Om mockningens terapeutiska egenskaper

Det har nu gått nästan två veckor sedan min högerhand blev bragt ur funktion av Winnies hårda bakhovar. Eftersom det tog kanske en vecka innan jag ens kunde greppa ett pappersark har jag varit helt beroende av mina fantastiska stallkompanjoner för att klara av de dagliga bestyren i stallet, och framför allt med mockningen. Tack Ingrid, Mariah och Louise för all hjälp! Många tycker nog att just mocka är den hästrelaterade aktivitet som man kan klara sig utan som hästtjej, men jag vill höja handen till protest. Enligt min mening har mockning underskattade terapeutiska egenskaper som behöver lyftas fram i ljuset. Det första man kan nämna är självfallet den uppenbart renande effekten med att slänga ut dynga och göra rent och fint till sina fyrbenta vänner. Egentligen är det dock mer intrikat än så. Mockning bygger på något som kan uppfattas som en paradox. Det gäller nämligen både att ta ut så mycket smutsigt som möjligt och att behålla så mycket rent som möjligt. Rent konkret betyder det att bajspluttar och blött strö ska ut medan torrt strö ska vara kvar. Sortera är en teknik som inte alla behärskar. Jag har under årens lopp haft ett antal inhyrda och medryttare och därför möjlighet att studera mockningsteknik både direkt och indirekt. Det skär i hjärtan på en människa som har svårt för slöseri att se hur hela kakor av ren halm hamnar under bajshögarna i skottkärran för att människan som mockar inte inser att man kan vippa av bajspluttarna i kärran och lägga tillbaka halmen i boxen. Likaså blir synen av den evigt växande gödselstacken en smäll på käften för den ekonomiskt sinnade som inte vill slösa med jordens resurser när helt rent strö lyser upp bland allt bajs. Den ekonomiska och ekologiska förlusten undantaget finns det även en filosofisk miss hos de mockare som inte ägnar sig åt att sortera i någon större utsträckning. Själva handlingen att sortera ut alla bajspluttar blir nämligen en symbol för utrensningen av negativa element i det egna livet. Samtidigt som jag jagar runt efter pluttarna kan tankarna snurra fritt kring den skit som förpestar livet just då. Ha! Tror du att du ska kunna fly undan min grep din lilla skit? Nix! Där kastar jag ut en idiotisk chef som beter sig som en översittare, mosar en otäck människa vars närvaro tyvärr är oundviklig men ack så obehaglig, trampar på en ilsken tendens till svartsjuka som visar sitt fula tryne i den sunkiga halmen. Samtidigt blir grepens grävande en räddningsaktion för ren halm vars för tidiga resa mot gödselstacken avbryts, precis som tanken på alla de positiva saker som förgyller min tillvaro räddas undan den negativa spiralen som hotar alla tänkande människor mellan varven. Kanske dras man oftare in i den negativa spiralen när ens livssituation är så orolig som min känns just nu? Eller är jag en grubblare, en dysterkvist? Eller kan min personlighet beskrivas som en box att mocka? Glad som ren halm eller sur som gödsel, i växelverkan? Efter två veckors uppehåll i mockningen kan jag i alla fall konstatera att antalet sidor i dagboken som har fyllts, antalet timmar som har ägnats åt viktiga samtal med den underbara mannen i mitt liv och antalet lästa böcker med ord som styvfamiljer, gummimammor, plastpappor och bonusbarn i titlarna har ökat drastiskt. Det finns väl ingen garanti för att mitt återtåg till mockningen och återerövrandet av dess terapeutiska funktion lugnar min oroliga själ, men hoppas kan man ju alltid!

Medryttare och hästägare

För ett tag sedan snubblade jag över en medryttartråd på Familjeliv. Det var en ganska fascinerande - och ibland skrämmande - läsning. I stort går tråden ut på att diskutera varför en del hästägare vill ha betalt av sina medryttare. Trådstartaren, och en del andra med henne, är förundrade över detta då de anser att det är hästägaren som behöver hjälp; varför ska då den som hjälper betala för det? Här går då hästägare in och motargumenterar att medryttare sliter på häst och utrustning, och att de inte är intresserade av att sponsra att medryttaren får ha hela nöjet av att rida men slippa kostnaderna. Vissa anser även att en betalande medryttare är mer ansvarsfulla.

Som medryttare kan jag förstå bägge sidors argument. Att ha häst är inte billigt, speciellt inte i storstadsområdena. En del väljer även att ha sin häst på helinackordering där fodring och mockning ingår, och då kan jag verkligen förstå argumentet att "medryttaren slipper de tråkiga och dyra bitarna". Tyvärr verkar även många ha riktigt trista erfarenheter av medryttare som ställer in i sista sekund på grund av de inte ids åka. Jag har, till viss del, förståelse för de hästägare som vill ha betalt... i alla fall när de sakligt och trevligt lägger fram sina argument. Förståelsen börjar dock naggas i kanterna när jag läser hur vissa verkar ha en otroligt nonchalant och otrevlig inställning till oss medryttare. Det är som om vi är en lägre stående ras som bara sliter på saker och förstör. Snåla jävlar är vi också, som minsann inte vill betala! Här har jag bara en sak att säga: Man får den respekt man förtjänar.


Jag har välsignats med att ha inte bara en, utan två medryttarhästar som jag inte behöver betala för att få rida. Med min påvra studentekonomi så kan jag säga att om det hade varit ett krav, då hade det inte blivit någon ridning för min del. Det finns inget som helst utrymme för detta. Jag kommer att vara för evigt tacksam gentemot Ingrid och Ann-Sofie som låter mig pyssla med Fröken My och Winnie.

Poängen är dock denna: Just därför att jag vet hur lyckligt lottad jag är så försöker jag också alltid göra mitt yttersta för att vara flexibel, lyhörd och hjälpsam. Jag upprepar: Man får den respekt man förtjänar.

Visst tar det tid. Det tar tid att prata om hur man ska lägga upp träningen på bästa sätt för att Fröken My med sina ryggproblem ska må så bra som möjligt. Det tar tid att få till en planering som gör att jag, i den bästa av världar, kan rida både Winnie och Fröken My samma dag. Det tar tid att mocka några extra boxar på julafton, att åka till stallet en lördag för att hjälpa till med att få upp hö på logen, att stängsla om hagar, att bära oändliga liter vatten på vintern. Men just det faktum att vi delar på den tid det tar gör att vi kan få mer tid över till annat: studier, barn, relationer, arbete... Vi hjälper varandra för att vi vet hur mycket det betyder att ibland få en extra halvtimme till övers.

Jag är stolt och glad över att Ann-Sofie och Ingrid inte "bara" är mina hästägare. De är mina vänner, i ordets sanna bemärkelse. Till och från hittar vi faktiskt tid att träffas i civila kläder, och jag kan lova att vi inte bara pratar hästar.

För att (i alla fall försöka) avsluta ett långt inlägg så ska jag berätta om något som gjorde mig oerhört rörd och glad... nämligen när Ingrid hade beställt den bomlösa sadeln till Fröken My. Ingrid är nog närmare 20 cm längre än vad jag är, men i samband med att hon berättade om det så nämnde hon att hon hade beställt en med den kortare varianten av sadelkåpor, just med tanke på min längd. Det var inget jag hade efterfrågat och det var inget hon hade behövt göra. Det var inte tal om att jag sliter på utrustningen, tvärtom: Att jag på bästa sätt - min och hästens - ska kunna nyttja den. Just den lilla, fina omtanken var så oerhört värmande och gjorde mig så oerhört glad.

Jag skulle förmodligen kunna skriva flera inlägg till om hur vi hjälper och värnar om varandra, hur vi pusslar och planerar för att vi ska kunna kombinera hästeriet med alla andra måsten och borden. Men summan av kardemumman är: Du får den respekt, hjälp, uppskattning och vänskap du förtjänar.

Hur jag fås att köpa dyra (häst) saker hela tiden

Jag lägger inte så mycket pengar på mig själv, varken nya kläder, restaurang eller annan shopping; men min häst däremot...

För ett par år sedan började hon plötsligt skygga undan med halsen när jag borstade nacken. Efter lite eftertanke inköptes ett snordyrt täcke med hals – och vips var nacken bra igen. Inga problem att borsta. Självklart var det ett bra köp. Och visst kunde jag ha köpt ett billigare täcke, men just detta märke har hållit så bra och suttit som gjutna...

Kiropraktorer och massörer har besökt oss till och från genom åren (hur många gånger har jag kostat på mig något sådant själv?). Och visst har det gett resultat; plötsligt fick Fröken My nya gångarter, musklerna har blivit mjukare och ridningen har fungerat bättre. Hon visar ofta tydligt vinsten av att jag lagt min surt förvärvade kronor på henne.

Sadel var det ju så klart inget billigt som passade och favoritbettet är det dyraste av de jag äger. Jag kan fortsätta ett bra tag till. ...Jag har börjat undra om jag har en dold talang att spana ut djur och människor som kostar mycket? Maken är nämligen lik Fröken My i detta avseendet. Hittar han något han verkligen gillar i en butik så kan man ge sig på att det inte är billigt.

Någonstans föredrar jag dessutom att köpa kvalité. Förvissad om att det håller bättre. Och visst höll regntäcket: nio säsonger innan det började läcka, så i det långa loppet var det billigt om än inte i inköp. Särskilt inte som jag köpte det och mycket annat (dyrt) medan jag pluggade på universitetet. Ett täcke för 2000 är DYRT med en månadsinkomst på 7000…

Att man överhuvudtaget inte ska ha häst och läsa på universitet är en helt annan sak. Om nu inte någon annan betalar för hästen då så klart. Så skedde inte för mig. Det är väll bara att vara glad över att studenttiden är över och att Dyrgripen My hittils har siktat in sig på lyxiga kvalitetsprylar och inte på veterinärträffar. De lär kosta ännu mer har jag hört...

Lördagsgodis

Jag borde klippa mig. Jag borde gå till kiropraktorn och fixa till min stackars rygg. Jag borde klacka om ungefär fem par skor. Jag borde [lägg in valfritt som du tycker passar]. Studentekonomin begränsar alla borden ganska rejält, så jag traskar omkring i risigt hår, trasiga skor och med en värkande rygg.

Däremot har man ju alltid råd med en clinic i Natural Horsemanship med Rebecca Öst, så det var jag på idag (om än bara som fotfolk). Otroligt givande och roligt, men nu är jag så trött att jag bara vill däcka på soffan. En del kort blev ju naturligtvis tagna under dagen, så i brist på skrivork petar jag in ett på min goda vän Helena och hennes häst Lady. Man måste ju ha lite lördagsgodis, trots allt.

Snyggast i stallet

På väg till stallet; bara ett litet ombyte först. På med de gamla långkalsongerna, mammas gamla knähöga termostrumpor. Undra varför hon gav bort dem egentligen – hade de blivit för tunnslitna, eller hur var det? Hon hade i alla fall köpt nya av någon anledning. En av mina t-shirts från högstadiet (jo, jag kommer fortfarande i dem) och syrrans polo, som nog är det klädesplagg som ser bäst ut. Faktiskt skulle jag nästan kunna använda den till vardags. Undra varför hon gjorde sig av med den? Kanske för att hon inte lägger alla sina pengar på hästar? Har råd och tid att shopa till sig själv. När det gäller kläderna jag donerat till stallet är de nästan enbart från högstadie och gymnasie tiden. Att kvalitén skulle vara dålig på moderna kläder håller jag inte med om - de håller ofta ihop, även om färg och form kan ha ändrats. Förvisso sällan till det bättre.

På vintern är jag praktisk så det blir stora termobyxorna som tyvärr har börjat gå sönder bortom all räddning; alldeles nyligen hittade jag ett hål i grenen och hällorna som ska hålla fast byxorna under foten har lagats mer än en gång. En är oåterkalleligt förstörd. Nästa vinter borde det bli ett nytt par. Hur det blir i verkligenheten återstår ännu att se. Dessa har bara hängt med i, tja, kanske sex, sju år.

Mammas gamla Helly Hansen plagiat, något kort i ärmen och ORANGE är bra när det är riktigt kallt. Kan den vara lika gammal som jag? Jackan är nog nyast och specialinköpt till stallet, faktiskt bara en eller ett par säsonger gammal. Toppar allt genom att fylla alla fickorna med vantar, på med reflexvästen och så mössan som påminner om en svamp. Nåja, den chockrosa jag bar i säkert 10 år har (äntligen) försvunnit spårlöst.

Det är tur att jag är kär, säger maken och ger mig en puss innan jag ger mig iväg. Inte precis orolig att jag ska bli uppraggad av någon även om så stallet skulle vara fullt av män.

Någon gång ska jag köpa snygga stallkläder, men jag har hört att vi ska tänka på våran planet och inte konsumera så mycket, använda våra saker tills de tar slut. Dessutom finns det många andra hål att lägga pengarna på först; hästtillbehör, "civilia" kläder, bostaden...