Leta hus

DFP och jag bor numera ihop i min lilla lägenhet. Något oanat och abrupt blev jag sambo tidigare i år, men trots det faktum att vi har alldeles för många prylar på alldeles för liten yta går det faktiskt riktigt bra. Vi vill ju dock bägge flytta ut på landet, långt bort ifrån stad och folk.

Problem uppstår ju, dessvärre. Vi är så oerhört kräsna vad gäller den typ av hus vi vill ha. Ute på landet, men lagom pendlingsavstånd till de större städer som finns runt omkring. Minst fyra rum och definitivt minst 110 kvadrat. Rejäl tomt (vi pratar nu helst 5000 m2 eller mer). Helst trähus. Inte nära en större väg. Helst bastu eller plats för en, helst minst en öppen spis eller kamin.

Det där var början på kravlistan. Låt oss konstatera att de hus som faller mig och DFP i smaken är ytterst få, speciellt om man ska hålla priset i åtanke. Vi är nu inte stormrika, så runt 2,5 miljoner är nog det mesta vi kan tänka oss. Det är inte överdrivet mycket i det område där vi bor, men det finns en aspekt till som för mig är viktig, och som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera om drömhuset dyker upp på fel ställe: Hur nära (eller långt ifrån) ligger det stallet?

DFP är mycket medveten om hur mycket hästarna betyder för mig. När vi kikar på hus på Hemnet så är det en oundviklig diskussion; kommer jag fortsättningsvis kunna rida Fröken My och Winnie, eller blir pendlingsavståndet för långt?

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra om vi hittar ett drömhus som ligger helt felplacerat i förhållande till stallet. Det finns tyvärr en gräns för hur långt man kan tänka sig att åka, speciellt med tanke på att jag förhoppningsvis blir en yrkesarbetande kvinna om ett år. Var ska jag dra gränsen? Hur mycket ska mina älskade medryttarhästar och mina fantastiska hästägare betyda i jämförelse med min och DFP:s livsdrömmar? Svaret vore kanske enkelt om det inte vore så att hästarna och ridningen är en sådan väsentlig del av mitt välmående. Jag är inte så säker på att jag kan hitta lika härliga hästar - och framför allt lika underbara hästägare - ännu en gång. Kanske är jag för pessimistisk?

Mer än någonting annat vill jag flytta mig själv, DFP och hunden långt ut på landet... helst till ett fint trähus med en trädgård där jag kan dansa naken på tomten utan att någon ser mig. Men det finns ju så många men, och de handlar ju naturligtvis inte bara om hästarna. Vem vet var jag får jobb? Tänk om vi köper ett hus som ligger helt åt h-e i förhållande till min framtida arbetsplats? Vi är inte oroade ur ekonomisk synpunkt eftersom vi inte har någon plan på att förköpa oss, och DFP har klokt påpekat att kan man köpa ett hus så kan man också sälja det. Men.

Tja, vi får väl se. Än har vi inte hittat drömhuset, och det är nästan så jag hoppas att vi inte gör det förrän jag har fast anställning. Med två fasta inkomster i stället för en så ökar naturligtvis möjligheterna att hitta drömboendet markant. Men...

Tömkörning på Solberga

Igår var det äntligen dags; Maggan har efterfrågat att få prova tömkörning en längre tid. För skojs skulle tänkte jag att vi kunde lära av varandra så vi blev flera stycken.

Först ut var Fröken My - jag vet vad hon kan och hon är snäll och relativt välutbildad inom tömkörnining. Maggan fick roa sig med att bara försöka styra runt - inte så lätt till en början. Det har tagit mig åtskilliga timmar att bara få ordning på den delen. Sedan tog AnnSofies dotter över tömmarna en kort stund; hon har tömkört Carina lite så hon fick prova att göra sluta - förutom skillnaden på häst då. Mariah såg sedan till att Fröken My fick jobba lite - en hel del galoppfattningar blev det.

Carina stod näst på tur och Maggan fick börja att styra även där. Carina är både snäll och tömkörd tidigare. Sedan tog jag över tömmarna och försökte se vad lillan kunde. Det var lite stelt, men hon skötte sig bra, och gäspade rejält efter passet...Min min är en annan fråga.


Sista häst ut blev Winnie. Hon hade ingen vana av tömkörning så jag och Mariah tog det säkra före det osäkra och tog både ledlina och hjälm. Lite konstigt var det i början och det här med att tömmarna byter sida...Men, efter en stund släpptes hon loss och skötte sig väl, det blev även lite trav på töm eftersom hon verkade föredra att springa lite. Bilderna nedan är bara från de första minuterna.

Summa summarium: Jag hade en lärorik dag, både i försök att instruera (det är inte lätt) och att jobba med andra hästar. Hoppas övriga också hade kul!

Bonus: Min son - som lekte runt stallet medan jag tömkörde (eller hoppade med mig på studsmattan när andra tömkörde) fick även rida på Fröken My sådär 100meter. Även han vart trött efter denna eftermiddag!

Mika och Kermit (min och Mariahs hundar) fick sig en skogspromenad av Mariahs sambo och njöt sedan i solen medan sambon tog en del av dessa foton..

Effektivitetslära A

I mitt liv är tidsbristen mer eller mindre konstant. Min pappa brukade innan pensionen säga "Jag vill att världen stannar en månad så jag hinner ikapp". Jag håller helhjärtat med honom. Under årens gång har jag dock lyckats lära mig hur man effektivt syr ihop saker som behöver göras till ett enda paket. Det lyckades jag faktiskt med i dag, i alla fall någorlunda.

Just nu är det tenta-p, så jag sitter fastkedjad vid den spännande boken "Managing Brands" av Sylvie Laforet. Vänligen notera att ordet "spännande" ska läsas med drypande sarkasm. Den är så tråkig att klockorna stannar. Alltså var det definitivt läge att rida både Fröken My och Winnie; ingen flykt är ju som tentaflykt! DFP kom med det lysande förslaget att han skulle åka ut och hämta mig och då passa på att ta med hunden så att den understimulerade kraken fick sig en stärkande skogspromenad. Jag var inte sen att uppmuntra det förslaget och passade dessutom på att säga till honom att ta med kameran. Här skulle det fixas ridbilder, minsann.

Sagt och gjort. Ut till stallet och mocka mocka, fixa fixa, rykta rykta. Först blev det en stilla skogstur på Krassliga My, som naturligtvis lyckades med att gå omkull när hon snubblade ner i ett hål dolt av fjolårsgräs. Tack och lov i skritt, och inte värre än att hon tog tillfället i akt och passade på att äta gräs under tiden hon låg ner. Därefter ringde jag in DFP och hoppade upp på Winnie för ett dressyrpass på banan. DFP anlände planenligt och fotograferade. Vi avslutade med att han släpade runt hunden i skogen medan jag, som den latmask jag är, red bredvid.

På en och samma dag lyckades jag alltså rida två hästar, umgås med DFP, få hunden motionerad i skogen samt se till att vi fick några nya bilder till bloggen. Tjohej! Den uppmärksamme läsaren noterade förstås att jag i början skrev att jag varit någorlunda effektiv. Ja, jo, sådär himmelens mycket pluggande fick jag ju faktiskt inte gjort...

Om mockningens terapeutiska egenskaper

Det har nu gått nästan två veckor sedan min högerhand blev bragt ur funktion av Winnies hårda bakhovar. Eftersom det tog kanske en vecka innan jag ens kunde greppa ett pappersark har jag varit helt beroende av mina fantastiska stallkompanjoner för att klara av de dagliga bestyren i stallet, och framför allt med mockningen. Tack Ingrid, Mariah och Louise för all hjälp! Många tycker nog att just mocka är den hästrelaterade aktivitet som man kan klara sig utan som hästtjej, men jag vill höja handen till protest. Enligt min mening har mockning underskattade terapeutiska egenskaper som behöver lyftas fram i ljuset. Det första man kan nämna är självfallet den uppenbart renande effekten med att slänga ut dynga och göra rent och fint till sina fyrbenta vänner. Egentligen är det dock mer intrikat än så. Mockning bygger på något som kan uppfattas som en paradox. Det gäller nämligen både att ta ut så mycket smutsigt som möjligt och att behålla så mycket rent som möjligt. Rent konkret betyder det att bajspluttar och blött strö ska ut medan torrt strö ska vara kvar. Sortera är en teknik som inte alla behärskar. Jag har under årens lopp haft ett antal inhyrda och medryttare och därför möjlighet att studera mockningsteknik både direkt och indirekt. Det skär i hjärtan på en människa som har svårt för slöseri att se hur hela kakor av ren halm hamnar under bajshögarna i skottkärran för att människan som mockar inte inser att man kan vippa av bajspluttarna i kärran och lägga tillbaka halmen i boxen. Likaså blir synen av den evigt växande gödselstacken en smäll på käften för den ekonomiskt sinnade som inte vill slösa med jordens resurser när helt rent strö lyser upp bland allt bajs. Den ekonomiska och ekologiska förlusten undantaget finns det även en filosofisk miss hos de mockare som inte ägnar sig åt att sortera i någon större utsträckning. Själva handlingen att sortera ut alla bajspluttar blir nämligen en symbol för utrensningen av negativa element i det egna livet. Samtidigt som jag jagar runt efter pluttarna kan tankarna snurra fritt kring den skit som förpestar livet just då. Ha! Tror du att du ska kunna fly undan min grep din lilla skit? Nix! Där kastar jag ut en idiotisk chef som beter sig som en översittare, mosar en otäck människa vars närvaro tyvärr är oundviklig men ack så obehaglig, trampar på en ilsken tendens till svartsjuka som visar sitt fula tryne i den sunkiga halmen. Samtidigt blir grepens grävande en räddningsaktion för ren halm vars för tidiga resa mot gödselstacken avbryts, precis som tanken på alla de positiva saker som förgyller min tillvaro räddas undan den negativa spiralen som hotar alla tänkande människor mellan varven. Kanske dras man oftare in i den negativa spiralen när ens livssituation är så orolig som min känns just nu? Eller är jag en grubblare, en dysterkvist? Eller kan min personlighet beskrivas som en box att mocka? Glad som ren halm eller sur som gödsel, i växelverkan? Efter två veckors uppehåll i mockningen kan jag i alla fall konstatera att antalet sidor i dagboken som har fyllts, antalet timmar som har ägnats åt viktiga samtal med den underbara mannen i mitt liv och antalet lästa böcker med ord som styvfamiljer, gummimammor, plastpappor och bonusbarn i titlarna har ökat drastiskt. Det finns väl ingen garanti för att mitt återtåg till mockningen och återerövrandet av dess terapeutiska funktion lugnar min oroliga själ, men hoppas kan man ju alltid!

Medryttare och hästägare

För ett tag sedan snubblade jag över en medryttartråd på Familjeliv. Det var en ganska fascinerande - och ibland skrämmande - läsning. I stort går tråden ut på att diskutera varför en del hästägare vill ha betalt av sina medryttare. Trådstartaren, och en del andra med henne, är förundrade över detta då de anser att det är hästägaren som behöver hjälp; varför ska då den som hjälper betala för det? Här går då hästägare in och motargumenterar att medryttare sliter på häst och utrustning, och att de inte är intresserade av att sponsra att medryttaren får ha hela nöjet av att rida men slippa kostnaderna. Vissa anser även att en betalande medryttare är mer ansvarsfulla.

Som medryttare kan jag förstå bägge sidors argument. Att ha häst är inte billigt, speciellt inte i storstadsområdena. En del väljer även att ha sin häst på helinackordering där fodring och mockning ingår, och då kan jag verkligen förstå argumentet att "medryttaren slipper de tråkiga och dyra bitarna". Tyvärr verkar även många ha riktigt trista erfarenheter av medryttare som ställer in i sista sekund på grund av de inte ids åka. Jag har, till viss del, förståelse för de hästägare som vill ha betalt... i alla fall när de sakligt och trevligt lägger fram sina argument. Förståelsen börjar dock naggas i kanterna när jag läser hur vissa verkar ha en otroligt nonchalant och otrevlig inställning till oss medryttare. Det är som om vi är en lägre stående ras som bara sliter på saker och förstör. Snåla jävlar är vi också, som minsann inte vill betala! Här har jag bara en sak att säga: Man får den respekt man förtjänar.


Jag har välsignats med att ha inte bara en, utan två medryttarhästar som jag inte behöver betala för att få rida. Med min påvra studentekonomi så kan jag säga att om det hade varit ett krav, då hade det inte blivit någon ridning för min del. Det finns inget som helst utrymme för detta. Jag kommer att vara för evigt tacksam gentemot Ingrid och Ann-Sofie som låter mig pyssla med Fröken My och Winnie.

Poängen är dock denna: Just därför att jag vet hur lyckligt lottad jag är så försöker jag också alltid göra mitt yttersta för att vara flexibel, lyhörd och hjälpsam. Jag upprepar: Man får den respekt man förtjänar.

Visst tar det tid. Det tar tid att prata om hur man ska lägga upp träningen på bästa sätt för att Fröken My med sina ryggproblem ska må så bra som möjligt. Det tar tid att få till en planering som gör att jag, i den bästa av världar, kan rida både Winnie och Fröken My samma dag. Det tar tid att mocka några extra boxar på julafton, att åka till stallet en lördag för att hjälpa till med att få upp hö på logen, att stängsla om hagar, att bära oändliga liter vatten på vintern. Men just det faktum att vi delar på den tid det tar gör att vi kan få mer tid över till annat: studier, barn, relationer, arbete... Vi hjälper varandra för att vi vet hur mycket det betyder att ibland få en extra halvtimme till övers.

Jag är stolt och glad över att Ann-Sofie och Ingrid inte "bara" är mina hästägare. De är mina vänner, i ordets sanna bemärkelse. Till och från hittar vi faktiskt tid att träffas i civila kläder, och jag kan lova att vi inte bara pratar hästar.

För att (i alla fall försöka) avsluta ett långt inlägg så ska jag berätta om något som gjorde mig oerhört rörd och glad... nämligen när Ingrid hade beställt den bomlösa sadeln till Fröken My. Ingrid är nog närmare 20 cm längre än vad jag är, men i samband med att hon berättade om det så nämnde hon att hon hade beställt en med den kortare varianten av sadelkåpor, just med tanke på min längd. Det var inget jag hade efterfrågat och det var inget hon hade behövt göra. Det var inte tal om att jag sliter på utrustningen, tvärtom: Att jag på bästa sätt - min och hästens - ska kunna nyttja den. Just den lilla, fina omtanken var så oerhört värmande och gjorde mig så oerhört glad.

Jag skulle förmodligen kunna skriva flera inlägg till om hur vi hjälper och värnar om varandra, hur vi pusslar och planerar för att vi ska kunna kombinera hästeriet med alla andra måsten och borden. Men summan av kardemumman är: Du får den respekt, hjälp, uppskattning och vänskap du förtjänar.

Lösningen på dressyrproblemen?

I tisdags red jag och Fröken My ut på en ljuvlig eftermiddagstur. Det var årets varmaste dag hittills, och fåglarna sjöng extatiskt, citronfjärilarna virvlade runt som dervischer och alla skogens dofter blandades till en doft som ingen parfymör någonsin kommer att kunna efterlikna.

Allt var frid och fröjd och vi galopperade sakta längs en väg. Men så plötsligt: Tvärstopp. Det är bara att vara glad för starka benmuskler och god balans, för annars hade jag flugit rakt över Fröken Mys spetsade öron. Vad var nu anledningen till detta? En bunt med nyutsläppta kvigor som fridfullt vandrade runt i en hage bredvid vägen.

Av någon anledning hade jag glömt att Fröken My starkt ogillar all things kossa. Där satt jag i min lilla kokong av sommarlycka och hade helt glömt bort betessläpp och potentiella Fröken My-ätande lantdjur. Nåväl. Fröken My blev helt plötsligt Grand Prix My. Maken till samlad galopp på stället och excellenta sidovärtesrörelser har jag nog aldrig upplevt, och hon blev bara bättre och bättre ju närmare de nyfikna kvigorna vandrade mot vägen. Efter en del om och men så tog vi oss förbi dessa skräckinjagande kreatur, men det fick mig att fundera. Ska men helt enkelt införskaffa en liten ko som man tar fram när Lata My inte vill samarbeta? Ingrid, vad säger du?

Det där med hästar och säkerhet

Jag brukar oftast tycka att jag är rätt förnuftig när jag är i närheten av hästar. Det skulle inte falla mig in att rida utan hjälm, till exempel. Inte heller rider jag utan säkerhetsväst om det är en häst jag inte känner eller om det är en häst jag vet har nerverna utanpå huden. Jag försöker hålla en hel del småsaker i åtanke och hela tiden vara närvarande när jag håller på med pållarna. Men visst, till och från så tyckar jag att jag ska vara smart och effektivisera... och det är ju ofta då man råkar illa ut.

Egentligen så borde jag faktiskt ha hjälm på mig när jag hämtar ystra hästar i hagen och när jag lastar. Egentligen borde jag alltid, alltid ha säkerhetsväst när jag rider. Jag ska faktiskt försöka bättra mig, i alla fall på västfronten.

Något jag faktiskt försöker komma ihåg när jag rider ut är att använda signalväst. Dels därför att man faktiskt syns otroligt mycket bättre när man rider på trafikerade vägar... men en annan, och för mig nästan viktigare anledning, är den som en god vän påpekade: Om man råkar ut för en olycka någonstans ute i skogen och blir liggande medvetslös så syns man på ett helt annat sätt när folk ger sig ut för att leta. Att gå förbi en livlös ryttare iklädd neutral- eller mörkfärgade ridkläder och som hamnat i ett dike, det är lätt gjort. Men få missar en ilsket neonorange väst. Är den försedd med reflexer syns man dessutom i mörker.

Jag har också införskaffat en stallmobil; en telefon designad för pensionärer. Nej, jag skämtar inte. Den har extra stora knappar samt specialknappar där man knappa in nödnummer. Jag tänker som så att om olyckan är framme, så vill jag så enkelt som möjligt kunna ringa om jag nu faktiskt är vid medvetande. Den heter Doro PhoneEasy och är inte speciellt avancerad... men det var ju inte heller det jag var ute efter. Den förvarar jag helst i en mobilhållare som jag har runt armen. Än en gång är tanken att telefonen ska vara så lättåtkomlig som möjligt.

Hur tänker ni läsare kring hästar och säkerhet? Vad är viktigt för er, och varför?

Solberga: Stallet där även katterna tänker på säkerheten.

Det ska böjas i tid...

En sak har jag lärt mig under årens gång, och det är att om man ska lyckas fösa in en man i en fålla så bör man göra det när han fortfarande är nykär och kan tänkas gå med på ungefär vad som helst. När jag träffade Den Fantastiske Pojkvännen (DFP) så var det därför av högsta vikt att han snabbt introducerades till hästlivet. Tack och lov är DFP den typen av man som gärna provar på nya saker, så det krävdes ingen större övertalning att få ut honom till stallet. "Vi ska bara få upp lite halm och hö på logen, älskling." Det tyckte han verkade kul, lite handfast arbete sådär. Manligt.  230 balar senare är jag inte helt säker på att han fortfarande tyckte det var så kul, men god min höll han i alla fall. Nykär, som sagt.

Ett tag senare var det dags för en ny höleverans. DFP såg inte lika entusiastisk ut när jag ännu en gång nämnde höbalar och loge, men jag blidkade honom med att nu var det faktiskt bara hö, ingen halm. Och bara 100 balar! Det lyfter man med lillfingret när man är en så stark och stilig karl. DFP såg skeptisk ut, men följde snällt med. Mången dammande bal senare kunde jag ana att jag nog fyllt hölassarkvotan för ett tag framöver. Nu får vi hoppas att höet räcker ett tag, i alla fall tills jag bakat ett antal blåbärspajer.

Minsta & Carina genom DFP:s lins

Desto roligare verkade DFP ha det när jag lurade ut honom i iskylan för att plåta hästarna. Han visade sig dessutom ha en oanad begåvning vad gäller just hästfotografi - själv fann jag det mindre upphetsande att hans kort blev mycket bättre än mina. Det tog lite på självförtroendet; som erfaren hästmänniska jag borde ju instinktivt kunna hitta just rätt vinkel och rätt ögonblick i rörelsen. Tji fick jag, men jag kan ju glädja mig åt att jag nu kan anlita DFP när jag själv inte kan fota... som när jag sitter på hästryggen. Jag smider i hemlighet planer inför sommaren. Jag är inte helt säker på att DFP kommer att uppskatta den junimorgon jag sparkar upp honom i arla morgonstund så att vi kan plåta hästar i dimdis och nyvakna solstrålar, men jag får väl helt enkelt baka några blåbärspajer till.

Måndagar

Den här bilden från helgens clinic får representera vad jag tycker om måndagar. Enough said.

Lördagsgodis

Jag borde klippa mig. Jag borde gå till kiropraktorn och fixa till min stackars rygg. Jag borde klacka om ungefär fem par skor. Jag borde [lägg in valfritt som du tycker passar]. Studentekonomin begränsar alla borden ganska rejält, så jag traskar omkring i risigt hår, trasiga skor och med en värkande rygg.

Däremot har man ju alltid råd med en clinic i Natural Horsemanship med Rebecca Öst, så det var jag på idag (om än bara som fotfolk). Otroligt givande och roligt, men nu är jag så trött att jag bara vill däcka på soffan. En del kort blev ju naturligtvis tagna under dagen, så i brist på skrivork petar jag in ett på min goda vän Helena och hennes häst Lady. Man måste ju ha lite lördagsgodis, trots allt.

Från liten ponny till stor häst

Av de tre Solbergaflickorna är det jag som i mitt liv har haft det längsta riduppehållet. Jag skulle jag tro att jag på många sätt uppfyller Exempelmall 1a för hur det går till när många hästtjejer slutar rida. Tack och lov så började jag igen, men jag hade lika gärna kunnat sitta och drömma fortfarande.

På ridtur i Afrika

Djurtokig i allmänhet och hästtokig i synnerhet har jag alltid varit, bokstavligen så länge jag kan minnas. Några barndomsår tillbringades i Tanzania, och det var faktiskt där som jag hamnade på hästryggen för första gången. På något förunderligtvis lyckades mina föräldrar snoka rätt på en ridskola långt upp i bergen i vad som då var ett väldigt fattigt och krigshärjat land, och trots att jag inte var mer än tre år gammal så har jag faktiskt minnen från de tillfällen jag var där.

Väl tillbaka i Sverige så fortsatte jag i klassisk svensk ridtjejstil på ridskola. Jag minns hur fullständigt gigantiska de större ponnyerna och ridhästarna tedde sig när jag var i sjuårsåldern... med tilltagande ålder så krympte de på något mystiskt vis. När jag var 15 skaffade jag mig min första medryttarhäst, men efter att han och jag gick skilda vägar som kom den där tidiga vuxenlivsklassikern med flytt till storstaden, jobb, uteliv, män... tja, allt det där som på något vis tar överhanden.

Första medryttarhästen

Övergav hästarna gjorde jag faktiskt aldrig. Jag jobbade som hästkonstnär i många år, så hundratals timmar lades på att studera anatomi, exteriör, biomekanik, olika raser, med mera. Hästarna var i allra högsta grad levande i mitt liv, de fanns bara inte i min fysiska närhet. Så här var det i fler år än jag vill minnas, men när jag var 27 flyttade jag tillbaka till min gamla hemstad. Jag träffade nya vänner, och det är som om man inte kan undra om ödet tyckte att det var dags för mig att hamna på hästryggen igen. En av de nya vännerna red, så vips befann jag mig ännu en gång på ridskola. Den träningsvärken jag hade i början var så brutal att jag har lovat mig själv att aldrig någonsin ha ett längre riduppehåll igen. Huva! Nåväl, ännu några år senare fick jag ett tips av en annan vän att en bekant till henne behövde en medryttare. På så vis träffade jag till min stora lycka Ingrid och Fröken My, och vi har följts åt sedan dess. Ett smärre uppehåll blev det när Ingrid var gravid och lånade ut Fröken My till en vän, och jag kände verkligen att något saknades i mitt liv under den tiden. Lyckan var stor när Fröken My återvände hem igen i höstas.

I och med flytten till Solbergastallet så fick jag även träffa Ann-Sofie, och det tog inte så länge innan jag började rida en av hennes hästar. Winnie och jag håller fortfarande på och lär känna varandra, men det är fascinerande och lärorikt att rida två så olika hästar. Allt ifrån temperament till gångarter skiljer sig markant, och det känns som jag lär mig nya saker hela tiden. Om allt går enligt planerna så ska det bli lite distansritt i framtiden också.

Jag undrar om mina föräldrar hade kunnat ana att en så oskyldig aktivitet som ridning skulle leda till en livslång passion. En sak är säker: Jag vägrar att sluta rida igen. Basta.

Ode till vinterns död

I brist på ridhus har Solbergaflickorna utvecklats till riktiga überridtjejer. Med frejdigt mod och flaggan i topp kastar vi oss ut i minus tjugo grader och snöstorm. Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder! Eller, nja. Jag är en vinterhatare av rang, så de två senaste vintrarna har lett till mången svordom och förbannelse. Jag har gått och sett fram emot våren sedan november ungefär.

De senaste veckorna har, trots att det varit ganska kallt, ingett vissa förhoppningar. Det har till och med gått att se marken! Dessvärre är det ju trots allt fortfarande mars, så vissa bakslag har man ju fått räkna med. Som den där snöstormen som på nolltid resulterade i 20 centimeter snö. Det var bara att muttrandes ge sig ut och hoppas att det inte skulle var alltför halt. Till en början var allt frid och fröjd... i alla fall tills jag hade kommit in på de ännu oplogade småvägarna. Fortfarande ridbart, även om Fröken My helt plötsligt började bete sig som en krabba. Jag såg inga djur men antog att det kanske fanns någon älg i faggorna - hur som helst så skuttade hon till och betedde sig sedan som vanligt igen. Ritten fortskred.

I takt med att snön blev djupare blev det också halare. Nackdelen med såpass djupt snötäcke är naturligtvis att brodden inte når igenom. Att Fröken My fick styltor trots snösulor hjälpte inte heller till, så efter ett tag var det bara att hoppa av och börja pulsa sig fram. Det visade sig vara ett klokt beslut, eftersom jag i en nedförsbacke fick se Bambi My låsa alla fyra benen och helt enkelt glida nerför. Hon var dock måttligt imponerad av sina nyfunna skridskokunskaper. Själv var jag måttligt road av den tilltagande värken i vadmusklerna.

När jag väl hade kommit till ett parti där det skulle gå att rida igen så insåg jag att ländtäcket var ett minne blott. Det blev ganska tydligt att spännet förmodligen hade släppt på ena sidan och resulterat i att täcket släpades efter hästen (därav krabbgången) och sedan blivit avtrampat. Det enda som minde om täcket var en spännrem som hängde på trekvart. Med andra ord var det bara att vända tillbaka och halka upp och nerför backar tills jag hittade täcket som låg i en nonchalant hög på marken. Jag riktigt kunde se hur det gav mig fingret. Vid det här laget var både jag och Missnöjda My hjärtligt trötta på att halka omkring som smör i en het stekpanna, så vi återvände hem.

Jag är innerligt less på vintern. Jag vill ha sol, kvittrande fåglar och spirande blommor. Med andra ord: Dö, vinterh-e!

...och så levde de lyckliga i alla sina dagar...

...eller vänta lite... prinsessan hade räddat sin prins – det är trots allt 2011 – men den ädla springaren stod fortfarande kvar i stallet, krävde sin ranson havre, daglig motion, nya täcken, skor, snösulor, broddar, equiterapi... ja listan kan göras mycket lång. Prinsessan själv krävde... eh... tid... aftonklänningar, massage, små söta barn och italienska viner i floder. Vad prinsen krävde framgick inte. Han talade ju inte equus... och hade därför ingen talan. Tjänstefolket lyste med sin frånvaro och nya sadlar hade redan grävt stora hål i privatekonomin. Så hur skulle prinsessan lösa alla de dilemman hon ställdes inför så snart det rosa skimret hade dunstat?

Eller vänta lite... prinsen skulle ju indoktrineras till att bli en riddare i prinsessans tjänst! Prinsen var en stalledräng, vi tackom nu så gärna. Han vattnade hennes fålar fem, alltför den ljusa stjärnan. Prinsen tyckte dock att prinsessans stjärnglans hade börjat falna. Hon såg mest ut som en smurf i sin lustiga huvudbonad. Balklänningarna var ett minne blott. Det fordom så beundrade blonda hårsvallet minde honom snarast om alla de halmbalar han lassat upp på skullen. Och ur sina stövlar. Och hittade spår efter i hela huset. Inklusive sängen. Och som fyllde dammsugarpåsarna till 95%. Huset började för övrigt te sig litet i prinsessans ögon och hon kastade lystna blickar på ett större slott. Prinsen följde utvecklingen med skräckblandad förtjusning och bidrog sakligt med gedigen kunskap om väggars innanmäten, kabeldragningens sköna konst och diverse obegripliga men ack så charmiga kunskapsyttringar. Prinsessan nickade, log och surfade in på Hemnet och lokaliserade slott modell större med tillhörande stallar i kunglig stil. Läs: marmor, kristallkronor, guldknoppar, samt diamantbling på samtliga träns. Det var ju ändå prinsen som skulle städa. Och betala. Medan prinsessan ägnade sig åt mer högtflygande aktiviteter på hästryggen.

Eller vänta lite... prinsessan hade kanske LURAT sin prins!?! Hästar tar INGEN tid, är nästan GRATIS och... eh... absolut nödvändiga i räddandet av prinsar. Så var det ja. Så småningom slogs prinsen av häpnad: Hon hade farit med osanning. Hästen hade blivit TRE. (Förökning medelst celldelning? Kloning?) Stallet fått två extra boxar. Sadlar prydde hela väggar. Hö och halm lassades upp tonvis. Bokstavligen. Av prinsen. Och prinsens hjälp krävdes speciellt… Speciellt när vattnet hade frusit i stallet och hinkar skulle kånkas eller när takplåt skulle skruvas upp precis den kväll då snön började ösa ner över det dystra landskapet, nej förlåt, halva kungariket ska det vara. Prinsen började seriöst överväga öppet köp på prinsessan och halva kungsriket. Fan, han skulle till och med rea ut henne till 10% av inköpspriset! Sagt och gjort... Frågan var väl om det gick efter 19 års bruk. Behöver vi precisera att han gick lottlös därifrån? Kom undan med blotta förskräckelsen.Så småningom lyfte prinsessan blicken och då dök en ny prins upp på horisonten. Hur det ska avlöpa är det för tidigt att yttra sig om.

Prinsessorna är till antalet tre. Prinsarna likaså. Än så länge... Hästarna är cirka fyra. Diverse barn, hundar, katter och löst folk tillkommer, men det får vi återkomma om.

Fortsättning följer.