvning vad gäller just hästfotografi - själv fann jag det mindre upphetsande att hans kort blev mycket bättre än mina. Det tog lite på självförtroendet; som erfaren hästmänniska jag borde ju instinktivt kunna hitta just rätt vinkel och rätt ögonblick i rörelsen. Tji fick jag, men jag kan ju glädja mig åt att jag nu kan anlita DFP när jag själv inte kan fota... som när jag sitter på hästryggen. Jag smider i hemlighet planer inför sommaren. Jag är inte helt säker på att DFP kommer att uppskatta den junimorgon jag sparkar upp honom i arla morgonstund så att vi kan plåta hästar i dimdis och nyvakna solstrålar, men jag får väl helt enkelt baka några blåbärspajer till.

Från liten ponny till stor häst

Av de tre Solbergaflickorna är det jag som i mitt liv har haft det längsta riduppehållet. Jag skulle jag tro att jag på många sätt uppfyller Exempelmall 1a för hur det går till när många hästtjejer slutar rida. Tack och lov så började jag igen, men jag hade lika gärna kunnat sitta och drömma fortfarande.

På ridtur i Afrika

Djurtokig i allmänhet och hästtokig i synnerhet har jag alltid varit, bokstavligen så länge jag kan minnas. Några barndomsår tillbringades i Tanzania, och det var faktiskt där som jag hamnade på hästryggen för första gången. På något förunderligtvis lyckades mina föräldrar snoka rätt på en ridskola långt upp i bergen i vad som då var ett väldigt fattigt och krigshärjat land, och trots att jag inte var mer än tre år gammal så har jag faktiskt minnen från de tillfällen jag var där.

Väl tillbaka i Sverige så fortsatte jag i klassisk svensk ridtjejstil på ridskola. Jag minns hur fullständigt gigantiska de större ponnyerna och ridhästarna tedde sig när jag var i sjuårsåldern... med tilltagande ålder så krympte de på något mystiskt vis. När jag var 15 skaffade jag mig min första medryttarhäst, men efter att han och jag gick skilda vägar som kom den där tidiga vuxenlivsklassikern med flytt till storstaden, jobb, uteliv, män... tja, allt det där som på något vis tar överhanden.

Första medryttarhästen

Övergav hästarna gjorde jag faktiskt aldrig. Jag jobbade som hästkonstnär i många år, så hundratals timmar lades på att studera anatomi, exteriör, biomekanik, olika raser, med mera. Hästarna var i allra högsta grad levande i mitt liv, de fanns bara inte i min fysiska närhet. Så här var det i fler år än jag vill minnas, men när jag var 27 flyttade jag tillbaka till min gamla hemstad. Jag träffade nya vänner, och det är som om man inte kan undra om ödet tyckte att det var dags för mig att hamna på hästryggen igen. En av de nya vännerna red, så vips befann jag mig ännu en gång på ridskola. Den träningsvärken jag hade i början var så brutal att jag har lovat mig själv att aldrig någonsin ha ett längre riduppehåll igen. Huva! Nåväl, ännu några år senare fick jag ett tips av en annan vän att en bekant till henne behövde en medryttare. På så vis träffade jag till min stora lycka Ingrid och Fröken My, och vi har följts åt sedan dess. Ett smärre uppehåll blev det när Ingrid var gravid och lånade ut Fröken My till en vän, och jag kände verkligen att något saknades i mitt liv under den tiden. Lyckan var stor när Fröken My återvände hem igen i höstas.

I och med flytten till Solbergastallet så fick jag även träffa Ann-Sofie, och det tog inte så länge innan jag började rida en av hennes hästar. Winnie och jag håller fortfarande på och lär känna varandra, men det är fascinerande och lärorikt att rida två så olika hästar. Allt ifrån temperament till gångarter skiljer sig markant, och det känns som jag lär mig nya saker hela tiden. Om allt går enligt planerna så ska det bli lite distansritt i framtiden också.

Jag undrar om mina föräldrar hade kunnat ana att en så oskyldig aktivitet som ridning skulle leda till en livslång passion. En sak är säker: Jag vägrar att sluta rida igen. Basta.

Vart tar alla hästtjejer vägen efter 15?

Alla hästtjejer som är bokmalar har nog plöjt de flesta böcker som handlar om andra hästtjejer och deras hästar när de uppnår den aktningsvärda åldern 15. Men vad ska de sedan läsa? Varför finns det inga böcker som handlar om den period i en hästtjejs liv då det verkligen börjar bli intressant, nämligen efter 15, efter 20, efter 30, efter 40…, då tiden ska delas mellan hästen och studier, partners, barn, hus, jobb och livet som vuxen i största allmänhet? Medan jag väntar på att få mer tid till att kanske skriva den där boken tänkte jag att det vore bra att börja med en blogg. Hästtjejerna i mitt stall nappade på idén och nu är vi igång! Vi hoppas att det är fler som vill veta hur det gick för Broknäs… förlåt Solbergaflickorna… när de blev vuxna och fortsatte att vara hästtjejer. Därför kommer våra inlägg att kretsa kring våra livspussel som hästtjejer. Oavsett om du känner igen dig eller möter en ny verklighet här hos oss vore det roligt om du ville bidra genom att lämna en kommentar! Vi hörs snart igen kring spännande saker som hästar på rymmen, tidsoptimism, älgar och mockningens terapeutiska egenskaper!

...och så levde de lyckliga i alla sina dagar...

...eller vänta lite... prinsessan hade räddat sin prins – det är trots allt 2011 – men den ädla springaren stod fortfarande kvar i stallet, krävde sin ranson havre, daglig motion, nya täcken, skor, snösulor, broddar, equiterapi... ja listan kan göras mycket lång. Prinsessan själv krävde... eh... tid... aftonklänningar, massage, små söta barn och italienska viner i floder. Vad prinsen krävde framgick inte. Han talade ju inte equus... och hade därför ingen talan. Tjänstefolket lyste med sin frånvaro och nya sadlar hade redan grävt stora hål i privatekonomin. Så hur skulle prinsessan lösa alla de dilemman hon ställdes inför så snart det rosa skimret hade dunstat?

Eller vänta lite... prinsen skulle ju indoktrineras till att bli en riddare i prinsessans tjänst! Prinsen var en stalledräng, vi tackom nu så gärna. Han vattnade hennes fålar fem, alltför den ljusa stjärnan. Prinsen tyckte dock att prinsessans stjärnglans hade börjat falna. Hon såg mest ut som en smurf i sin lustiga huvudbonad. Balklänningarna var ett minne blott. Det fordom så beundrade blonda hårsvallet minde honom snarast om alla de halmbalar han lassat upp på skullen. Och ur sina stövlar. Och hittade spår efter i hela huset. Inklusive sängen. Och som fyllde dammsugarpåsarna till 95%. Huset började för övrigt te sig litet i prinsessans ögon och hon kastade lystna blickar på ett större slott. Prinsen följde utvecklingen med skräckblandad förtjusning och bidrog sakligt med gedigen kunskap om väggars innanmäten, kabeldragningens sköna konst och diverse obegripliga men ack så charmiga kunskapsyttringar. Prinsessan nickade, log och surfade in på Hemnet och lokaliserade slott modell större med tillhörande stallar i kunglig stil. Läs: marmor, kristallkronor, guldknoppar, samt diamantbling på samtliga träns. Det var ju ändå prinsen som skulle städa. Och betala. Medan prinsessan ägnade sig åt mer högtflygande aktiviteter på hästryggen.

Eller vänta lite... prinsessan hade kanske LURAT sin prins!?! Hästar tar INGEN tid, är nästan GRATIS och... eh... absolut nödvändiga i räddandet av prinsar. Så var det ja. Så småningom slogs prinsen av häpnad: Hon hade farit med osanning. Hästen hade blivit TRE. (Förökning medelst celldelning? Kloning?) Stallet fått två extra boxar. Sadlar prydde hela väggar. Hö och halm lassades upp tonvis. Bokstavligen. Av prinsen. Och prinsens hjälp krävdes speciellt… Speciellt när vattnet hade frusit i stallet och hinkar skulle kånkas eller när takplåt skulle skruvas upp precis den kväll då snön började ösa ner över det dystra landskapet, nej förlåt, halva kungariket ska det vara. Prinsen började seriöst överväga öppet köp på prinsessan och halva kungsriket. Fan, han skulle till och med rea ut henne till 10% av inköpspriset! Sagt och gjort... Frågan var väl om det gick efter 19 års bruk. Behöver vi precisera att han gick lottlös därifrån? Kom undan med blotta förskräckelsen.Så småningom lyfte prinsessan blicken och då dök en ny prins upp på horisonten. Hur det ska avlöpa är det för tidigt att yttra sig om.

Prinsessorna är till antalet tre. Prinsarna likaså. Än så länge... Hästarna är cirka fyra. Diverse barn, hundar, katter och löst folk tillkommer, men det får vi återkomma om.

Fortsättning följer.