Lektioner

Fröken My må var bortrest, men jag har inte bara ägnat mig åt att skriva långa blogginlägg, utan har även tömkört Carina ett par gånger till. Samt ridit ut med AnnSofie på Winnie en gång.

Idag var det dags att se om mina tankar kring vad vi behövde jobba med i tömkörningen stämde med tränarens...Trots rejält regnande tog vi oss till ridbanan och så satte vi igång. Jag är nöjd, absolut bästa passet hittils och AnnSofie sa att hon knappt kände igen Carina vissa stunder ( i positiv betydelse). Det blev till och med lite jobb i rätt form och plötsligt såg bakbensrörelserna helt annorlunda ut, nacken blev mer rätt och hon tuggade på bettet. Hon är så lätt att jobba med och svarar mycket snabbare på träningen än Fröken My.
Roligast var nästan när vi gjort halt för att sluta; nosen på Carina trillade nästan ner i backen, hon ställde sig och strechade/slappnade av med huvudet en decimeter ovan marken. Nöjd.

Efter oss var det dags för AnnSofie och Winnie. Jag hann inte se hela passet, men det jag såg, såg allt bättre ut. Bara Winnie kunde förstå vad det var för farlig tant som stod på ridbanan... Inte helt lätt att slappna av med tanter på ridbanans om gav konstiga instruktioner till matte verkade hon tycka. AnnSofie får stå för en bättre redogörelse. Några bilder på dem lyckades jag också få till trots ösregnet... kvalitén är väl däremot si så där... Regnstället var välbehövligt.

Om mockningens terapeutiska egenskaper

Det har nu gått nästan två veckor sedan min högerhand blev bragt ur funktion av Winnies hårda bakhovar. Eftersom det tog kanske en vecka innan jag ens kunde greppa ett pappersark har jag varit helt beroende av mina fantastiska stallkompanjoner för att klara av de dagliga bestyren i stallet, och framför allt med mockningen. Tack Ingrid, Mariah och Louise för all hjälp! Många tycker nog att just mocka är den hästrelaterade aktivitet som man kan klara sig utan som hästtjej, men jag vill höja handen till protest. Enligt min mening har mockning underskattade terapeutiska egenskaper som behöver lyftas fram i ljuset. Det första man kan nämna är självfallet den uppenbart renande effekten med att slänga ut dynga och göra rent och fint till sina fyrbenta vänner. Egentligen är det dock mer intrikat än så. Mockning bygger på något som kan uppfattas som en paradox. Det gäller nämligen både att ta ut så mycket smutsigt som möjligt och att behålla så mycket rent som möjligt. Rent konkret betyder det att bajspluttar och blött strö ska ut medan torrt strö ska vara kvar. Sortera är en teknik som inte alla behärskar. Jag har under årens lopp haft ett antal inhyrda och medryttare och därför möjlighet att studera mockningsteknik både direkt och indirekt. Det skär i hjärtan på en människa som har svårt för slöseri att se hur hela kakor av ren halm hamnar under bajshögarna i skottkärran för att människan som mockar inte inser att man kan vippa av bajspluttarna i kärran och lägga tillbaka halmen i boxen. Likaså blir synen av den evigt växande gödselstacken en smäll på käften för den ekonomiskt sinnade som inte vill slösa med jordens resurser när helt rent strö lyser upp bland allt bajs. Den ekonomiska och ekologiska förlusten undantaget finns det även en filosofisk miss hos de mockare som inte ägnar sig åt att sortera i någon större utsträckning. Själva handlingen att sortera ut alla bajspluttar blir nämligen en symbol för utrensningen av negativa element i det egna livet. Samtidigt som jag jagar runt efter pluttarna kan tankarna snurra fritt kring den skit som förpestar livet just då. Ha! Tror du att du ska kunna fly undan min grep din lilla skit? Nix! Där kastar jag ut en idiotisk chef som beter sig som en översittare, mosar en otäck människa vars närvaro tyvärr är oundviklig men ack så obehaglig, trampar på en ilsken tendens till svartsjuka som visar sitt fula tryne i den sunkiga halmen. Samtidigt blir grepens grävande en räddningsaktion för ren halm vars för tidiga resa mot gödselstacken avbryts, precis som tanken på alla de positiva saker som förgyller min tillvaro räddas undan den negativa spiralen som hotar alla tänkande människor mellan varven. Kanske dras man oftare in i den negativa spiralen när ens livssituation är så orolig som min känns just nu? Eller är jag en grubblare, en dysterkvist? Eller kan min personlighet beskrivas som en box att mocka? Glad som ren halm eller sur som gödsel, i växelverkan? Efter två veckors uppehåll i mockningen kan jag i alla fall konstatera att antalet sidor i dagboken som har fyllts, antalet timmar som har ägnats åt viktiga samtal med den underbara mannen i mitt liv och antalet lästa böcker med ord som styvfamiljer, gummimammor, plastpappor och bonusbarn i titlarna har ökat drastiskt. Det finns väl ingen garanti för att mitt återtåg till mockningen och återerövrandet av dess terapeutiska funktion lugnar min oroliga själ, men hoppas kan man ju alltid!

Medryttare och hästägare

För ett tag sedan snubblade jag över en medryttartråd på Familjeliv. Det var en ganska fascinerande - och ibland skrämmande - läsning. I stort går tråden ut på att diskutera varför en del hästägare vill ha betalt av sina medryttare. Trådstartaren, och en del andra med henne, är förundrade över detta då de anser att det är hästägaren som behöver hjälp; varför ska då den som hjälper betala för det? Här går då hästägare in och motargumenterar att medryttare sliter på häst och utrustning, och att de inte är intresserade av att sponsra att medryttaren får ha hela nöjet av att rida men slippa kostnaderna. Vissa anser även att en betalande medryttare är mer ansvarsfulla.

Som medryttare kan jag förstå bägge sidors argument. Att ha häst är inte billigt, speciellt inte i storstadsområdena. En del väljer även att ha sin häst på helinackordering där fodring och mockning ingår, och då kan jag verkligen förstå argumentet att "medryttaren slipper de tråkiga och dyra bitarna". Tyvärr verkar även många ha riktigt trista erfarenheter av medryttare som ställer in i sista sekund på grund av de inte ids åka. Jag har, till viss del, förståelse för de hästägare som vill ha betalt... i alla fall när de sakligt och trevligt lägger fram sina argument. Förståelsen börjar dock naggas i kanterna när jag läser hur vissa verkar ha en otroligt nonchalant och otrevlig inställning till oss medryttare. Det är som om vi är en lägre stående ras som bara sliter på saker och förstör. Snåla jävlar är vi också, som minsann inte vill betala! Här har jag bara en sak att säga: Man får den respekt man förtjänar.


Jag har välsignats med att ha inte bara en, utan två medryttarhästar som jag inte behöver betala för att få rida. Med min påvra studentekonomi så kan jag säga att om det hade varit ett krav, då hade det inte blivit någon ridning för min del. Det finns inget som helst utrymme för detta. Jag kommer att vara för evigt tacksam gentemot Ingrid och Ann-Sofie som låter mig pyssla med Fröken My och Winnie.

Poängen är dock denna: Just därför att jag vet hur lyckligt lottad jag är så försöker jag också alltid göra mitt yttersta för att vara flexibel, lyhörd och hjälpsam. Jag upprepar: Man får den respekt man förtjänar.

Visst tar det tid. Det tar tid att prata om hur man ska lägga upp träningen på bästa sätt för att Fröken My med sina ryggproblem ska må så bra som möjligt. Det tar tid att få till en planering som gör att jag, i den bästa av världar, kan rida både Winnie och Fröken My samma dag. Det tar tid att mocka några extra boxar på julafton, att åka till stallet en lördag för att hjälpa till med att få upp hö på logen, att stängsla om hagar, att bära oändliga liter vatten på vintern. Men just det faktum att vi delar på den tid det tar gör att vi kan få mer tid över till annat: studier, barn, relationer, arbete... Vi hjälper varandra för att vi vet hur mycket det betyder att ibland få en extra halvtimme till övers.

Jag är stolt och glad över att Ann-Sofie och Ingrid inte "bara" är mina hästägare. De är mina vänner, i ordets sanna bemärkelse. Till och från hittar vi faktiskt tid att träffas i civila kläder, och jag kan lova att vi inte bara pratar hästar.

För att (i alla fall försöka) avsluta ett långt inlägg så ska jag berätta om något som gjorde mig oerhört rörd och glad... nämligen när Ingrid hade beställt den bomlösa sadeln till Fröken My. Ingrid är nog närmare 20 cm längre än vad jag är, men i samband med att hon berättade om det så nämnde hon att hon hade beställt en med den kortare varianten av sadelkåpor, just med tanke på min längd. Det var inget jag hade efterfrågat och det var inget hon hade behövt göra. Det var inte tal om att jag sliter på utrustningen, tvärtom: Att jag på bästa sätt - min och hästens - ska kunna nyttja den. Just den lilla, fina omtanken var så oerhört värmande och gjorde mig så oerhört glad.

Jag skulle förmodligen kunna skriva flera inlägg till om hur vi hjälper och värnar om varandra, hur vi pusslar och planerar för att vi ska kunna kombinera hästeriet med alla andra måsten och borden. Men summan av kardemumman är: Du får den respekt, hjälp, uppskattning och vänskap du förtjänar.

Nu åker hästkräket till slakt!

En välriktad spark har berövat mig i princip all funktion i höger hand. Den är blå och gul, mörbultad, svullen och öm och i vissa lägen gör det så ont att det kommer fula ord hoppande ur munnen på mig, som i vanliga fall bemödar mig om att censurera verbal ilska. Självklart är jag dessutom högerhänt. VÄLDIGT HÖGERHÄNT. Inget brutet fick jag veta efter tre timmar på akuten, men faktum kvarstår: Hästen borde straffas. Med dödsstraff. Minst. För det kan väl inte vara mitt fel på något sätt?

Låt mig redogöra för händelseförloppet. Det är bara minuter kvar till det ögonblick då jag väntar mig att den underbara mannen i mitt liv ska dyka upp efter nästan 30 timmars frånvaro och jag vill få in hästarna så fort som möjligt. Därför tänker jag mig att det går fortare om jag tar en hink med 15 liter vatten och en påse hö på fyra kilo i ena handen och två hinkar kraftfoder i andra. Alla hungriga hästar viftas bort lite halvhjärtat eftersom jag inte har någon ledig hand. Det är då det händer. Winnie tycker att alla andra har kommit lite för nära, gör ett hopp med bakutspark för att jaga bort dem. Sparken tar på handen som håller vattenhinken och smällen förstärks av vikten så att det känns som om allt bara går sönder. Hinkar flyger. Svärord forsar fram. Hästar far omkring som yra höns. Handen bultar. Tårar sprutar. Autopiloten kopplas på och hästarna kommer in på något mystiskt sätt, men det går inte att spola tillbaka. Istället för en mysig kväll på tu man hand i soffan med min älskling blev det akuten, tur nog i samma sällskap!

Sens moral? Chansa aldrig runt levande varelser som väger tio gånger så mycket som du själv. Bättre göra det lugnt och sansat än snabbt och slarvigt. Bättre sent än aldrig. You get the drift!

Vad är det för fel på den här bilden?

VAD HÄNDE MED VÅREN? BETRAKTELSER ÖVER VÄDER OCH VIND

När man i Mellansverige går in i maj månad brukar man kunna pusta ut, ta bort snösulor och broddar, börja fundera på lämpligt datum för betessläpp och lägga in alla täcken för säsongen. Detta år framstod inte som ett undantag. Under påskhelgen låg man på filt i trädgården och svettades och åt glass. Idag, den tredje dagen i maj månad, singlar det däremot snöflingor över tulpaner och påskliljor. Självfallet var eftermiddagen vikt åt en härlig ridtur i vackert vårväder, men givet det uteblivna vårvädret och vinterns återvändande börjar man nu tänka i andra banor. Kanske skulle man ta itu med de där högarna med jobb som ska göras istället? Eller rycka lite i städnerven? Eller bara sitta inne och gnälla över att de blommande träden nu inte kommer att bära frukter eftersom inga humlor kan flyga i dagens väder? I väntan på beslut gjordes ett försök att fånga de flyktiga flingorna på bild. Håll till godo och märk väl hästarnas förvånade uppsyn! Må vintern ruttna och dö!

SEGER!

Över en vecka har gått sedan den lilla sagoponnyn Carinas senaste lyckade rymning ut ur hagen! Elen kopplades på (efter mycket om och men och, ja, med hjälp från den underbara mannen i mitt liv!) och utan att faktiskt se hur hon måste ha försökt att ta sig under men förvånat fått sig en knäpp på nosen kan jag torrt konstatera att hon inte har tagit sig ut ur hagen på eget bevåg sedan dess. Visserligen är jorden usel och vissa modiga själar (ja, den underbara mannen i mitt liv!) som vågar lägga handen på tråden hävdar att där knappt är någon ström, men så länge skrämseltaktiken fungerar och den söta Carina håller sig i hagen är jag mer än nöjd. Att det knäpper lite hemtrevligt precis vid grinden tror jag även har en hämmande effekt på hugade rymmare. Förhoppningsvis är bilden av en häst på fel sida om tråden ett minne blott. Visst inser jag att säsongen med grönare gräs på andra sidan staketet bara har börjat så smått, men segerns sötma är ljuv och jag har för avsikt att avnjuta den med ett försmädligt leende på läpparna!

VÅR!!!

Nu känns det faktiskt som att man vågar hoppas på att våren är här för att stanna. Vinterns begränsningar i form av för mycket snö i skogen, ishalka, förfrysta tår och fingrar samt snöstorm är ett minne blott. Ett par bekymmer återstår visserligen. Vissa platser är otillgängliga därför att snösmältningen har förvandlat grön mossa till förrädiska träsk, träd har ramlat tvärs över stigar och vägar eller skogsmaskinerna har förvandlat sagoskog till krigszoner som kräver stridsvagn för att forcera. Temperaturen är en annan faktor som fortfarande kan ställa till det. Det är omöjligt att veta hur man ska klä sig. Två lager underställ, fleece och regnjacka eller ingen fleece men jacka eller bara ett lager underställ eller…? Hur man än gör fryser man lite eller svettas kopiöst. Ibland både och på samma tur.

Dessutom kan hårfällningen ge hästtjejerna en rejäl förvandling. Täckt från topp till tå i ett fladdrande, kliande, flygande lager hästhår känns det som att hästens vinterpäls har bestämt sig för att bara byta ägare och linda in människorna i denna underliga kostym. Påföljden är en ständig jakt på hästhår i munnen, näsan och ögonen. Har ni försökt att pilla bort hästhår ur näsan med en hand täckt av andra hästhår? Dottern lyckades förmodligen få in ett hästhår i ögat och klia runt så mycket att det såg ut som om hon hade en pingisboll under ögonlocket… Hästarna själva genomgår också en förvandling när de lite i taget träder fram i ny vårutstyrsel. Det blir särskilt tydligt med mina skimmeldamer. Winnie antar en mycket vitare nyans och drömmen om den vita hästen blir mer och mer verklig. Det är spännande att fundera över hur hennes flugprickar kommer att bli.

Ytterligare ett vårtecken är det nya mönstret i lilla Carinas rymningar. Tidigare rymde hon bara när det var slut på hö i hagen. Nu hinner hon knappt ut i hagen förrän hon har tagit sig ut ur hagen. Min underbara granne tvärs över vägen plockar in henne i stallet igen. En annan granne ett par kilometer bort engagerar sig också och konstaterar att det självklart är ett härligt inslag i miljön när det står en sagoponny intill vägen, men att det kanske inte är en mening delad av alla i grannskapet. Gräset är ju bevisligen grönare på andra sidan staketet. Samtidigt tog ju exet med sig gräsklipparen när han stack, så jag kanske borde stängsla in trädgården och låta henne gå där direkt som en miljövänlig gräsklippare? Om hon inte hade haft fång… Oron kring återfall är också ett tydligt vårtecken.

Allt detta till trots är det underbart med vår! Häromdagen bestämde dottern och jag oss för att försöka rida en slinga i skogen dit vi inte har kunnat ta oss under vintern på grund av all snö. Förutom en improviserad omväg kring nedfallna träd och skyttegravar efter skogsmaskinerna tog vi oss runt precis som vi hade tänkt oss och vad är väl mer fantastiskt än att skritta fram genom skogen där solljuset silas mellan trädens grenar, höra hovarnas dova tramp mot barriga stigar och hästarnas nöjda frustande när de sträcker på halsarna och slappnar av? Möjligtvis att trava fram i friskt tempo på en precis lagom mjuk skogsväg och höra fåglarna kvittra eller dundra fram i full galopp så att fågelkvittret dränks av ljudet av pigga hovar mot marken.

Eller en två timmars tur i skog och mark på hästryggen tillsammans med mannen man älskar som riskerar sitt liv (nåja… Winnie är ju för det mesta snäll och följer hästen framför, men att gång två på hästen tacka nej till sällskap på marken för att kunna rida tillsammans blir ju lite mer riskfyllt!) för att få se solen gå ner över sjön från hästryggen tillsammans med sin hästtjej.

Svårslaget. Storslaget.

En maska i tiden, tack!

En av de mest överhängande känslorna i min tillvaro just nu är att det finns för få timmar på dygnet. Det borde finnas en maska i tidens väv där några timmar per dag läggs till potten, speciellt för hästtjejer som samtidigt är nykära mammor som har ett ex med dålig känsla för ansvar eller framförhållning när det gäller planeringen av tid med barnen och aktiviteter. Ett par exempel: Några dagar innan får jag reda på att jag helt plötsligt ska hämta sonen och skjutsa honom till hans aktivitet när jag hade ”egentid” som kunde ha ägnats åt ridning, staketlagning, mockning av hagar eller härlig samvaro med den underbara mannen i mitt liv, därför att exet har planerat in jobb sent på annan ort när det är ”hans” dag att hämta barn. Fem dagar innan får jag veta att den lördagkväll då det fanns möjlighet att göra precis vad vi som störtkära vuxna ville för att alla våra barn skulle vara med den andra föräldern istället ska tillbringas med mina barn för att deras pappa ska iväg på någon båtaktivitet som annars hade inneburit att barnen skulle släpas upp i ottan på söndag morgon. I söndags eftermiddag skulle båda barnen – och deras mamma! – ha ridit på ridbanan, men det hanns inte med för sonens läxor som skulle göras under helgen hade inte ens påbörjats under vistelsen hos pappa från fredag kväll till söndag lunch! Hur får andra ihop sin tillvaro med delad vårdnad av barn, ensam vårdnad om hästar, heltidsjobb och en ny relation som man vill lägga all sin (från barn och hästar) ”lediga” tid på? Jag ser bara en enda lösning: En maska i tiden repas upp och tråden tänjs till bristningsgränsen för att få in så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Andra förslag, gärna mer konkreta och genomförbara, mottages tacksamt!

Från hopp till uppgivenhet - en dans på lina mellan två staketstolpar

Helgen bjöd på hoppingivande vårväder och besök av den underbara mannen i mitt liv, som, visade det sig, även trakterar motorsåg. Trädet som låg över eltråden sågades raskt itu och perspektivet att få el i tråden framstod som mer realistiskt än någonsin, särskilt när batteriet nu ställts på laddning och grindarna, vilka den lilla vita sagoponnyn Carina föredrar att krypa under och därmed sabotera, försetts med nya beslag och knutar. Ytterligare nedfallna grenar avlägsnades från tråden som spändes på vissa ställen där den hängde betänkligt. Allt i sällskap av den stiliga mannen med den röda motorsågen. Med nytt hopp inleddes en ny vecka.

Hoppets ljus släcktes ganska omedelbart då den bedårande lilla Carina fortsatte att krypa under och dra med sig nya beslag och Minsta hittade tillbaka till ett gammalt ställe där hon brukar kliva mellan trådarna och ut. När sonen samtidigt återigen drabbas av magsjuka, regnet strilar i en oavbruten ström över hästar som tycker att det är buskul att springa iväg när matte kommer med grimman och den ökade tiden för rymlingar i sina boxar ofelbart resulterar i tyngre skottkärror som vippar på vägen till gödselstacken på grund av begynnande islossning under all dynga, då känns det föga prinsesslikt att vara hästägare och jag funderar seriöst på att abdikera från tronen i det lilla riket Solberga. Ljudet av skogsmaskinen som härskaren i riket intill har skickat in på skövlingsuppdrag, som går ut på att förvandla mysiga skogspartier till krigshärjade zoner av livsfarliga fällor och skyttegravar, passar verkligen in på sinnesstämningen. Drömmar av vita trästaket och Kentucky’s böljande gräs som täcker milsvida kullar glider förbi men förmår inte ens fastna på näthinnan, anfrätt av lera och sargade träd.

Hästar på rymmen (följetången inleds…)

Två av mina söta hästar är ponnyer. Det ska väl egentligen mest handla om storlek, men jag funderar allvarligt på om det inte ingår ett visst mått av bus och illmarighet i själva begreppet ponny. Ett av de bus som jag uppskattar allra minst är hästar på rymmen. Visst är det bra att vår väg inte är särskilt trafikerad, men man vill ändå helst se hästarna innanför tråden istället för utanför.

Så var inte fallet när jag rullade in på min uppfartsväg häromkvällen. Då kändes det bra att vi hade ställt om klockorna till sommartid så att det fortfarande var ljust eftersom jag tydligt kunde se två hästar framför huset, i det som skulle kunna kallas trädgård. Där stod de i godan ro och nappade upp små grässtrån och verkade helt obekymrade över att jag gled förbi med bilen och parkerade en meter ifrån. Prassel med höpåsar framför stallet var tillräckligt för att få de ystra små liven att glatt trava in i sina boxar. Ingen skada skedd på hästarna, men staketet hängde betänkligt på ett ställe i hagen där de förmodligen hade krupit under. Pilla, pilla, laga, laga, fixa, greja.

Nästa dag sprang de omkring som vildhästar på prärien när jag kom hem tidig eftermiddag. Lilla Carina försökte hålla jämna steg med Minsta som flög fram som vinden. Hade det inte varit för det faktum att den galna galoppen utfördes på det intilliggande fältet istället för i hagen skulle jag ha kunnat njuta av svansplymer, vidgade näsborrar och två goda vänner som krängde med huvudet och gjorde ormen mellan bocksprång och diverse glädjeyttringar. När de sedan bestämde sig för att springa ut på vägen för att ta sig in på gården igen hade jag hjärtat i halsgropen och panik i blicken. De lyckades dock ta sig upp på stallplan utan missöden och lät sig infångas och ledas in i stallet för lite lunch.

Senare samma kväll stod de återigen utanför köksfönstret och betade. Med hjälp av lite skrammel i en hink lurade barnen in dem i stallet igen och där fick de stå kvar trots att de brukar gå in ett par timmar senare i vanliga fall. Fastän jag inte kan se några problem med staketet sitter jag på helspänn här hemma och jobbar. Var femte minut kikar jag ut genom fönstret för att eventuellt få se var de tar sig ut. Frukosten börjar ta slut och jag väntar mig ett utbrytningsförsök när som helst. Har jag sagt att jag har både nätansluten och batteridriven el av vilka ingen fungerar för tillfället? I ena fallet är jorden inte tillräckligt bra och kontakten har släppt på något sätt. I andra fallet ligger en halv gödselstack och ett nedfallet träd över tråden. Ibland önskar man att man bodde på en helt annan del av jordklotet där marken aldrig är frusen och där det finns mat i hagarna alla dagar på året. Men för det mesta skulle jag nöja mig med oceaner av tid och ändlös energi för att hinna och orka fixa i ordning alla staket och pumpa ut så stark el att hästarna fick punkfrisyr bara de tänkte på att gå i närheten av tråden!

Älgvarning, bångstyriga hästar och dejting

Under de senaste vintermånaderna har ett nytt fenomen förgyllt min tillvaro. Från att vara dumpad tvåbarnsmamma har jag förvandlats till yr och nykär. Eftersom jag fortfarande är hästtjej har nu dejtandet under en period blivit ett nytt inslag i den redan pressade planeringen. Ett resultat: ibland får hästarna gå in lite tidigare på kvällen. Och hur har detta fungerat? Man skulle kunna tänka sig att de glatt traskar in i sina boxar och lugnt börjar mumsa i sig kvällsmat med nöjda miner. Nä. Inte mina inte. De verkar känna på sig att matte är lite stressad och har tankarna på annat håll och då passar de på, de små liven. Exempelvis: Hela flocken kommer rusande i full fart och sedan uppstår ett virrvarr utan dess like där ingen häst faktiskt lyckas hamna på rätt plats. Eller: Hästarna står i skogsbrynet och stirrar misstänksamt på den helt okända och skräckinjagande varelse som jag hux flux har förvandlats till, vägrar närma sig trots den vanliga visslingen som brukar vara så effektiv och rusar panikartat in i skogen om man tar ett steg i deras riktning. Som en extra krydda har älgarna hedrat oss med sin närvaro under vintern. De har med uttråkade miner spankulerat omkring i trädgård, hästhagar och intilliggande fält och skog. Solbergas ystra hästar tycker att dessa fyrbenta vänner borde hålla sig på avstånd och har utvecklat sofistikerade strategier med skrämselsyfte men utan någon större framgång. Vild galopp är en taktik. Blåsljud som jag bara trodde att valar kunde uppbringa en annan. Men för det mesta verkar strategin vara att under inga omständigheter låta sig infångas av människor som i hästarnas grumlade medvetande på något vis förknippas med de monsterlika älgarna. Självfallet utfärdas älgvarning alltid när matte har en dejt på gång. Ett scenario: Tanken är att jag ska ta in hästarna och sedan duscha och göra mig oemotståndlig. Resultat: två av fyra hästar låter sig övertalas att gå in, återstående två vägrar och blir kvar ute. Naturligtvis blir det 17 minus den kvällen och när jag kommer hem i mina tunna nylonstrumpor och korta kjol ett antal timmar senare kliver de två spaka arabdamerna in i sina boxar med rimfrost i skägget och ynkliga miner. Ett annat scenario: Dejten drar ut på tiden (mycket trevligt…) och ett erbjudande från den underbara Ingrid att hon ska ta in hästarna dyker upp. Hurra! Om bara alla ville gå in… Ja, ja. Nu verkar vintern äntligen sjunga på sista refrängen, älgarna håller sig i skogen, den underbara mannen följer ibland med ut i stallet för att ta in vildhästarna, som, hör och häpna, finner sig i detta och, för det mesta, uppför sig som mönsterelever. Nyordningen möts av jubel från den upp över öronen förälskade tvåbarnsmamman och hästtjejen som nu bara hoppas att det ska hålla i sig. På alla plan.

Diamonds are a girl’s best friend

Pyttsan! I alla fall inte hästtjejens. Polygripen däremot – den är hästtjejens bäste vän! Polygripens höga användbarhet uppenbarade sig först när ett skogsparti på cirka en hektar skulle stängslas. Utan stolpar men beväpnad med isolatorer och elrep och välsignad med lagom tätt växande träd stövlade undertecknad ut i skogen för att ta marken i besittning. Men vilket verktyg passar sig för att slå i isolatorer och sedan snurra in dem i trädet? Jo, polygripen. Den visar sig ha en hård skalle lämplig att banka lite med och ett skaft som går att få in i själva ringen och sedan snurra runt tills isolatorn sitter. Kanske finns andra lämpliga verktyg, men varför chansa? Ytterligare användningsområden för den glatt röda polygripen uppenbarar sig nu i vintertid. När själva hatten på vattenkranen har givit upp och kylan gör metallpinnen som återstår att skruva på synnerligen omedgörlig kommer polygripen som en räddande ängel. Likaså när låset till boxarnas dörrar fryser ihop kommer polygripen väl till pass för att skruva, lirka, banka och bända upp dem för att släppa ut de ystra hästarna i snöyran. Man kan också slå loss snöklumpar som fastnat i hästhovar och en hel massa andra saker som ännu inte är upptäckta! Polygripens egentliga användningsområde utanför stallets värld lämnar vi därhän och konstaterar torrt att den enda möjliga nackdelen är storleken och formen på verktyget. Det ger nämligen lite otrevliga överraskningar när man har glömt sin favorit i jackfickan och glatt böjer sig ner för att klappa en kelen stallkatt! Men mer om innehållet i hästtjejernas fickor en annan gång!

Snart 33 år senare…

När jag var nio år började jag rida hos en tant som hade sex hästar i ett litet stall på landet. Hur tycke mellan hästtjej och ponny uppstår är ofta ett mysterium, och mitt fall är inget undantag. Den suraste och smutsigaste lilla skimmeln blev min favorit under många år och det var han som lärde mig rida. Ett antal underbara ponnyår gick och tjatet på föräldrarna om en egen häst började få effekt. När jag idag tänker på hur jag, tretton år, och min hästrädda mamma åkte iväg och köpte en femårig ponny blir jag lite mörkrädd. Så mycket kunde ha gått fel, men det mesta blev ganska rätt. Bellis var precis som min första sköthäst en korsning mellan welsh och arab med allt vad det innebär av trofasthet och galna upptåg. Efter studenten sålde jag ponnyn och åkte iväg på tågluff! Sedan följde många år på olika ridskolor runt om i världen innan jag till slut landade på min lilla gård här hemma i Sverige för att förverkliga drömmen om en egen häst igen.

Första köpet blev dock Carina, en charmig liten welshmountainfröken till min dotter, medan jag hade två olika foderhästar den första perioden. Att efter kanske tjugo år utan att vara hästägare ge sig ut och titta på hästar till salu var ett riktigt äventyr. Till slut blev det så att det inte var jag som valde häst utan hästen som valde mig. Hon var inte alls rolig att rida, var i ganska dåligt skick och inte helt lätt att ha att göra med, men hur skulle jag kunna säga nej till en vacker arabflicka med sammetsmule och det där speciella, mjuka, nyfikna i blicken som gick ifrån sin ägare för att följa efter mig? Senast häromdagen kan jag ärligt säga att kilopriset inte var högt när Winnie visade sig från sin bästa sida och backade snabbare än vilken åkgräsklippare som helst för att fly från en extremt aggressiv sten vid sidan av vägen, men ändå har vi lyckats lägga ett antal mil distansritt bakom oss under ett par års tid, så någonting finns där ju som liknar samförstånd.

För lite mer än ett år sedan fick jag möjligheten att köpa en riktigt fin blivande distanshäst. Kruxet var bara att hon inte var inriden… Det visade sig dock att jag kunde rida in en häst och nu är Minsta en riktigt trevlig liten ridhäst, förutom när hon ägnar sig åt tonårstrots förstås. Men vad gör väl det när hon gnäggar varje morgon när jag dyker upp med maten och pussas när vi har blåst på varandra och utbytt andedräkt? Trots att mitt val att ägna all den tid och uppmärksamhet som inte läggs på barnen eller jobbet på mina hästar har lett till en havererad relation med barnens pappa ångrar jag ingenting. Det hästarna ger mig och det sätt de har att få mig att må bra är ovärderligt. Visst hoppas jag att min nya kärlek ska vara kompatibel med hästlivet och visst kan jag kompromissa, men grundförutsättningen är ändå klar för mig. En gång hästtjej, alltid hästtjej!

...och så levde de lyckliga i alla sina dagar...

...eller vänta lite... prinsessan hade räddat sin prins – det är trots allt 2011 – men den ädla springaren stod fortfarande kvar i stallet, krävde sin ranson havre, daglig motion, nya täcken, skor, snösulor, broddar, equiterapi... ja listan kan göras mycket lång. Prinsessan själv krävde... eh... tid... aftonklänningar, massage, små söta barn och italienska viner i floder. Vad prinsen krävde framgick inte. Han talade ju inte equus... och hade därför ingen talan. Tjänstefolket lyste med sin frånvaro och nya sadlar hade redan grävt stora hål i privatekonomin. Så hur skulle prinsessan lösa alla de dilemman hon ställdes inför så snart det rosa skimret hade dunstat?

Eller vänta lite... prinsen skulle ju indoktrineras till att bli en riddare i prinsessans tjänst! Prinsen var en stalledräng, vi tackom nu så gärna. Han vattnade hennes fålar fem, alltför den ljusa stjärnan. Prinsen tyckte dock att prinsessans stjärnglans hade börjat falna. Hon såg mest ut som en smurf i sin lustiga huvudbonad. Balklänningarna var ett minne blott. Det fordom så beundrade blonda hårsvallet minde honom snarast om alla de halmbalar han lassat upp på skullen. Och ur sina stövlar. Och hittade spår efter i hela huset. Inklusive sängen. Och som fyllde dammsugarpåsarna till 95%. Huset började för övrigt te sig litet i prinsessans ögon och hon kastade lystna blickar på ett större slott. Prinsen följde utvecklingen med skräckblandad förtjusning och bidrog sakligt med gedigen kunskap om väggars innanmäten, kabeldragningens sköna konst och diverse obegripliga men ack så charmiga kunskapsyttringar. Prinsessan nickade, log och surfade in på Hemnet och lokaliserade slott modell större med tillhörande stallar i kunglig stil. Läs: marmor, kristallkronor, guldknoppar, samt diamantbling på samtliga träns. Det var ju ändå prinsen som skulle städa. Och betala. Medan prinsessan ägnade sig åt mer högtflygande aktiviteter på hästryggen.

Eller vänta lite... prinsessan hade kanske LURAT sin prins!?! Hästar tar INGEN tid, är nästan GRATIS och... eh... absolut nödvändiga i räddandet av prinsar. Så var det ja. Så småningom slogs prinsen av häpnad: Hon hade farit med osanning. Hästen hade blivit TRE. (Förökning medelst celldelning? Kloning?) Stallet fått två extra boxar. Sadlar prydde hela väggar. Hö och halm lassades upp tonvis. Bokstavligen. Av prinsen. Och prinsens hjälp krävdes speciellt… Speciellt när vattnet hade frusit i stallet och hinkar skulle kånkas eller när takplåt skulle skruvas upp precis den kväll då snön började ösa ner över det dystra landskapet, nej förlåt, halva kungariket ska det vara. Prinsen började seriöst överväga öppet köp på prinsessan och halva kungsriket. Fan, han skulle till och med rea ut henne till 10% av inköpspriset! Sagt och gjort... Frågan var väl om det gick efter 19 års bruk. Behöver vi precisera att han gick lottlös därifrån? Kom undan med blotta förskräckelsen.Så småningom lyfte prinsessan blicken och då dök en ny prins upp på horisonten. Hur det ska avlöpa är det för tidigt att yttra sig om.

Prinsessorna är till antalet tre. Prinsarna likaså. Än så länge... Hästarna är cirka fyra. Diverse barn, hundar, katter och löst folk tillkommer, men det får vi återkomma om.

Fortsättning följer.