En tiger och en ängels tålamod

Kattungen blir vildare för varje dag - men nu har vi ÄNTLIGEN fått den att äta fast mat och dricka mjölk från skålen.

En film från gårdagen - Mika har det inte helt lätt här hemma. Synd bara att färgerna blev så dåliga och att solen kom in i bilden ibland. Idag började katten dessutom klättra upp på soffans ryggstöd och fara omkring. Hjälp - vi har ett monster!

Kattungen växer!

..och myser med sin "mamma". De här korten känns redan gamla då de har ett par dagar på nacken. Otroligt så fort utvecklingen går!

Ultraljud och Mamma Mika

Idag kom veterinären ut och ultraljudade Fröken My. Hon gömmer ingen bebis där inne - tyvärr. Hon verkar vara på väg in i brunst, vilket jag såg redan innan veterinären kom. Det är väll bara att inse att min dröm om ett gulbrunt stoföl med mycket vita tecken inte kommer att infrias - åtminstone inte nästa år. (Och hade det blivit ett föl hade det förmodligen blivit en brun hingst utan tecken - som jag hade gillat lika mycket när den väl var född).

En av stallkatterna som har en unge på knappa tre veckor har varit försvunnen några dagar så ungen fick komma hem till oss för flaskmatning och omvårdnad. Mika har redan tagit hand om putsning och värme. Först såg hon lite förvånad ut när den lille hamnade hos henne, men hon fann sig snart och har mest passat katt hela dagen.

Kissen är helnöjd och sover helst mellan Mikas bakben. Eller inne i Mikas kudde tillsammans med henne.

Det är inte så fel att fylla år

Vilken underbar födelsedag!
Sovmorgon (enligt min definition, dvs till dryga 7) och för ovanlighetens skulle frukost med familjen. En semesterdag gjorde det möjligt.

Förmiddagen blev en uteritt på Winnie med Louise och Carina som sällskap. Winnie såg ett antal monster och Carina travade på i bra tempo. Men fin form på Winnie och vi testade lite öppnor och slutor längsmed vägen. Kul! Mika fick motion genom att springa till stallet även om det var mest synd om henne i hela världen ändå (enligt henne själv). Minsta motionerade genom att galoppera i hagen innan vi gav oss iväg. När vi kom tillbaka märkte hon knappt att vi kom..

Hem, min favorit lunch med te, mackor, yoghurt och en tidning och sedan upphämtande av barn på dagis. Bilen packad och så mot mormor och morfar där det fanns fullt upp att leka med enligt sonen. För egen del drog jag vidare mot närliggande stad och utlovad ridlektion. En lektion på ridskolan där jag började rida för så många år sedan var present från Maggan. Otroligt nog lyckades jag boka in den just på födelsedagen. Hoppning är ju som jag skrivit tidigare inte Fröken My's grej så det har blivit väldigt lite av det de senaste åren - insåg att det är 13 år sedan jag tog en riktig hopplektion...

Nu blev det till att sitta upp på ett 14 årigt sto på minst 174cm höjd (tur att det fanns uppsittningspall!) som tydligen tävlade 1.40 klasser och gick medelsvår dressyr. Tänk om det funnits sådana hästar att rida lektion på under min tid! Nu är detta ett sto som mest går privatlektioner,och egentligen är till försäljning men ändå... Konstigt nog kändes hon inte så stor när jag väl satt där uppe. Mycket framåtbjudning och det tog ett tag innan jag började komma på hur hon fungerade, men kul var det. Så klart visade sig även en hel del dåliga vanor... Samt min ovanan vid att rida någon annan häst än Fröken My. Men nyttigt är det. Det enda tråkiga är att jag mcyket lätt får blåsor i händerna - vilket även skedde denna gången. Tur att jag inte behöver rida på några dagar. Hoppningen gick i alla fall bra, men lite tur kanske jag kan lägga upp en lite film senare eftersom Maggan filmade en liten snutt...

Efter lektionen var det dags att hämta sonen hos mormor och morfar, åka hem, laga mat och så blev det ett glas rött till det. Nu väntar en bit tårta framför några avsnitt av serien vi ser på just nu 30ROCK. Bara sonen somnar så...

Som bonus har jag fått veta att Fröken My är bokad för ulstraljud 1/7 så jag borde kunna hämta henne 2/7 om allt är ok. Spännande! Ska börja planera för det imorgon. Ikväll ska jag bara ta det lungt. Det är trots allt inte varje dag man fyller 30.

En ytterligare bonus har varit alla gratulationer via sms, FB och telefon.

Tömkörning på Solberga

Igår var det äntligen dags; Maggan har efterfrågat att få prova tömkörning en längre tid. För skojs skulle tänkte jag att vi kunde lära av varandra så vi blev flera stycken.

Först ut var Fröken My - jag vet vad hon kan och hon är snäll och relativt välutbildad inom tömkörnining. Maggan fick roa sig med att bara försöka styra runt - inte så lätt till en början. Det har tagit mig åtskilliga timmar att bara få ordning på den delen. Sedan tog AnnSofies dotter över tömmarna en kort stund; hon har tömkört Carina lite så hon fick prova att göra sluta - förutom skillnaden på häst då. Mariah såg sedan till att Fröken My fick jobba lite - en hel del galoppfattningar blev det.

Carina stod näst på tur och Maggan fick börja att styra även där. Carina är både snäll och tömkörd tidigare. Sedan tog jag över tömmarna och försökte se vad lillan kunde. Det var lite stelt, men hon skötte sig bra, och gäspade rejält efter passet...Min min är en annan fråga.


Sista häst ut blev Winnie. Hon hade ingen vana av tömkörning så jag och Mariah tog det säkra före det osäkra och tog både ledlina och hjälm. Lite konstigt var det i början och det här med att tömmarna byter sida...Men, efter en stund släpptes hon loss och skötte sig väl, det blev även lite trav på töm eftersom hon verkade föredra att springa lite. Bilderna nedan är bara från de första minuterna.

Summa summarium: Jag hade en lärorik dag, både i försök att instruera (det är inte lätt) och att jobba med andra hästar. Hoppas övriga också hade kul!

Bonus: Min son - som lekte runt stallet medan jag tömkörde (eller hoppade med mig på studsmattan när andra tömkörde) fick även rida på Fröken My sådär 100meter. Även han vart trött efter denna eftermiddag!

Mika och Kermit (min och Mariahs hundar) fick sig en skogspromenad av Mariahs sambo och njöt sedan i solen medan sambon tog en del av dessa foton..

Livet är inte bara hästar

Hästar tar tid, väldigt mycket tid. Så när båtreparationssäsongen nu börjat får jag anpassa mig. Maken spenderade mer eller mindre hela dagen på båten, det börjar blir kris eftersom den ska i sjön på måndag och mycket tydligen måste ordnas innan dess. Mariah skulle passa på att ta hand om Fröken My och jag och sonen fick en heldag tillsammans.

Lekparken var ett måste enligt sonen och på vägen dit ville han för första gången gå ut med hunden. De var så söta de två, frågan är vem som gick med vem.

När jag nu hade en heldag hemma och underbart väder så vaknade min effektiva sida till. Dels har jag läst lite i kurslitteraturen för kursen jag läser på distans på universitetet (varför nöja sig med att bara jobba?). Eftermiddagen ägnades åt att putsa villans alla fönster (Helt otroligt att det kan göras på bara ett par timmar, när jag växte upp tog det ungefär hela sommaren att bli klar med de 36 fönstren. De kunde öppnas på alla möjkliga sätt och som var fulla med spröjs och så klart var det min uppgift). Förmiddagen däremot han jag med att rensa allt eländigt ogräs (varför lades så mycket sten överallt i vår trädgård?) som redan har börjat spira. Sockerärtorna sattes i jorden jag förberett och brödet bakad vi tillsammans när sonen vaknat efter lunchsömnen. Tvättmaskinen fylldes med gardiner och nötkakorna gick in i ugnen medan jag skalade potatisen till kvällsmaten.

Detta är mitt sätt att få det att gå ihop, i dag gick det lätt, det var inte stressigt, inte jobbigt på något sätt, det är bara nu när jag sammanfattar som jag inser hur mycket som hunnits med. Det gäller att passa på när man inte är hos hästen. Mitt liv i ett nötskal.

Hund och barn på promenad

Ibland försöker jag mig på att motionera både son och hund som ett steg i effektiviseringen. Dessutom ska frisk luft vara nyttigt. Att vara i naturen har jag även lärt mig, kan vara väldigt rogivande. I teorin verkar det som en bra idé, men inte alltid i praktiken. Särskilt inte vintertid. Sonen har nämligen börjat tröttna på att åka i vagn utan vill gå själv. Kan själv. Hunden vill gå de där milslånga, promenaderna vi tog förra året medan sonen sov i vagnen.

Sonen brukar få börja att gå och hittar var 5 cm något att titta på, en sten, ett papper, grannens ljuslyktor, soptunnan, en till sten, andra grannens buskar och efter sådär 20 meter måste man göra ett långt stopp vid postlådorna. Gärna kolla om övriga granar fått post. Hela tiden pratande, många ÅÅååh, GA och Ooooh.

Nallen tappad. KATASTROF! I full vintermundering går det inte att böja sig ner ordentligt. Definitivt inte att ställa sig upp om man trillat för att man ändå försökte nå något där på marken.

Varje steg lider hunden; hon skakar, gnäller och ser ungefär ut som hon är på väg till bödeln. Eländes, elände; kan vi inte öka takten? Hon fryser nästan ihjäl och vi verkar totalt ha glömt hennes behöv. Trots att hon har dubbla täcken på sig. Vinthundar kan det här med att se och låta eländiga.

När vi kommit till brevlådorna verkar sonen helt ha stannat. Testar om han kan åka i vagnen och visst, en stund är det bra. Hunden är nöjd, svansen svänger (inte vanligt), hon försöker dra oss fram över is och snö. En tvärnit och hon måste stanna och göra sina behov, det hann hon inte med tidigare? Självklart har vi precis passerat sista papperskorgen så är det bara att bära med sig påsen. När vi kommit lite lagom hemifrån kommer sonen på att det här med vagn, det är inte alls kul. Inte passar vägen för honom att gå på, trafik kan komma snabbt. Bara att försöka springa fram över snöslasket till ett ställe där han kan få gå. Det är en bit dit.

När han väl kommer av tar det inte lång tid innan han börjar halka på isen, slår sig och blir ledsen. Men inte vill han åka vagn. Nappen trollas fram och allt blir bättre. Förutom för hunden, hon gnäller och skakar igen.

Cykeltur /The perfect spot

Nu mer har jag turen att bo så nära stallet att det lätt går att cykla dit, vilket jag försöker utnyttja så ofta jag kan. Ibland låter jag även hunden; Mika, följa med för att få springa av sig lite. Så även under gårdagen. Min tanke vara att komma upp till stallet och faktiskt hinna utnyttja det dagsljus som fortfarande fanns kvar. Första vardagen som jag kanske skulle slippa pannlampans sken, slippa ta mig både fram och tillbaka i kolmörker.

Mika tänkte annorlunda. Hon har sällan gått så långsamt, med handbromsen i. Hela tiden sökande efter "the perfect spot". Genom åren har jag lärt mig att den perfekta platsen för hundbestyr är mycket svår att finna. Allt måste kollas minituöst och skulle man råka bli störd när man nästan har funnit den (exempelvis av en lätt stressad matte som efter 20:e potentiella "spotten" började tycka att det var dags att "producera") så var det bara att fortsätta en stund.

Dessutom verkar det vara ett inre dilemma i hunden. Många gånger har jag sett en nos som vill gå en liten bit till, nosa lite längre i ett försök att hitta något bättre medan rumpan nästan släpar i marken, har funnit en spott för länge sedan.

Hela turen till stallet var på detta vis, Mika saktade in, nosade, stanna de upp, såg sig lite omkring, kanske ville hon göra något? Nej, matte verkade så irriterad, solen stod i fel vinkel, cykelbromsen ljöd, ett löv låg på fel plats... Listan måste ha varit väldigt lång på vad som INTE passade. Mattes tålamod var inte lika långt.

Till slut kom vi fram (tack och lov). Lyckades med årets första vettiga dressyrpass på Fröken My (halva ridbanan har faktiskt tinat fram! Det hjälper oerhört.) Mika vilade i box under tiden.

På hemvägen däremot verkade hon försöka ta igen all tid vi missat på vägen till stallet. Första halva kilometern drog hon mig (tur hon hade selen). Hade det inte varit så mörkt hade jag definitivt sett den specifika blick hon kan få - totalt fokuserad på en sak - att springa så fort det går. I övrigt helt avstängd, inget/ingen når fram. Sedan nöjde hon sig med att bara hålla ett tempo som jag kunde cykla med i.