Vad är det för fel på den här bilden?

VAD HÄNDE MED VÅREN? BETRAKTELSER ÖVER VÄDER OCH VIND

När man i Mellansverige går in i maj månad brukar man kunna pusta ut, ta bort snösulor och broddar, börja fundera på lämpligt datum för betessläpp och lägga in alla täcken för säsongen. Detta år framstod inte som ett undantag. Under påskhelgen låg man på filt i trädgården och svettades och åt glass. Idag, den tredje dagen i maj månad, singlar det däremot snöflingor över tulpaner och påskliljor. Självfallet var eftermiddagen vikt åt en härlig ridtur i vackert vårväder, men givet det uteblivna vårvädret och vinterns återvändande börjar man nu tänka i andra banor. Kanske skulle man ta itu med de där högarna med jobb som ska göras istället? Eller rycka lite i städnerven? Eller bara sitta inne och gnälla över att de blommande träden nu inte kommer att bära frukter eftersom inga humlor kan flyga i dagens väder? I väntan på beslut gjordes ett försök att fånga de flyktiga flingorna på bild. Håll till godo och märk väl hästarnas förvånade uppsyn! Må vintern ruttna och dö!

Det ska böjas i tid...

En sak har jag lärt mig under årens gång, och det är att om man ska lyckas fösa in en man i en fålla så bör man göra det när han fortfarande är nykär och kan tänkas gå med på ungefär vad som helst. När jag träffade Den Fantastiske Pojkvännen (DFP) så var det därför av högsta vikt att han snabbt introducerades till hästlivet. Tack och lov är DFP den typen av man som gärna provar på nya saker, så det krävdes ingen större övertalning att få ut honom till stallet. "Vi ska bara få upp lite halm och hö på logen, älskling." Det tyckte han verkade kul, lite handfast arbete sådär. Manligt.  230 balar senare är jag inte helt säker på att han fortfarande tyckte det var så kul, men god min höll han i alla fall. Nykär, som sagt.

Ett tag senare var det dags för en ny höleverans. DFP såg inte lika entusiastisk ut när jag ännu en gång nämnde höbalar och loge, men jag blidkade honom med att nu var det faktiskt bara hö, ingen halm. Och bara 100 balar! Det lyfter man med lillfingret när man är en så stark och stilig karl. DFP såg skeptisk ut, men följde snällt med. Mången dammande bal senare kunde jag ana att jag nog fyllt hölassarkvotan för ett tag framöver. Nu får vi hoppas att höet räcker ett tag, i alla fall tills jag bakat ett antal blåbärspajer.

Minsta & Carina genom DFP:s lins

Desto roligare verkade DFP ha det när jag lurade ut honom i iskylan för att plåta hästarna. Han visade sig dessutom ha en oanad begåvning vad gäller just hästfotografi - själv fann jag det mindre upphetsande att hans kort blev mycket bättre än mina. Det tog lite på självförtroendet; som erfaren hästmänniska jag borde ju instinktivt kunna hitta just rätt vinkel och rätt ögonblick i rörelsen. Tji fick jag, men jag kan ju glädja mig åt att jag nu kan anlita DFP när jag själv inte kan fota... som när jag sitter på hästryggen. Jag smider i hemlighet planer inför sommaren. Jag är inte helt säker på att DFP kommer att uppskatta den junimorgon jag sparkar upp honom i arla morgonstund så att vi kan plåta hästar i dimdis och nyvakna solstrålar, men jag får väl helt enkelt baka några blåbärspajer till.

Hund och barn på promenad

Ibland försöker jag mig på att motionera både son och hund som ett steg i effektiviseringen. Dessutom ska frisk luft vara nyttigt. Att vara i naturen har jag även lärt mig, kan vara väldigt rogivande. I teorin verkar det som en bra idé, men inte alltid i praktiken. Särskilt inte vintertid. Sonen har nämligen börjat tröttna på att åka i vagn utan vill gå själv. Kan själv. Hunden vill gå de där milslånga, promenaderna vi tog förra året medan sonen sov i vagnen.

Sonen brukar få börja att gå och hittar var 5 cm något att titta på, en sten, ett papper, grannens ljuslyktor, soptunnan, en till sten, andra grannens buskar och efter sådär 20 meter måste man göra ett långt stopp vid postlådorna. Gärna kolla om övriga granar fått post. Hela tiden pratande, många ÅÅååh, GA och Ooooh.

Nallen tappad. KATASTROF! I full vintermundering går det inte att böja sig ner ordentligt. Definitivt inte att ställa sig upp om man trillat för att man ändå försökte nå något där på marken.

Varje steg lider hunden; hon skakar, gnäller och ser ungefär ut som hon är på väg till bödeln. Eländes, elände; kan vi inte öka takten? Hon fryser nästan ihjäl och vi verkar totalt ha glömt hennes behöv. Trots att hon har dubbla täcken på sig. Vinthundar kan det här med att se och låta eländiga.

När vi kommit till brevlådorna verkar sonen helt ha stannat. Testar om han kan åka i vagnen och visst, en stund är det bra. Hunden är nöjd, svansen svänger (inte vanligt), hon försöker dra oss fram över is och snö. En tvärnit och hon måste stanna och göra sina behov, det hann hon inte med tidigare? Självklart har vi precis passerat sista papperskorgen så är det bara att bära med sig påsen. När vi kommit lite lagom hemifrån kommer sonen på att det här med vagn, det är inte alls kul. Inte passar vägen för honom att gå på, trafik kan komma snabbt. Bara att försöka springa fram över snöslasket till ett ställe där han kan få gå. Det är en bit dit.

När han väl kommer av tar det inte lång tid innan han börjar halka på isen, slår sig och blir ledsen. Men inte vill han åka vagn. Nappen trollas fram och allt blir bättre. Förutom för hunden, hon gnäller och skakar igen.

Älgvarning, bångstyriga hästar och dejting

Under de senaste vintermånaderna har ett nytt fenomen förgyllt min tillvaro. Från att vara dumpad tvåbarnsmamma har jag förvandlats till yr och nykär. Eftersom jag fortfarande är hästtjej har nu dejtandet under en period blivit ett nytt inslag i den redan pressade planeringen. Ett resultat: ibland får hästarna gå in lite tidigare på kvällen. Och hur har detta fungerat? Man skulle kunna tänka sig att de glatt traskar in i sina boxar och lugnt börjar mumsa i sig kvällsmat med nöjda miner. Nä. Inte mina inte. De verkar känna på sig att matte är lite stressad och har tankarna på annat håll och då passar de på, de små liven. Exempelvis: Hela flocken kommer rusande i full fart och sedan uppstår ett virrvarr utan dess like där ingen häst faktiskt lyckas hamna på rätt plats. Eller: Hästarna står i skogsbrynet och stirrar misstänksamt på den helt okända och skräckinjagande varelse som jag hux flux har förvandlats till, vägrar närma sig trots den vanliga visslingen som brukar vara så effektiv och rusar panikartat in i skogen om man tar ett steg i deras riktning. Som en extra krydda har älgarna hedrat oss med sin närvaro under vintern. De har med uttråkade miner spankulerat omkring i trädgård, hästhagar och intilliggande fält och skog. Solbergas ystra hästar tycker att dessa fyrbenta vänner borde hålla sig på avstånd och har utvecklat sofistikerade strategier med skrämselsyfte men utan någon större framgång. Vild galopp är en taktik. Blåsljud som jag bara trodde att valar kunde uppbringa en annan. Men för det mesta verkar strategin vara att under inga omständigheter låta sig infångas av människor som i hästarnas grumlade medvetande på något vis förknippas med de monsterlika älgarna. Självfallet utfärdas älgvarning alltid när matte har en dejt på gång. Ett scenario: Tanken är att jag ska ta in hästarna och sedan duscha och göra mig oemotståndlig. Resultat: två av fyra hästar låter sig övertalas att gå in, återstående två vägrar och blir kvar ute. Naturligtvis blir det 17 minus den kvällen och när jag kommer hem i mina tunna nylonstrumpor och korta kjol ett antal timmar senare kliver de två spaka arabdamerna in i sina boxar med rimfrost i skägget och ynkliga miner. Ett annat scenario: Dejten drar ut på tiden (mycket trevligt…) och ett erbjudande från den underbara Ingrid att hon ska ta in hästarna dyker upp. Hurra! Om bara alla ville gå in… Ja, ja. Nu verkar vintern äntligen sjunga på sista refrängen, älgarna håller sig i skogen, den underbara mannen följer ibland med ut i stallet för att ta in vildhästarna, som, hör och häpna, finner sig i detta och, för det mesta, uppför sig som mönsterelever. Nyordningen möts av jubel från den upp över öronen förälskade tvåbarnsmamman och hästtjejen som nu bara hoppas att det ska hålla i sig. På alla plan.

Diamonds are a girl’s best friend

Pyttsan! I alla fall inte hästtjejens. Polygripen däremot – den är hästtjejens bäste vän! Polygripens höga användbarhet uppenbarade sig först när ett skogsparti på cirka en hektar skulle stängslas. Utan stolpar men beväpnad med isolatorer och elrep och välsignad med lagom tätt växande träd stövlade undertecknad ut i skogen för att ta marken i besittning. Men vilket verktyg passar sig för att slå i isolatorer och sedan snurra in dem i trädet? Jo, polygripen. Den visar sig ha en hård skalle lämplig att banka lite med och ett skaft som går att få in i själva ringen och sedan snurra runt tills isolatorn sitter. Kanske finns andra lämpliga verktyg, men varför chansa? Ytterligare användningsområden för den glatt röda polygripen uppenbarar sig nu i vintertid. När själva hatten på vattenkranen har givit upp och kylan gör metallpinnen som återstår att skruva på synnerligen omedgörlig kommer polygripen som en räddande ängel. Likaså när låset till boxarnas dörrar fryser ihop kommer polygripen väl till pass för att skruva, lirka, banka och bända upp dem för att släppa ut de ystra hästarna i snöyran. Man kan också slå loss snöklumpar som fastnat i hästhovar och en hel massa andra saker som ännu inte är upptäckta! Polygripens egentliga användningsområde utanför stallets värld lämnar vi därhän och konstaterar torrt att den enda möjliga nackdelen är storleken och formen på verktyget. Det ger nämligen lite otrevliga överraskningar när man har glömt sin favorit i jackfickan och glatt böjer sig ner för att klappa en kelen stallkatt! Men mer om innehållet i hästtjejernas fickor en annan gång!

Snyggast i stallet

På väg till stallet; bara ett litet ombyte först. På med de gamla långkalsongerna, mammas gamla knähöga termostrumpor. Undra varför hon gav bort dem egentligen – hade de blivit för tunnslitna, eller hur var det? Hon hade i alla fall köpt nya av någon anledning. En av mina t-shirts från högstadiet (jo, jag kommer fortfarande i dem) och syrrans polo, som nog är det klädesplagg som ser bäst ut. Faktiskt skulle jag nästan kunna använda den till vardags. Undra varför hon gjorde sig av med den? Kanske för att hon inte lägger alla sina pengar på hästar? Har råd och tid att shopa till sig själv. När det gäller kläderna jag donerat till stallet är de nästan enbart från högstadie och gymnasie tiden. Att kvalitén skulle vara dålig på moderna kläder håller jag inte med om - de håller ofta ihop, även om färg och form kan ha ändrats. Förvisso sällan till det bättre.

På vintern är jag praktisk så det blir stora termobyxorna som tyvärr har börjat gå sönder bortom all räddning; alldeles nyligen hittade jag ett hål i grenen och hällorna som ska hålla fast byxorna under foten har lagats mer än en gång. En är oåterkalleligt förstörd. Nästa vinter borde det bli ett nytt par. Hur det blir i verkligenheten återstår ännu att se. Dessa har bara hängt med i, tja, kanske sex, sju år.

Mammas gamla Helly Hansen plagiat, något kort i ärmen och ORANGE är bra när det är riktigt kallt. Kan den vara lika gammal som jag? Jackan är nog nyast och specialinköpt till stallet, faktiskt bara en eller ett par säsonger gammal. Toppar allt genom att fylla alla fickorna med vantar, på med reflexvästen och så mössan som påminner om en svamp. Nåja, den chockrosa jag bar i säkert 10 år har (äntligen) försvunnit spårlöst.

Det är tur att jag är kär, säger maken och ger mig en puss innan jag ger mig iväg. Inte precis orolig att jag ska bli uppraggad av någon även om så stallet skulle vara fullt av män.

Någon gång ska jag köpa snygga stallkläder, men jag har hört att vi ska tänka på våran planet och inte konsumera så mycket, använda våra saker tills de tar slut. Dessutom finns det många andra hål att lägga pengarna på först; hästtillbehör, "civilia" kläder, bostaden...

Ode till vinterns död

I brist på ridhus har Solbergaflickorna utvecklats till riktiga überridtjejer. Med frejdigt mod och flaggan i topp kastar vi oss ut i minus tjugo grader och snöstorm. Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder! Eller, nja. Jag är en vinterhatare av rang, så de två senaste vintrarna har lett till mången svordom och förbannelse. Jag har gått och sett fram emot våren sedan november ungefär.

De senaste veckorna har, trots att det varit ganska kallt, ingett vissa förhoppningar. Det har till och med gått att se marken! Dessvärre är det ju trots allt fortfarande mars, så vissa bakslag har man ju fått räkna med. Som den där snöstormen som på nolltid resulterade i 20 centimeter snö. Det var bara att muttrandes ge sig ut och hoppas att det inte skulle var alltför halt. Till en början var allt frid och fröjd... i alla fall tills jag hade kommit in på de ännu oplogade småvägarna. Fortfarande ridbart, även om Fröken My helt plötsligt började bete sig som en krabba. Jag såg inga djur men antog att det kanske fanns någon älg i faggorna - hur som helst så skuttade hon till och betedde sig sedan som vanligt igen. Ritten fortskred.

I takt med att snön blev djupare blev det också halare. Nackdelen med såpass djupt snötäcke är naturligtvis att brodden inte når igenom. Att Fröken My fick styltor trots snösulor hjälpte inte heller till, så efter ett tag var det bara att hoppa av och börja pulsa sig fram. Det visade sig vara ett klokt beslut, eftersom jag i en nedförsbacke fick se Bambi My låsa alla fyra benen och helt enkelt glida nerför. Hon var dock måttligt imponerad av sina nyfunna skridskokunskaper. Själv var jag måttligt road av den tilltagande värken i vadmusklerna.

När jag väl hade kommit till ett parti där det skulle gå att rida igen så insåg jag att ländtäcket var ett minne blott. Det blev ganska tydligt att spännet förmodligen hade släppt på ena sidan och resulterat i att täcket släpades efter hästen (därav krabbgången) och sedan blivit avtrampat. Det enda som minde om täcket var en spännrem som hängde på trekvart. Med andra ord var det bara att vända tillbaka och halka upp och nerför backar tills jag hittade täcket som låg i en nonchalant hög på marken. Jag riktigt kunde se hur det gav mig fingret. Vid det här laget var både jag och Missnöjda My hjärtligt trötta på att halka omkring som smör i en het stekpanna, så vi återvände hem.

Jag är innerligt less på vintern. Jag vill ha sol, kvittrande fåglar och spirande blommor. Med andra ord: Dö, vinterh-e!