Det är inte så fel att fylla år

Vilken underbar födelsedag!
Sovmorgon (enligt min definition, dvs till dryga 7) och för ovanlighetens skulle frukost med familjen. En semesterdag gjorde det möjligt.

Förmiddagen blev en uteritt på Winnie med Louise och Carina som sällskap. Winnie såg ett antal monster och Carina travade på i bra tempo. Men fin form på Winnie och vi testade lite öppnor och slutor längsmed vägen. Kul! Mika fick motion genom att springa till stallet även om det var mest synd om henne i hela världen ändå (enligt henne själv). Minsta motionerade genom att galoppera i hagen innan vi gav oss iväg. När vi kom tillbaka märkte hon knappt att vi kom..

Hem, min favorit lunch med te, mackor, yoghurt och en tidning och sedan upphämtande av barn på dagis. Bilen packad och så mot mormor och morfar där det fanns fullt upp att leka med enligt sonen. För egen del drog jag vidare mot närliggande stad och utlovad ridlektion. En lektion på ridskolan där jag började rida för så många år sedan var present från Maggan. Otroligt nog lyckades jag boka in den just på födelsedagen. Hoppning är ju som jag skrivit tidigare inte Fröken My's grej så det har blivit väldigt lite av det de senaste åren - insåg att det är 13 år sedan jag tog en riktig hopplektion...

Nu blev det till att sitta upp på ett 14 årigt sto på minst 174cm höjd (tur att det fanns uppsittningspall!) som tydligen tävlade 1.40 klasser och gick medelsvår dressyr. Tänk om det funnits sådana hästar att rida lektion på under min tid! Nu är detta ett sto som mest går privatlektioner,och egentligen är till försäljning men ändå... Konstigt nog kändes hon inte så stor när jag väl satt där uppe. Mycket framåtbjudning och det tog ett tag innan jag började komma på hur hon fungerade, men kul var det. Så klart visade sig även en hel del dåliga vanor... Samt min ovanan vid att rida någon annan häst än Fröken My. Men nyttigt är det. Det enda tråkiga är att jag mcyket lätt får blåsor i händerna - vilket även skedde denna gången. Tur att jag inte behöver rida på några dagar. Hoppningen gick i alla fall bra, men lite tur kanske jag kan lägga upp en lite film senare eftersom Maggan filmade en liten snutt...

Efter lektionen var det dags att hämta sonen hos mormor och morfar, åka hem, laga mat och så blev det ett glas rött till det. Nu väntar en bit tårta framför några avsnitt av serien vi ser på just nu 30ROCK. Bara sonen somnar så...

Som bonus har jag fått veta att Fröken My är bokad för ulstraljud 1/7 så jag borde kunna hämta henne 2/7 om allt är ok. Spännande! Ska börja planera för det imorgon. Ikväll ska jag bara ta det lungt. Det är trots allt inte varje dag man fyller 30.

En ytterligare bonus har varit alla gratulationer via sms, FB och telefon.

Lektioner

Fröken My må var bortrest, men jag har inte bara ägnat mig åt att skriva långa blogginlägg, utan har även tömkört Carina ett par gånger till. Samt ridit ut med AnnSofie på Winnie en gång.

Idag var det dags att se om mina tankar kring vad vi behövde jobba med i tömkörningen stämde med tränarens...Trots rejält regnande tog vi oss till ridbanan och så satte vi igång. Jag är nöjd, absolut bästa passet hittils och AnnSofie sa att hon knappt kände igen Carina vissa stunder ( i positiv betydelse). Det blev till och med lite jobb i rätt form och plötsligt såg bakbensrörelserna helt annorlunda ut, nacken blev mer rätt och hon tuggade på bettet. Hon är så lätt att jobba med och svarar mycket snabbare på träningen än Fröken My.
Roligast var nästan när vi gjort halt för att sluta; nosen på Carina trillade nästan ner i backen, hon ställde sig och strechade/slappnade av med huvudet en decimeter ovan marken. Nöjd.

Efter oss var det dags för AnnSofie och Winnie. Jag hann inte se hela passet, men det jag såg, såg allt bättre ut. Bara Winnie kunde förstå vad det var för farlig tant som stod på ridbanan... Inte helt lätt att slappna av med tanter på ridbanans om gav konstiga instruktioner till matte verkade hon tycka. AnnSofie får stå för en bättre redogörelse. Några bilder på dem lyckades jag också få till trots ösregnet... kvalitén är väl däremot si så där... Regnstället var välbehövligt.

Förkylning III

JA, jag är FORTFARANDE förkyld ! Jag har fått frågan ett par gånger sedan senaste förkylningsinlägget. Sa jag inte att det skulle sitta i mer än en vecka? Själv tycker jag att jag är ovanligt bra - hostan har gett sig förvånansvärt bra och kanske är helt bort om en vecka eller så...Igår cyklade jag ju tom till stallet.

Så för att inte gnälla mer lägger jag in fler bilder från helgens tömkörning istället!

Tömkörning på Solberga

Igår var det äntligen dags; Maggan har efterfrågat att få prova tömkörning en längre tid. För skojs skulle tänkte jag att vi kunde lära av varandra så vi blev flera stycken.

Först ut var Fröken My - jag vet vad hon kan och hon är snäll och relativt välutbildad inom tömkörnining. Maggan fick roa sig med att bara försöka styra runt - inte så lätt till en början. Det har tagit mig åtskilliga timmar att bara få ordning på den delen. Sedan tog AnnSofies dotter över tömmarna en kort stund; hon har tömkört Carina lite så hon fick prova att göra sluta - förutom skillnaden på häst då. Mariah såg sedan till att Fröken My fick jobba lite - en hel del galoppfattningar blev det.

Carina stod näst på tur och Maggan fick börja att styra även där. Carina är både snäll och tömkörd tidigare. Sedan tog jag över tömmarna och försökte se vad lillan kunde. Det var lite stelt, men hon skötte sig bra, och gäspade rejält efter passet...Min min är en annan fråga.


Sista häst ut blev Winnie. Hon hade ingen vana av tömkörning så jag och Mariah tog det säkra före det osäkra och tog både ledlina och hjälm. Lite konstigt var det i början och det här med att tömmarna byter sida...Men, efter en stund släpptes hon loss och skötte sig väl, det blev även lite trav på töm eftersom hon verkade föredra att springa lite. Bilderna nedan är bara från de första minuterna.

Summa summarium: Jag hade en lärorik dag, både i försök att instruera (det är inte lätt) och att jobba med andra hästar. Hoppas övriga också hade kul!

Bonus: Min son - som lekte runt stallet medan jag tömkörde (eller hoppade med mig på studsmattan när andra tömkörde) fick även rida på Fröken My sådär 100meter. Även han vart trött efter denna eftermiddag!

Mika och Kermit (min och Mariahs hundar) fick sig en skogspromenad av Mariahs sambo och njöt sedan i solen medan sambon tog en del av dessa foton..

Effektivitetslära A

I mitt liv är tidsbristen mer eller mindre konstant. Min pappa brukade innan pensionen säga "Jag vill att världen stannar en månad så jag hinner ikapp". Jag håller helhjärtat med honom. Under årens gång har jag dock lyckats lära mig hur man effektivt syr ihop saker som behöver göras till ett enda paket. Det lyckades jag faktiskt med i dag, i alla fall någorlunda.

Just nu är det tenta-p, så jag sitter fastkedjad vid den spännande boken "Managing Brands" av Sylvie Laforet. Vänligen notera att ordet "spännande" ska läsas med drypande sarkasm. Den är så tråkig att klockorna stannar. Alltså var det definitivt läge att rida både Fröken My och Winnie; ingen flykt är ju som tentaflykt! DFP kom med det lysande förslaget att han skulle åka ut och hämta mig och då passa på att ta med hunden så att den understimulerade kraken fick sig en stärkande skogspromenad. Jag var inte sen att uppmuntra det förslaget och passade dessutom på att säga till honom att ta med kameran. Här skulle det fixas ridbilder, minsann.

Sagt och gjort. Ut till stallet och mocka mocka, fixa fixa, rykta rykta. Först blev det en stilla skogstur på Krassliga My, som naturligtvis lyckades med att gå omkull när hon snubblade ner i ett hål dolt av fjolårsgräs. Tack och lov i skritt, och inte värre än att hon tog tillfället i akt och passade på att äta gräs under tiden hon låg ner. Därefter ringde jag in DFP och hoppade upp på Winnie för ett dressyrpass på banan. DFP anlände planenligt och fotograferade. Vi avslutade med att han släpade runt hunden i skogen medan jag, som den latmask jag är, red bredvid.

På en och samma dag lyckades jag alltså rida två hästar, umgås med DFP, få hunden motionerad i skogen samt se till att vi fick några nya bilder till bloggen. Tjohej! Den uppmärksamme läsaren noterade förstås att jag i början skrev att jag varit någorlunda effektiv. Ja, jo, sådär himmelens mycket pluggande fick jag ju faktiskt inte gjort...

Medryttare och hästägare

För ett tag sedan snubblade jag över en medryttartråd på Familjeliv. Det var en ganska fascinerande - och ibland skrämmande - läsning. I stort går tråden ut på att diskutera varför en del hästägare vill ha betalt av sina medryttare. Trådstartaren, och en del andra med henne, är förundrade över detta då de anser att det är hästägaren som behöver hjälp; varför ska då den som hjälper betala för det? Här går då hästägare in och motargumenterar att medryttare sliter på häst och utrustning, och att de inte är intresserade av att sponsra att medryttaren får ha hela nöjet av att rida men slippa kostnaderna. Vissa anser även att en betalande medryttare är mer ansvarsfulla.

Som medryttare kan jag förstå bägge sidors argument. Att ha häst är inte billigt, speciellt inte i storstadsområdena. En del väljer även att ha sin häst på helinackordering där fodring och mockning ingår, och då kan jag verkligen förstå argumentet att "medryttaren slipper de tråkiga och dyra bitarna". Tyvärr verkar även många ha riktigt trista erfarenheter av medryttare som ställer in i sista sekund på grund av de inte ids åka. Jag har, till viss del, förståelse för de hästägare som vill ha betalt... i alla fall när de sakligt och trevligt lägger fram sina argument. Förståelsen börjar dock naggas i kanterna när jag läser hur vissa verkar ha en otroligt nonchalant och otrevlig inställning till oss medryttare. Det är som om vi är en lägre stående ras som bara sliter på saker och förstör. Snåla jävlar är vi också, som minsann inte vill betala! Här har jag bara en sak att säga: Man får den respekt man förtjänar.


Jag har välsignats med att ha inte bara en, utan två medryttarhästar som jag inte behöver betala för att få rida. Med min påvra studentekonomi så kan jag säga att om det hade varit ett krav, då hade det inte blivit någon ridning för min del. Det finns inget som helst utrymme för detta. Jag kommer att vara för evigt tacksam gentemot Ingrid och Ann-Sofie som låter mig pyssla med Fröken My och Winnie.

Poängen är dock denna: Just därför att jag vet hur lyckligt lottad jag är så försöker jag också alltid göra mitt yttersta för att vara flexibel, lyhörd och hjälpsam. Jag upprepar: Man får den respekt man förtjänar.

Visst tar det tid. Det tar tid att prata om hur man ska lägga upp träningen på bästa sätt för att Fröken My med sina ryggproblem ska må så bra som möjligt. Det tar tid att få till en planering som gör att jag, i den bästa av världar, kan rida både Winnie och Fröken My samma dag. Det tar tid att mocka några extra boxar på julafton, att åka till stallet en lördag för att hjälpa till med att få upp hö på logen, att stängsla om hagar, att bära oändliga liter vatten på vintern. Men just det faktum att vi delar på den tid det tar gör att vi kan få mer tid över till annat: studier, barn, relationer, arbete... Vi hjälper varandra för att vi vet hur mycket det betyder att ibland få en extra halvtimme till övers.

Jag är stolt och glad över att Ann-Sofie och Ingrid inte "bara" är mina hästägare. De är mina vänner, i ordets sanna bemärkelse. Till och från hittar vi faktiskt tid att träffas i civila kläder, och jag kan lova att vi inte bara pratar hästar.

För att (i alla fall försöka) avsluta ett långt inlägg så ska jag berätta om något som gjorde mig oerhört rörd och glad... nämligen när Ingrid hade beställt den bomlösa sadeln till Fröken My. Ingrid är nog närmare 20 cm längre än vad jag är, men i samband med att hon berättade om det så nämnde hon att hon hade beställt en med den kortare varianten av sadelkåpor, just med tanke på min längd. Det var inget jag hade efterfrågat och det var inget hon hade behövt göra. Det var inte tal om att jag sliter på utrustningen, tvärtom: Att jag på bästa sätt - min och hästens - ska kunna nyttja den. Just den lilla, fina omtanken var så oerhört värmande och gjorde mig så oerhört glad.

Jag skulle förmodligen kunna skriva flera inlägg till om hur vi hjälper och värnar om varandra, hur vi pusslar och planerar för att vi ska kunna kombinera hästeriet med alla andra måsten och borden. Men summan av kardemumman är: Du får den respekt, hjälp, uppskattning och vänskap du förtjänar.

Nu åker hästkräket till slakt!

En välriktad spark har berövat mig i princip all funktion i höger hand. Den är blå och gul, mörbultad, svullen och öm och i vissa lägen gör det så ont att det kommer fula ord hoppande ur munnen på mig, som i vanliga fall bemödar mig om att censurera verbal ilska. Självklart är jag dessutom högerhänt. VÄLDIGT HÖGERHÄNT. Inget brutet fick jag veta efter tre timmar på akuten, men faktum kvarstår: Hästen borde straffas. Med dödsstraff. Minst. För det kan väl inte vara mitt fel på något sätt?

Låt mig redogöra för händelseförloppet. Det är bara minuter kvar till det ögonblick då jag väntar mig att den underbara mannen i mitt liv ska dyka upp efter nästan 30 timmars frånvaro och jag vill få in hästarna så fort som möjligt. Därför tänker jag mig att det går fortare om jag tar en hink med 15 liter vatten och en påse hö på fyra kilo i ena handen och två hinkar kraftfoder i andra. Alla hungriga hästar viftas bort lite halvhjärtat eftersom jag inte har någon ledig hand. Det är då det händer. Winnie tycker att alla andra har kommit lite för nära, gör ett hopp med bakutspark för att jaga bort dem. Sparken tar på handen som håller vattenhinken och smällen förstärks av vikten så att det känns som om allt bara går sönder. Hinkar flyger. Svärord forsar fram. Hästar far omkring som yra höns. Handen bultar. Tårar sprutar. Autopiloten kopplas på och hästarna kommer in på något mystiskt sätt, men det går inte att spola tillbaka. Istället för en mysig kväll på tu man hand i soffan med min älskling blev det akuten, tur nog i samma sällskap!

Sens moral? Chansa aldrig runt levande varelser som väger tio gånger så mycket som du själv. Bättre göra det lugnt och sansat än snabbt och slarvigt. Bättre sent än aldrig. You get the drift!

VAD HÄNDE MED VÅREN? BETRAKTELSER ÖVER VÄDER OCH VIND

När man i Mellansverige går in i maj månad brukar man kunna pusta ut, ta bort snösulor och broddar, börja fundera på lämpligt datum för betessläpp och lägga in alla täcken för säsongen. Detta år framstod inte som ett undantag. Under påskhelgen låg man på filt i trädgården och svettades och åt glass. Idag, den tredje dagen i maj månad, singlar det däremot snöflingor över tulpaner och påskliljor. Självfallet var eftermiddagen vikt åt en härlig ridtur i vackert vårväder, men givet det uteblivna vårvädret och vinterns återvändande börjar man nu tänka i andra banor. Kanske skulle man ta itu med de där högarna med jobb som ska göras istället? Eller rycka lite i städnerven? Eller bara sitta inne och gnälla över att de blommande träden nu inte kommer att bära frukter eftersom inga humlor kan flyga i dagens väder? I väntan på beslut gjordes ett försök att fånga de flyktiga flingorna på bild. Håll till godo och märk väl hästarnas förvånade uppsyn! Må vintern ruttna och dö!

VÅR!!!

Nu känns det faktiskt som att man vågar hoppas på att våren är här för att stanna. Vinterns begränsningar i form av för mycket snö i skogen, ishalka, förfrysta tår och fingrar samt snöstorm är ett minne blott. Ett par bekymmer återstår visserligen. Vissa platser är otillgängliga därför att snösmältningen har förvandlat grön mossa till förrädiska träsk, träd har ramlat tvärs över stigar och vägar eller skogsmaskinerna har förvandlat sagoskog till krigszoner som kräver stridsvagn för att forcera. Temperaturen är en annan faktor som fortfarande kan ställa till det. Det är omöjligt att veta hur man ska klä sig. Två lager underställ, fleece och regnjacka eller ingen fleece men jacka eller bara ett lager underställ eller…? Hur man än gör fryser man lite eller svettas kopiöst. Ibland både och på samma tur.

Dessutom kan hårfällningen ge hästtjejerna en rejäl förvandling. Täckt från topp till tå i ett fladdrande, kliande, flygande lager hästhår känns det som att hästens vinterpäls har bestämt sig för att bara byta ägare och linda in människorna i denna underliga kostym. Påföljden är en ständig jakt på hästhår i munnen, näsan och ögonen. Har ni försökt att pilla bort hästhår ur näsan med en hand täckt av andra hästhår? Dottern lyckades förmodligen få in ett hästhår i ögat och klia runt så mycket att det såg ut som om hon hade en pingisboll under ögonlocket… Hästarna själva genomgår också en förvandling när de lite i taget träder fram i ny vårutstyrsel. Det blir särskilt tydligt med mina skimmeldamer. Winnie antar en mycket vitare nyans och drömmen om den vita hästen blir mer och mer verklig. Det är spännande att fundera över hur hennes flugprickar kommer att bli.

Ytterligare ett vårtecken är det nya mönstret i lilla Carinas rymningar. Tidigare rymde hon bara när det var slut på hö i hagen. Nu hinner hon knappt ut i hagen förrän hon har tagit sig ut ur hagen. Min underbara granne tvärs över vägen plockar in henne i stallet igen. En annan granne ett par kilometer bort engagerar sig också och konstaterar att det självklart är ett härligt inslag i miljön när det står en sagoponny intill vägen, men att det kanske inte är en mening delad av alla i grannskapet. Gräset är ju bevisligen grönare på andra sidan staketet. Samtidigt tog ju exet med sig gräsklipparen när han stack, så jag kanske borde stängsla in trädgården och låta henne gå där direkt som en miljövänlig gräsklippare? Om hon inte hade haft fång… Oron kring återfall är också ett tydligt vårtecken.

Allt detta till trots är det underbart med vår! Häromdagen bestämde dottern och jag oss för att försöka rida en slinga i skogen dit vi inte har kunnat ta oss under vintern på grund av all snö. Förutom en improviserad omväg kring nedfallna träd och skyttegravar efter skogsmaskinerna tog vi oss runt precis som vi hade tänkt oss och vad är väl mer fantastiskt än att skritta fram genom skogen där solljuset silas mellan trädens grenar, höra hovarnas dova tramp mot barriga stigar och hästarnas nöjda frustande när de sträcker på halsarna och slappnar av? Möjligtvis att trava fram i friskt tempo på en precis lagom mjuk skogsväg och höra fåglarna kvittra eller dundra fram i full galopp så att fågelkvittret dränks av ljudet av pigga hovar mot marken.

Eller en två timmars tur i skog och mark på hästryggen tillsammans med mannen man älskar som riskerar sitt liv (nåja… Winnie är ju för det mesta snäll och följer hästen framför, men att gång två på hästen tacka nej till sällskap på marken för att kunna rida tillsammans blir ju lite mer riskfyllt!) för att få se solen gå ner över sjön från hästryggen tillsammans med sin hästtjej.

Svårslaget. Storslaget.

Från liten ponny till stor häst

Av de tre Solbergaflickorna är det jag som i mitt liv har haft det längsta riduppehållet. Jag skulle jag tro att jag på många sätt uppfyller Exempelmall 1a för hur det går till när många hästtjejer slutar rida. Tack och lov så började jag igen, men jag hade lika gärna kunnat sitta och drömma fortfarande.

På ridtur i Afrika

Djurtokig i allmänhet och hästtokig i synnerhet har jag alltid varit, bokstavligen så länge jag kan minnas. Några barndomsår tillbringades i Tanzania, och det var faktiskt där som jag hamnade på hästryggen för första gången. På något förunderligtvis lyckades mina föräldrar snoka rätt på en ridskola långt upp i bergen i vad som då var ett väldigt fattigt och krigshärjat land, och trots att jag inte var mer än tre år gammal så har jag faktiskt minnen från de tillfällen jag var där.

Väl tillbaka i Sverige så fortsatte jag i klassisk svensk ridtjejstil på ridskola. Jag minns hur fullständigt gigantiska de större ponnyerna och ridhästarna tedde sig när jag var i sjuårsåldern... med tilltagande ålder så krympte de på något mystiskt vis. När jag var 15 skaffade jag mig min första medryttarhäst, men efter att han och jag gick skilda vägar som kom den där tidiga vuxenlivsklassikern med flytt till storstaden, jobb, uteliv, män... tja, allt det där som på något vis tar överhanden.

Första medryttarhästen

Övergav hästarna gjorde jag faktiskt aldrig. Jag jobbade som hästkonstnär i många år, så hundratals timmar lades på att studera anatomi, exteriör, biomekanik, olika raser, med mera. Hästarna var i allra högsta grad levande i mitt liv, de fanns bara inte i min fysiska närhet. Så här var det i fler år än jag vill minnas, men när jag var 27 flyttade jag tillbaka till min gamla hemstad. Jag träffade nya vänner, och det är som om man inte kan undra om ödet tyckte att det var dags för mig att hamna på hästryggen igen. En av de nya vännerna red, så vips befann jag mig ännu en gång på ridskola. Den träningsvärken jag hade i början var så brutal att jag har lovat mig själv att aldrig någonsin ha ett längre riduppehåll igen. Huva! Nåväl, ännu några år senare fick jag ett tips av en annan vän att en bekant till henne behövde en medryttare. På så vis träffade jag till min stora lycka Ingrid och Fröken My, och vi har följts åt sedan dess. Ett smärre uppehåll blev det när Ingrid var gravid och lånade ut Fröken My till en vän, och jag kände verkligen att något saknades i mitt liv under den tiden. Lyckan var stor när Fröken My återvände hem igen i höstas.

I och med flytten till Solbergastallet så fick jag även träffa Ann-Sofie, och det tog inte så länge innan jag började rida en av hennes hästar. Winnie och jag håller fortfarande på och lär känna varandra, men det är fascinerande och lärorikt att rida två så olika hästar. Allt ifrån temperament till gångarter skiljer sig markant, och det känns som jag lär mig nya saker hela tiden. Om allt går enligt planerna så ska det bli lite distansritt i framtiden också.

Jag undrar om mina föräldrar hade kunnat ana att en så oskyldig aktivitet som ridning skulle leda till en livslång passion. En sak är säker: Jag vägrar att sluta rida igen. Basta.

Snart 33 år senare…

När jag var nio år började jag rida hos en tant som hade sex hästar i ett litet stall på landet. Hur tycke mellan hästtjej och ponny uppstår är ofta ett mysterium, och mitt fall är inget undantag. Den suraste och smutsigaste lilla skimmeln blev min favorit under många år och det var han som lärde mig rida. Ett antal underbara ponnyår gick och tjatet på föräldrarna om en egen häst började få effekt. När jag idag tänker på hur jag, tretton år, och min hästrädda mamma åkte iväg och köpte en femårig ponny blir jag lite mörkrädd. Så mycket kunde ha gått fel, men det mesta blev ganska rätt. Bellis var precis som min första sköthäst en korsning mellan welsh och arab med allt vad det innebär av trofasthet och galna upptåg. Efter studenten sålde jag ponnyn och åkte iväg på tågluff! Sedan följde många år på olika ridskolor runt om i världen innan jag till slut landade på min lilla gård här hemma i Sverige för att förverkliga drömmen om en egen häst igen.

Första köpet blev dock Carina, en charmig liten welshmountainfröken till min dotter, medan jag hade två olika foderhästar den första perioden. Att efter kanske tjugo år utan att vara hästägare ge sig ut och titta på hästar till salu var ett riktigt äventyr. Till slut blev det så att det inte var jag som valde häst utan hästen som valde mig. Hon var inte alls rolig att rida, var i ganska dåligt skick och inte helt lätt att ha att göra med, men hur skulle jag kunna säga nej till en vacker arabflicka med sammetsmule och det där speciella, mjuka, nyfikna i blicken som gick ifrån sin ägare för att följa efter mig? Senast häromdagen kan jag ärligt säga att kilopriset inte var högt när Winnie visade sig från sin bästa sida och backade snabbare än vilken åkgräsklippare som helst för att fly från en extremt aggressiv sten vid sidan av vägen, men ändå har vi lyckats lägga ett antal mil distansritt bakom oss under ett par års tid, så någonting finns där ju som liknar samförstånd.

För lite mer än ett år sedan fick jag möjligheten att köpa en riktigt fin blivande distanshäst. Kruxet var bara att hon inte var inriden… Det visade sig dock att jag kunde rida in en häst och nu är Minsta en riktigt trevlig liten ridhäst, förutom när hon ägnar sig åt tonårstrots förstås. Men vad gör väl det när hon gnäggar varje morgon när jag dyker upp med maten och pussas när vi har blåst på varandra och utbytt andedräkt? Trots att mitt val att ägna all den tid och uppmärksamhet som inte läggs på barnen eller jobbet på mina hästar har lett till en havererad relation med barnens pappa ångrar jag ingenting. Det hästarna ger mig och det sätt de har att få mig att må bra är ovärderligt. Visst hoppas jag att min nya kärlek ska vara kompatibel med hästlivet och visst kan jag kompromissa, men grundförutsättningen är ändå klar för mig. En gång hästtjej, alltid hästtjej!