Det där med hästar och säkerhet - del 2

Eftersom min utbildning går i en annan stad blir det en hel del pendlande med buss. Oftast brukar jag försöka plugga, sova eller lyssna på musik, men ibland så kan man inte låta bli att tjuvlyssna på andras konversationer. För några veckor sedan var det två tjejer i 25-årsåldern som började prata hästar och ridning, så då spetsade jag naturligtvis öronen. Jag går fortfarande omkring och är förbannad över vad jag fick höra.

Efter vad jag kunde förstås så skulle tjejerna ut på någon form av turridning. Tjej 1 var uppenbarligen ridvan och det lät som om hon hade egen häst. Tjej 2 höll helt klart inte på med hästar till vardags. Efter lite allmänt snack om planering och mötesplatser frågar Tjej 2 hur det var med skor. Visst behövde man ha klack? Tjej 1 lutar sig tillbaka och frågar: "Kan du rida?" Tjej 2 svarar att hon nog inte suttit på en häst sedan hon var fjorton. Det som sedan trillar ur Tjej 1:s mun får mig att häpna så till den milda grad att jag bokstavligen kom på mig själv att sitta med öppen mun.

Enligt Tjej 1 så behövde inte Tjej 2 använda skor med klack, för hon kunde ju rida. Att Tjej 2 tydligen inte suttit på en hästrygg de senaste tio åren var tydligen inget problem. Vidare upplyste Tjej 1 om att det bara är barn som behöver använda klackskor eftersom de inte har kontroll över sina muskler samt har dålig koordinationsförmåga. Är man vuxen och kan rida så kan man ha vilka skor som helst, för man har ju kontroll över sina ben och sin balans.

Maken till enastående okunskap och idioti har jag väl sällan varit med om. 


Jag blir så heligt förbannad när vuxna människor, som verkligen borde veta bättre, utsätter andra för fara bara för att de vill framstå som någon form av allvetande experter. En person som inte ridit på tio år har inga ridmuskler och förmodligen ganska dålig balans. Även med klackskor kan foten åka genom stigbygeln och fastna. Jag vet, det har nämligen hänt mig. Att släpas efter en galopperande häst önskar jag inte någon, och jag är glad över att jag slapp undan med en kronisk ryggskada. Andra människor har förlorat livet i samma situation. Hur i hela fridens namn kan man med berått mod gå emot vad som är grundläggande ridsäkerhet och råda en ovan ryttare att använda utrustning som inte är säker? Jag fattar verkligen inte.

Tyvärr känner jag igen Tjej 1-typen. Det tog mig inte lång stund att kategorisera henne som den där obehagliga översittartypen som tyvärr finns i alldeles för många stall. Jag tror det flesta av er har stött på henne någon gång. Hon är tjejen som är elak mot nybörjare och som mer än gärna påpekar alla fel de gör... men inte för att hjälpa utan för att stjälpa. Hon är tjejen som fnyser åt araber, nordisar och travare. Hon är ridhusråttan som slänger på lite hjälptyglar om hästen visar lite temperament eller inte behagar kröka nog på nacken. Listan på hennes egenskaper kan deprimerande nog göras lång.

Jag skulle vilja sätta Tjej 1 på Winnie och släppa ut henne i naturen. Efter en timme med sidohopp, bakutsparkar och vilda bockningar så tror jag nog att hon skulle ha en annan uppfattning om användning av klackskor. Just sayin'.

Medryttare och hästägare

För ett tag sedan snubblade jag över en medryttartråd på Familjeliv. Det var en ganska fascinerande - och ibland skrämmande - läsning. I stort går tråden ut på att diskutera varför en del hästägare vill ha betalt av sina medryttare. Trådstartaren, och en del andra med henne, är förundrade över detta då de anser att det är hästägaren som behöver hjälp; varför ska då den som hjälper betala för det? Här går då hästägare in och motargumenterar att medryttare sliter på häst och utrustning, och att de inte är intresserade av att sponsra att medryttaren får ha hela nöjet av att rida men slippa kostnaderna. Vissa anser även att en betalande medryttare är mer ansvarsfulla.

Som medryttare kan jag förstå bägge sidors argument. Att ha häst är inte billigt, speciellt inte i storstadsområdena. En del väljer även att ha sin häst på helinackordering där fodring och mockning ingår, och då kan jag verkligen förstå argumentet att "medryttaren slipper de tråkiga och dyra bitarna". Tyvärr verkar även många ha riktigt trista erfarenheter av medryttare som ställer in i sista sekund på grund av de inte ids åka. Jag har, till viss del, förståelse för de hästägare som vill ha betalt... i alla fall när de sakligt och trevligt lägger fram sina argument. Förståelsen börjar dock naggas i kanterna när jag läser hur vissa verkar ha en otroligt nonchalant och otrevlig inställning till oss medryttare. Det är som om vi är en lägre stående ras som bara sliter på saker och förstör. Snåla jävlar är vi också, som minsann inte vill betala! Här har jag bara en sak att säga: Man får den respekt man förtjänar.


Jag har välsignats med att ha inte bara en, utan två medryttarhästar som jag inte behöver betala för att få rida. Med min påvra studentekonomi så kan jag säga att om det hade varit ett krav, då hade det inte blivit någon ridning för min del. Det finns inget som helst utrymme för detta. Jag kommer att vara för evigt tacksam gentemot Ingrid och Ann-Sofie som låter mig pyssla med Fröken My och Winnie.

Poängen är dock denna: Just därför att jag vet hur lyckligt lottad jag är så försöker jag också alltid göra mitt yttersta för att vara flexibel, lyhörd och hjälpsam. Jag upprepar: Man får den respekt man förtjänar.

Visst tar det tid. Det tar tid att prata om hur man ska lägga upp träningen på bästa sätt för att Fröken My med sina ryggproblem ska må så bra som möjligt. Det tar tid att få till en planering som gör att jag, i den bästa av världar, kan rida både Winnie och Fröken My samma dag. Det tar tid att mocka några extra boxar på julafton, att åka till stallet en lördag för att hjälpa till med att få upp hö på logen, att stängsla om hagar, att bära oändliga liter vatten på vintern. Men just det faktum att vi delar på den tid det tar gör att vi kan få mer tid över till annat: studier, barn, relationer, arbete... Vi hjälper varandra för att vi vet hur mycket det betyder att ibland få en extra halvtimme till övers.

Jag är stolt och glad över att Ann-Sofie och Ingrid inte "bara" är mina hästägare. De är mina vänner, i ordets sanna bemärkelse. Till och från hittar vi faktiskt tid att träffas i civila kläder, och jag kan lova att vi inte bara pratar hästar.

För att (i alla fall försöka) avsluta ett långt inlägg så ska jag berätta om något som gjorde mig oerhört rörd och glad... nämligen när Ingrid hade beställt den bomlösa sadeln till Fröken My. Ingrid är nog närmare 20 cm längre än vad jag är, men i samband med att hon berättade om det så nämnde hon att hon hade beställt en med den kortare varianten av sadelkåpor, just med tanke på min längd. Det var inget jag hade efterfrågat och det var inget hon hade behövt göra. Det var inte tal om att jag sliter på utrustningen, tvärtom: Att jag på bästa sätt - min och hästens - ska kunna nyttja den. Just den lilla, fina omtanken var så oerhört värmande och gjorde mig så oerhört glad.

Jag skulle förmodligen kunna skriva flera inlägg till om hur vi hjälper och värnar om varandra, hur vi pusslar och planerar för att vi ska kunna kombinera hästeriet med alla andra måsten och borden. Men summan av kardemumman är: Du får den respekt, hjälp, uppskattning och vänskap du förtjänar.

Det där med hästar och säkerhet

Jag brukar oftast tycka att jag är rätt förnuftig när jag är i närheten av hästar. Det skulle inte falla mig in att rida utan hjälm, till exempel. Inte heller rider jag utan säkerhetsväst om det är en häst jag inte känner eller om det är en häst jag vet har nerverna utanpå huden. Jag försöker hålla en hel del småsaker i åtanke och hela tiden vara närvarande när jag håller på med pållarna. Men visst, till och från så tyckar jag att jag ska vara smart och effektivisera... och det är ju ofta då man råkar illa ut.

Egentligen så borde jag faktiskt ha hjälm på mig när jag hämtar ystra hästar i hagen och när jag lastar. Egentligen borde jag alltid, alltid ha säkerhetsväst när jag rider. Jag ska faktiskt försöka bättra mig, i alla fall på västfronten.

Något jag faktiskt försöker komma ihåg när jag rider ut är att använda signalväst. Dels därför att man faktiskt syns otroligt mycket bättre när man rider på trafikerade vägar... men en annan, och för mig nästan viktigare anledning, är den som en god vän påpekade: Om man råkar ut för en olycka någonstans ute i skogen och blir liggande medvetslös så syns man på ett helt annat sätt när folk ger sig ut för att leta. Att gå förbi en livlös ryttare iklädd neutral- eller mörkfärgade ridkläder och som hamnat i ett dike, det är lätt gjort. Men få missar en ilsket neonorange väst. Är den försedd med reflexer syns man dessutom i mörker.

Jag har också införskaffat en stallmobil; en telefon designad för pensionärer. Nej, jag skämtar inte. Den har extra stora knappar samt specialknappar där man knappa in nödnummer. Jag tänker som så att om olyckan är framme, så vill jag så enkelt som möjligt kunna ringa om jag nu faktiskt är vid medvetande. Den heter Doro PhoneEasy och är inte speciellt avancerad... men det var ju inte heller det jag var ute efter. Den förvarar jag helst i en mobilhållare som jag har runt armen. Än en gång är tanken att telefonen ska vara så lättåtkomlig som möjligt.

Hur tänker ni läsare kring hästar och säkerhet? Vad är viktigt för er, och varför?

Solberga: Stallet där även katterna tänker på säkerheten.

Fotodags

Idag hade Fröken My vilodag så jag och sonen fixade boxen och passade på att ta några foton på Fröken My's nya pannband. Under vintern har det nämligen funnits tid att experimentera lite: både träns (det ljusa) och pannband har sytts. Dessutom blev det lite andra kort, men de sparar jag till en annan gång...