En extra guldstjärna?

Igår kväll kom vi då hem från semestern; sådär kring 23.00 steg vi in i huset efter bilresa (1.5 h), flygresa (80 min), flygresa (100 min), bilresa (15 min) så kunde vi äntligen lägga sonen i sängen och börja packa upp; eller visst nej, vårt bagage blev kvar i Amesterdam där vi genom att ruscha rejält hann med flyget hem (som vi blivit avbokade från eftersom vi inte skulle hinna) och slapp stanna över natt i Amsterdam...

Nåja, det var idag jag tänkte berätta om:
Mika fick åka på egen semester till sin bror Wip och skulle hämtas idag; före 9.30. Sonen vägrade att sova igår under hela resan men jag fick väcka honom redan 7.30 idag så att han skulle hinna med mig och hans pappa därmed skulle kunna jobba lite. 8.30 rullade vi iväg hemifrån, tankade bilen och en timme efter start mötte vi hundvakten, lastade in hundarna (Wip ska vara hos oss en vecka) och åkte vidare till sonens mormor och morfar. De bor i närheten och ett kort stopp därpassade så att sonen kunde sträcka på benen innan det var dags att åka vidare. När jag svängde in på deras gårdsplan insåg jag att jag helt glömt alla krukväxter jag lämnad hos mina föräldrar under vår frånvaro...

Sonen lekte med mormor och morfar, jag lastade växterna; hela bagaget vart fullt (varför har jag så många växter?), lite tidig lunch till sonen och så gav vi oss iväg mot mataffären. Kylskåp har en tendens att vara ganska tomma efter två veckors utlandsvistelse.

Osäker på hur Wip skulle ta att bli lämnad i en okänd bil kände jag mig lätt stressad redan när jag gick in i mataffären. Jag sprang och for åt alla håll och plötsligt hittade jag en bra (men dyr) födelsdagspresent på rea till sonen. Telefonsamtal till maken för att höra vad han tyckte om idén; en stor kartong Lego. Toapapper, pastakartonger, flingor och musli, allt verkade ha stora kartonger. Kundvagnen vart full (som vanligt).

Väl vid bilen kom det jag fasat för - vart skulle alla dessa saker lastas in? Varför var ALLT på min inköpslista skrymmand? Åtminstone Mika är en notorisk tjuv så att placera henne bredvid matvaror är inte att rekommendera - om man vill ha dem kvar vill säga. Jag hade redan i affären förutsett detta och lastade lego, toapapper och pastakartongerna i baksätet med hundarna. Pasta luktar inte och borde inte framkalla stort habegär hos de fyrbenta passagerarna. Korven, leverpastejen och chokladen däremot fick åka på golvet under sonens bilbarnstol. Tidningsurklippen från min pappa hamnade i facket bakom förarstolen.

Halvägshem började sonen indikera att han behövde sova - visst ja, hans sovtid... Men skulle han somna i bilen skulle han inte sova så länge som han behövde eftersom erfarenheten säger att han vaknar när man lyfter in honom. Bara 10 minuter kvar hem. Oftast brukar det fungera att rycka nappen, prata, på alla sätt försöka hålla honom vaken. Denna gången insåg jag att det var lönlöst, för långt hem.

Väl hemma sov han medan jag sprang fram och tillbaka till bilen, fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och....såg till att Wip inte försvinna och försökte springa hem till sin matte (ingen risk faktiskt, men man vet ju inte). Som förutspått vaknade sonen när jag lyfte in honom, men lyckades - mirakulöst - somna om i sängen så att jag kunde plocka upp alla matvarorna, slänga in frysvarorna i frysen och plocka fram ytterligare en kudde till den olyckliga Wip som gick fram och tillbaka och undrade vad han kommit till för ställe. (Det undrade jag med i vid detta tillfälle - särskilt vad alla dessa gröna blad och krukor gjorde överallt).

När jag äntligen fick min lunch (och lyckats plocka fram utrustning för att plantera om de växter min mamma sagt behövde detta, dvs de flesta, medan jag ordnade lunchen) och såg fram emot att läsa artiklarna min pappa skickat med vaknade sonen. Han skulle sitta i mitt knä och var inte det minsta medgörlig eller förstående för att mammor också behöver äta. Någon form av jetlag från semestern har gjort honom trött, grinig och allmänt gnällig idag.

När maken kom hem ett tag senare blev det lite lugnare, jag han kolla om det fanns jordgubbar kvar (japp, en liten , liten skål), plocka av sockerärtor och senare även rensa ogräs (det har VÄXT) och klippa häcken. Jag valde att klippa gräset istället för att natta sonen, men sonen tänkte inte sova utan sedan kämpade vi - hela familjen - i 1 1/2 timme. Sedan hamnade jag här.

Vissa dagar skulle jag vilja ha en extra guldstjärna i logistik/familjeskötsel.

Just, någon gång under eftermiddagen motionerade vi även hundarna hela familjen tillsamamns.

Resa

Ibland är jag flexibel och effektiv, härromdagen till exempel....

Kvällen innan hade jag sett att Fröken My "blinkade" när hon kissade och började misstänka att hon var på gång in i brunst. Hon var bokad på date med en stilig hingst, men det skulle inte finnas plats förrän i mitten på juni. Mailade trots allt hingstägaren och fick dagen därpå svaret att jo, ni skulle kunna komma.. . Sådär 10.45 måste jag ha läst det mailet.

Nationaldagen och maken hade pratat om hur han längtadeefter att segla och inte hade det blivit av ännu; men eftermiddagen var vikt för det, sista chansen denna långhelg. Själv skulle jag inte ens till stallet utan Mariah skulle ut med Fröken My.

Jag visste att jag egentligen ville åka , nästa brunst skulle troligen infalla i slutet på månaden och då skulle det kanske bara bli ett, möjligen två försök med betäckning. Åkte vi nu kunde fanns ytterligare ett försök. När nu brunsten var på väg var det ju bråttom... Fast så var det ju sonen....

Telefonen började gå varm; till Mariah - var hon ute och red? Till den tilltänka transporten - kunde den lånas? Till kompisen som ville följa med - skulle det passa? Och så klart till hingtsägaren, hur tänkte hon, visst var det denna eller nästföljande dag som var alternativet om vi skulle åka på denna brunst?

11.15 bestämde jag mig; det fick bli en resa med barn i bilen. Pulsen ökade. Minst 3 timmar enkel väg. Om vi bara kunde matcha det med hans lunchsömn skulle det nog gå bra. Denna brukar på börjas kring 12.00. Åter en telefonrunda till alla och säga att jag bestämt mig medan maken åkte för att tanka, hämta släp, och min vän Helena i stan. Under tiden lagade jag någon form av lunch (omelett till sonen, macka + yoghurt till mig), gjorde matsäck, packade leksaker, blöjor, klädombyte för oss båda, vatten till hunden som också skulle med (bättre än att ligga hemma själv). GPS, adress, mobiltelefon, hästpass, flugtäcke + flughuva som fanns hemma, CD med barnmusik, sonens favoritboken och säkert flera saker slutade i tre väskor. Innan maken var tillbaka hann jag till och med vänta en stund och hänga tvätten...

Upp till stallet, kasta in Fröken My från hagen, lasta bilen med regntäcket, plocka fram all reseutrustning (tur att den var där jag trodde), snabbt borsta av Fröken My och så på med täcke och transportskydd medan AnnSofie höll koll på sonen.

Ett par djupa andetag; är jag stressad går inte Fröken My på transporten, men hon klampade rakt in; måste vara för att jag lovat henne en date. Upp med lämmen och så iväg efter att ha lastat om en av Helenas hundar i baksätet så att de andra tre fick lite bättre plats i bagaget... 13.00 och sonen var fortfarande vaken även om han ätit dåligt - mammas stress påverkade säkert inte bara min matlust.

Sonen somnade efter någon halvtimmes körning och allt gick egentligen bra med resan förutom att släpet började vobbla när vi kom upp i 80 km/h. Måste vara något särskilt Förken My gjorde denna dag eller någon med dagens lastning för senast jag körde exakt samma ekipage var det inga problem. Dåligt med luft i bakdäcken föreslog Helena. Värmen gjorde det nog inte bättre för Fröken My och hon var genomblöt när vi väl kom fram, fast inte så stressad. Till slut var vi framme; lastade ur och så kom biten med att få av skorna. Ihopsläpp med nya hästar + betäckning kräver att det inte är några skor, åtminstone inte bak.

Fröken My traskade, som vanligt, bara rakt in, gick åt sitt håll och började äta. Ett annat sto följde efter och när vi åkte efter att ha fikat i gröngräset så Fröken nöjd ut. Hon fick även hälsa en snabbis på hingsten över staketet, men tänkte inte visa sig särskilt imponerad; man kan ju inte vara för lättflörtade heller tycktes hon anse.

Vi styrde hemåt vid 18 tiden, sonen höll sig vaken hela hemvägen, trots att han borde somnat mellan 19 - 20 . Inte helt optimalt och helt populärt hos sonen. Själv lämnade jag av transport och Helena och var inte hemma förrän strax efter 22. Dags för lite mera mat och så sängen.

..lite mer kring mina tankar angående betäckning, hingstval etc kommer, det har varit ett beslut som har tagit många år att ta...

Leta hus

DFP och jag bor numera ihop i min lilla lägenhet. Något oanat och abrupt blev jag sambo tidigare i år, men trots det faktum att vi har alldeles för många prylar på alldeles för liten yta går det faktiskt riktigt bra. Vi vill ju dock bägge flytta ut på landet, långt bort ifrån stad och folk.

Problem uppstår ju, dessvärre. Vi är så oerhört kräsna vad gäller den typ av hus vi vill ha. Ute på landet, men lagom pendlingsavstånd till de större städer som finns runt omkring. Minst fyra rum och definitivt minst 110 kvadrat. Rejäl tomt (vi pratar nu helst 5000 m2 eller mer). Helst trähus. Inte nära en större väg. Helst bastu eller plats för en, helst minst en öppen spis eller kamin.

Det där var början på kravlistan. Låt oss konstatera att de hus som faller mig och DFP i smaken är ytterst få, speciellt om man ska hålla priset i åtanke. Vi är nu inte stormrika, så runt 2,5 miljoner är nog det mesta vi kan tänka oss. Det är inte överdrivet mycket i det område där vi bor, men det finns en aspekt till som för mig är viktig, och som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera om drömhuset dyker upp på fel ställe: Hur nära (eller långt ifrån) ligger det stallet?

DFP är mycket medveten om hur mycket hästarna betyder för mig. När vi kikar på hus på Hemnet så är det en oundviklig diskussion; kommer jag fortsättningsvis kunna rida Fröken My och Winnie, eller blir pendlingsavståndet för långt?

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra om vi hittar ett drömhus som ligger helt felplacerat i förhållande till stallet. Det finns tyvärr en gräns för hur långt man kan tänka sig att åka, speciellt med tanke på att jag förhoppningsvis blir en yrkesarbetande kvinna om ett år. Var ska jag dra gränsen? Hur mycket ska mina älskade medryttarhästar och mina fantastiska hästägare betyda i jämförelse med min och DFP:s livsdrömmar? Svaret vore kanske enkelt om det inte vore så att hästarna och ridningen är en sådan väsentlig del av mitt välmående. Jag är inte så säker på att jag kan hitta lika härliga hästar - och framför allt lika underbara hästägare - ännu en gång. Kanske är jag för pessimistisk?

Mer än någonting annat vill jag flytta mig själv, DFP och hunden långt ut på landet... helst till ett fint trähus med en trädgård där jag kan dansa naken på tomten utan att någon ser mig. Men det finns ju så många men, och de handlar ju naturligtvis inte bara om hästarna. Vem vet var jag får jobb? Tänk om vi köper ett hus som ligger helt åt h-e i förhållande till min framtida arbetsplats? Vi är inte oroade ur ekonomisk synpunkt eftersom vi inte har någon plan på att förköpa oss, och DFP har klokt påpekat att kan man köpa ett hus så kan man också sälja det. Men.

Tja, vi får väl se. Än har vi inte hittat drömhuset, och det är nästan så jag hoppas att vi inte gör det förrän jag har fast anställning. Med två fasta inkomster i stället för en så ökar naturligtvis möjligheterna att hitta drömboendet markant. Men...

Skattjakt

Det finns en gömd skatt på Solberga. Härrom dagen var sonen med till stallet och han ordnade en skattjakt medan jag mockade. Tyvärr har han inte lämnat någon skattkarta, men jag såg honom en lång stund omkring grushögen vid bostadshuset...

Fler ledtrådar? Det är ett av sonens mycket högt värderat föremål, faktiskt en livsnödvändighet! Den har en grön del med lite mönster och en mer genomskinlig del och passar perfekt i munnen. Tur att vi har flera hemma, annars hade det varit en riktig katastrof.

Men, för den som saknar en napp finns det en möjlighet att söka efter skatten på Solberga.

Effektivitetslära A

I mitt liv är tidsbristen mer eller mindre konstant. Min pappa brukade innan pensionen säga "Jag vill att världen stannar en månad så jag hinner ikapp". Jag håller helhjärtat med honom. Under årens gång har jag dock lyckats lära mig hur man effektivt syr ihop saker som behöver göras till ett enda paket. Det lyckades jag faktiskt med i dag, i alla fall någorlunda.

Just nu är det tenta-p, så jag sitter fastkedjad vid den spännande boken "Managing Brands" av Sylvie Laforet. Vänligen notera att ordet "spännande" ska läsas med drypande sarkasm. Den är så tråkig att klockorna stannar. Alltså var det definitivt läge att rida både Fröken My och Winnie; ingen flykt är ju som tentaflykt! DFP kom med det lysande förslaget att han skulle åka ut och hämta mig och då passa på att ta med hunden så att den understimulerade kraken fick sig en stärkande skogspromenad. Jag var inte sen att uppmuntra det förslaget och passade dessutom på att säga till honom att ta med kameran. Här skulle det fixas ridbilder, minsann.

Sagt och gjort. Ut till stallet och mocka mocka, fixa fixa, rykta rykta. Först blev det en stilla skogstur på Krassliga My, som naturligtvis lyckades med att gå omkull när hon snubblade ner i ett hål dolt av fjolårsgräs. Tack och lov i skritt, och inte värre än att hon tog tillfället i akt och passade på att äta gräs under tiden hon låg ner. Därefter ringde jag in DFP och hoppade upp på Winnie för ett dressyrpass på banan. DFP anlände planenligt och fotograferade. Vi avslutade med att han släpade runt hunden i skogen medan jag, som den latmask jag är, red bredvid.

På en och samma dag lyckades jag alltså rida två hästar, umgås med DFP, få hunden motionerad i skogen samt se till att vi fick några nya bilder till bloggen. Tjohej! Den uppmärksamme läsaren noterade förstås att jag i början skrev att jag varit någorlunda effektiv. Ja, jo, sådär himmelens mycket pluggande fick jag ju faktiskt inte gjort...

Om mockningens terapeutiska egenskaper

Det har nu gått nästan två veckor sedan min högerhand blev bragt ur funktion av Winnies hårda bakhovar. Eftersom det tog kanske en vecka innan jag ens kunde greppa ett pappersark har jag varit helt beroende av mina fantastiska stallkompanjoner för att klara av de dagliga bestyren i stallet, och framför allt med mockningen. Tack Ingrid, Mariah och Louise för all hjälp! Många tycker nog att just mocka är den hästrelaterade aktivitet som man kan klara sig utan som hästtjej, men jag vill höja handen till protest. Enligt min mening har mockning underskattade terapeutiska egenskaper som behöver lyftas fram i ljuset. Det första man kan nämna är självfallet den uppenbart renande effekten med att slänga ut dynga och göra rent och fint till sina fyrbenta vänner. Egentligen är det dock mer intrikat än så. Mockning bygger på något som kan uppfattas som en paradox. Det gäller nämligen både att ta ut så mycket smutsigt som möjligt och att behålla så mycket rent som möjligt. Rent konkret betyder det att bajspluttar och blött strö ska ut medan torrt strö ska vara kvar. Sortera är en teknik som inte alla behärskar. Jag har under årens lopp haft ett antal inhyrda och medryttare och därför möjlighet att studera mockningsteknik både direkt och indirekt. Det skär i hjärtan på en människa som har svårt för slöseri att se hur hela kakor av ren halm hamnar under bajshögarna i skottkärran för att människan som mockar inte inser att man kan vippa av bajspluttarna i kärran och lägga tillbaka halmen i boxen. Likaså blir synen av den evigt växande gödselstacken en smäll på käften för den ekonomiskt sinnade som inte vill slösa med jordens resurser när helt rent strö lyser upp bland allt bajs. Den ekonomiska och ekologiska förlusten undantaget finns det även en filosofisk miss hos de mockare som inte ägnar sig åt att sortera i någon större utsträckning. Själva handlingen att sortera ut alla bajspluttar blir nämligen en symbol för utrensningen av negativa element i det egna livet. Samtidigt som jag jagar runt efter pluttarna kan tankarna snurra fritt kring den skit som förpestar livet just då. Ha! Tror du att du ska kunna fly undan min grep din lilla skit? Nix! Där kastar jag ut en idiotisk chef som beter sig som en översittare, mosar en otäck människa vars närvaro tyvärr är oundviklig men ack så obehaglig, trampar på en ilsken tendens till svartsjuka som visar sitt fula tryne i den sunkiga halmen. Samtidigt blir grepens grävande en räddningsaktion för ren halm vars för tidiga resa mot gödselstacken avbryts, precis som tanken på alla de positiva saker som förgyller min tillvaro räddas undan den negativa spiralen som hotar alla tänkande människor mellan varven. Kanske dras man oftare in i den negativa spiralen när ens livssituation är så orolig som min känns just nu? Eller är jag en grubblare, en dysterkvist? Eller kan min personlighet beskrivas som en box att mocka? Glad som ren halm eller sur som gödsel, i växelverkan? Efter två veckors uppehåll i mockningen kan jag i alla fall konstatera att antalet sidor i dagboken som har fyllts, antalet timmar som har ägnats åt viktiga samtal med den underbara mannen i mitt liv och antalet lästa böcker med ord som styvfamiljer, gummimammor, plastpappor och bonusbarn i titlarna har ökat drastiskt. Det finns väl ingen garanti för att mitt återtåg till mockningen och återerövrandet av dess terapeutiska funktion lugnar min oroliga själ, men hoppas kan man ju alltid!

Medryttare och hästägare

För ett tag sedan snubblade jag över en medryttartråd på Familjeliv. Det var en ganska fascinerande - och ibland skrämmande - läsning. I stort går tråden ut på att diskutera varför en del hästägare vill ha betalt av sina medryttare. Trådstartaren, och en del andra med henne, är förundrade över detta då de anser att det är hästägaren som behöver hjälp; varför ska då den som hjälper betala för det? Här går då hästägare in och motargumenterar att medryttare sliter på häst och utrustning, och att de inte är intresserade av att sponsra att medryttaren får ha hela nöjet av att rida men slippa kostnaderna. Vissa anser även att en betalande medryttare är mer ansvarsfulla.

Som medryttare kan jag förstå bägge sidors argument. Att ha häst är inte billigt, speciellt inte i storstadsområdena. En del väljer även att ha sin häst på helinackordering där fodring och mockning ingår, och då kan jag verkligen förstå argumentet att "medryttaren slipper de tråkiga och dyra bitarna". Tyvärr verkar även många ha riktigt trista erfarenheter av medryttare som ställer in i sista sekund på grund av de inte ids åka. Jag har, till viss del, förståelse för de hästägare som vill ha betalt... i alla fall när de sakligt och trevligt lägger fram sina argument. Förståelsen börjar dock naggas i kanterna när jag läser hur vissa verkar ha en otroligt nonchalant och otrevlig inställning till oss medryttare. Det är som om vi är en lägre stående ras som bara sliter på saker och förstör. Snåla jävlar är vi också, som minsann inte vill betala! Här har jag bara en sak att säga: Man får den respekt man förtjänar.


Jag har välsignats med att ha inte bara en, utan två medryttarhästar som jag inte behöver betala för att få rida. Med min påvra studentekonomi så kan jag säga att om det hade varit ett krav, då hade det inte blivit någon ridning för min del. Det finns inget som helst utrymme för detta. Jag kommer att vara för evigt tacksam gentemot Ingrid och Ann-Sofie som låter mig pyssla med Fröken My och Winnie.

Poängen är dock denna: Just därför att jag vet hur lyckligt lottad jag är så försöker jag också alltid göra mitt yttersta för att vara flexibel, lyhörd och hjälpsam. Jag upprepar: Man får den respekt man förtjänar.

Visst tar det tid. Det tar tid att prata om hur man ska lägga upp träningen på bästa sätt för att Fröken My med sina ryggproblem ska må så bra som möjligt. Det tar tid att få till en planering som gör att jag, i den bästa av världar, kan rida både Winnie och Fröken My samma dag. Det tar tid att mocka några extra boxar på julafton, att åka till stallet en lördag för att hjälpa till med att få upp hö på logen, att stängsla om hagar, att bära oändliga liter vatten på vintern. Men just det faktum att vi delar på den tid det tar gör att vi kan få mer tid över till annat: studier, barn, relationer, arbete... Vi hjälper varandra för att vi vet hur mycket det betyder att ibland få en extra halvtimme till övers.

Jag är stolt och glad över att Ann-Sofie och Ingrid inte "bara" är mina hästägare. De är mina vänner, i ordets sanna bemärkelse. Till och från hittar vi faktiskt tid att träffas i civila kläder, och jag kan lova att vi inte bara pratar hästar.

För att (i alla fall försöka) avsluta ett långt inlägg så ska jag berätta om något som gjorde mig oerhört rörd och glad... nämligen när Ingrid hade beställt den bomlösa sadeln till Fröken My. Ingrid är nog närmare 20 cm längre än vad jag är, men i samband med att hon berättade om det så nämnde hon att hon hade beställt en med den kortare varianten av sadelkåpor, just med tanke på min längd. Det var inget jag hade efterfrågat och det var inget hon hade behövt göra. Det var inte tal om att jag sliter på utrustningen, tvärtom: Att jag på bästa sätt - min och hästens - ska kunna nyttja den. Just den lilla, fina omtanken var så oerhört värmande och gjorde mig så oerhört glad.

Jag skulle förmodligen kunna skriva flera inlägg till om hur vi hjälper och värnar om varandra, hur vi pusslar och planerar för att vi ska kunna kombinera hästeriet med alla andra måsten och borden. Men summan av kardemumman är: Du får den respekt, hjälp, uppskattning och vänskap du förtjänar.

Livet är inte bara hästar

Hästar tar tid, väldigt mycket tid. Så när båtreparationssäsongen nu börjat får jag anpassa mig. Maken spenderade mer eller mindre hela dagen på båten, det börjar blir kris eftersom den ska i sjön på måndag och mycket tydligen måste ordnas innan dess. Mariah skulle passa på att ta hand om Fröken My och jag och sonen fick en heldag tillsammans.

Lekparken var ett måste enligt sonen och på vägen dit ville han för första gången gå ut med hunden. De var så söta de två, frågan är vem som gick med vem.

När jag nu hade en heldag hemma och underbart väder så vaknade min effektiva sida till. Dels har jag läst lite i kurslitteraturen för kursen jag läser på distans på universitetet (varför nöja sig med att bara jobba?). Eftermiddagen ägnades åt att putsa villans alla fönster (Helt otroligt att det kan göras på bara ett par timmar, när jag växte upp tog det ungefär hela sommaren att bli klar med de 36 fönstren. De kunde öppnas på alla möjkliga sätt och som var fulla med spröjs och så klart var det min uppgift). Förmiddagen däremot han jag med att rensa allt eländigt ogräs (varför lades så mycket sten överallt i vår trädgård?) som redan har börjat spira. Sockerärtorna sattes i jorden jag förberett och brödet bakad vi tillsammans när sonen vaknat efter lunchsömnen. Tvättmaskinen fylldes med gardiner och nötkakorna gick in i ugnen medan jag skalade potatisen till kvällsmaten.

Detta är mitt sätt att få det att gå ihop, i dag gick det lätt, det var inte stressigt, inte jobbigt på något sätt, det är bara nu när jag sammanfattar som jag inser hur mycket som hunnits med. Det gäller att passa på när man inte är hos hästen. Mitt liv i ett nötskal.

VÅR!!!

Nu känns det faktiskt som att man vågar hoppas på att våren är här för att stanna. Vinterns begränsningar i form av för mycket snö i skogen, ishalka, förfrysta tår och fingrar samt snöstorm är ett minne blott. Ett par bekymmer återstår visserligen. Vissa platser är otillgängliga därför att snösmältningen har förvandlat grön mossa till förrädiska träsk, träd har ramlat tvärs över stigar och vägar eller skogsmaskinerna har förvandlat sagoskog till krigszoner som kräver stridsvagn för att forcera. Temperaturen är en annan faktor som fortfarande kan ställa till det. Det är omöjligt att veta hur man ska klä sig. Två lager underställ, fleece och regnjacka eller ingen fleece men jacka eller bara ett lager underställ eller…? Hur man än gör fryser man lite eller svettas kopiöst. Ibland både och på samma tur.

Dessutom kan hårfällningen ge hästtjejerna en rejäl förvandling. Täckt från topp till tå i ett fladdrande, kliande, flygande lager hästhår känns det som att hästens vinterpäls har bestämt sig för att bara byta ägare och linda in människorna i denna underliga kostym. Påföljden är en ständig jakt på hästhår i munnen, näsan och ögonen. Har ni försökt att pilla bort hästhår ur näsan med en hand täckt av andra hästhår? Dottern lyckades förmodligen få in ett hästhår i ögat och klia runt så mycket att det såg ut som om hon hade en pingisboll under ögonlocket… Hästarna själva genomgår också en förvandling när de lite i taget träder fram i ny vårutstyrsel. Det blir särskilt tydligt med mina skimmeldamer. Winnie antar en mycket vitare nyans och drömmen om den vita hästen blir mer och mer verklig. Det är spännande att fundera över hur hennes flugprickar kommer att bli.

Ytterligare ett vårtecken är det nya mönstret i lilla Carinas rymningar. Tidigare rymde hon bara när det var slut på hö i hagen. Nu hinner hon knappt ut i hagen förrän hon har tagit sig ut ur hagen. Min underbara granne tvärs över vägen plockar in henne i stallet igen. En annan granne ett par kilometer bort engagerar sig också och konstaterar att det självklart är ett härligt inslag i miljön när det står en sagoponny intill vägen, men att det kanske inte är en mening delad av alla i grannskapet. Gräset är ju bevisligen grönare på andra sidan staketet. Samtidigt tog ju exet med sig gräsklipparen när han stack, så jag kanske borde stängsla in trädgården och låta henne gå där direkt som en miljövänlig gräsklippare? Om hon inte hade haft fång… Oron kring återfall är också ett tydligt vårtecken.

Allt detta till trots är det underbart med vår! Häromdagen bestämde dottern och jag oss för att försöka rida en slinga i skogen dit vi inte har kunnat ta oss under vintern på grund av all snö. Förutom en improviserad omväg kring nedfallna träd och skyttegravar efter skogsmaskinerna tog vi oss runt precis som vi hade tänkt oss och vad är väl mer fantastiskt än att skritta fram genom skogen där solljuset silas mellan trädens grenar, höra hovarnas dova tramp mot barriga stigar och hästarnas nöjda frustande när de sträcker på halsarna och slappnar av? Möjligtvis att trava fram i friskt tempo på en precis lagom mjuk skogsväg och höra fåglarna kvittra eller dundra fram i full galopp så att fågelkvittret dränks av ljudet av pigga hovar mot marken.

Eller en två timmars tur i skog och mark på hästryggen tillsammans med mannen man älskar som riskerar sitt liv (nåja… Winnie är ju för det mesta snäll och följer hästen framför, men att gång två på hästen tacka nej till sällskap på marken för att kunna rida tillsammans blir ju lite mer riskfyllt!) för att få se solen gå ner över sjön från hästryggen tillsammans med sin hästtjej.

Svårslaget. Storslaget.

En maska i tiden, tack!

En av de mest överhängande känslorna i min tillvaro just nu är att det finns för få timmar på dygnet. Det borde finnas en maska i tidens väv där några timmar per dag läggs till potten, speciellt för hästtjejer som samtidigt är nykära mammor som har ett ex med dålig känsla för ansvar eller framförhållning när det gäller planeringen av tid med barnen och aktiviteter. Ett par exempel: Några dagar innan får jag reda på att jag helt plötsligt ska hämta sonen och skjutsa honom till hans aktivitet när jag hade ”egentid” som kunde ha ägnats åt ridning, staketlagning, mockning av hagar eller härlig samvaro med den underbara mannen i mitt liv, därför att exet har planerat in jobb sent på annan ort när det är ”hans” dag att hämta barn. Fem dagar innan får jag veta att den lördagkväll då det fanns möjlighet att göra precis vad vi som störtkära vuxna ville för att alla våra barn skulle vara med den andra föräldern istället ska tillbringas med mina barn för att deras pappa ska iväg på någon båtaktivitet som annars hade inneburit att barnen skulle släpas upp i ottan på söndag morgon. I söndags eftermiddag skulle båda barnen – och deras mamma! – ha ridit på ridbanan, men det hanns inte med för sonens läxor som skulle göras under helgen hade inte ens påbörjats under vistelsen hos pappa från fredag kväll till söndag lunch! Hur får andra ihop sin tillvaro med delad vårdnad av barn, ensam vårdnad om hästar, heltidsjobb och en ny relation som man vill lägga all sin (från barn och hästar) ”lediga” tid på? Jag ser bara en enda lösning: En maska i tiden repas upp och tråden tänjs till bristningsgränsen för att få in så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Andra förslag, gärna mer konkreta och genomförbara, mottages tacksamt!

Det ska böjas i tid...

En sak har jag lärt mig under årens gång, och det är att om man ska lyckas fösa in en man i en fålla så bör man göra det när han fortfarande är nykär och kan tänkas gå med på ungefär vad som helst. När jag träffade Den Fantastiske Pojkvännen (DFP) så var det därför av högsta vikt att han snabbt introducerades till hästlivet. Tack och lov är DFP den typen av man som gärna provar på nya saker, så det krävdes ingen större övertalning att få ut honom till stallet. "Vi ska bara få upp lite halm och hö på logen, älskling." Det tyckte han verkade kul, lite handfast arbete sådär. Manligt.  230 balar senare är jag inte helt säker på att han fortfarande tyckte det var så kul, men god min höll han i alla fall. Nykär, som sagt.

Ett tag senare var det dags för en ny höleverans. DFP såg inte lika entusiastisk ut när jag ännu en gång nämnde höbalar och loge, men jag blidkade honom med att nu var det faktiskt bara hö, ingen halm. Och bara 100 balar! Det lyfter man med lillfingret när man är en så stark och stilig karl. DFP såg skeptisk ut, men följde snällt med. Mången dammande bal senare kunde jag ana att jag nog fyllt hölassarkvotan för ett tag framöver. Nu får vi hoppas att höet räcker ett tag, i alla fall tills jag bakat ett antal blåbärspajer.

Minsta & Carina genom DFP:s lins

Desto roligare verkade DFP ha det när jag lurade ut honom i iskylan för att plåta hästarna. Han visade sig dessutom ha en oanad begåvning vad gäller just hästfotografi - själv fann jag det mindre upphetsande att hans kort blev mycket bättre än mina. Det tog lite på självförtroendet; som erfaren hästmänniska jag borde ju instinktivt kunna hitta just rätt vinkel och rätt ögonblick i rörelsen. Tji fick jag, men jag kan ju glädja mig åt att jag nu kan anlita DFP när jag själv inte kan fota... som när jag sitter på hästryggen. Jag smider i hemlighet planer inför sommaren. Jag är inte helt säker på att DFP kommer att uppskatta den junimorgon jag sparkar upp honom i arla morgonstund så att vi kan plåta hästar i dimdis och nyvakna solstrålar, men jag får väl helt enkelt baka några blåbärspajer till.

Snart 33 år senare…

När jag var nio år började jag rida hos en tant som hade sex hästar i ett litet stall på landet. Hur tycke mellan hästtjej och ponny uppstår är ofta ett mysterium, och mitt fall är inget undantag. Den suraste och smutsigaste lilla skimmeln blev min favorit under många år och det var han som lärde mig rida. Ett antal underbara ponnyår gick och tjatet på föräldrarna om en egen häst började få effekt. När jag idag tänker på hur jag, tretton år, och min hästrädda mamma åkte iväg och köpte en femårig ponny blir jag lite mörkrädd. Så mycket kunde ha gått fel, men det mesta blev ganska rätt. Bellis var precis som min första sköthäst en korsning mellan welsh och arab med allt vad det innebär av trofasthet och galna upptåg. Efter studenten sålde jag ponnyn och åkte iväg på tågluff! Sedan följde många år på olika ridskolor runt om i världen innan jag till slut landade på min lilla gård här hemma i Sverige för att förverkliga drömmen om en egen häst igen.

Första köpet blev dock Carina, en charmig liten welshmountainfröken till min dotter, medan jag hade två olika foderhästar den första perioden. Att efter kanske tjugo år utan att vara hästägare ge sig ut och titta på hästar till salu var ett riktigt äventyr. Till slut blev det så att det inte var jag som valde häst utan hästen som valde mig. Hon var inte alls rolig att rida, var i ganska dåligt skick och inte helt lätt att ha att göra med, men hur skulle jag kunna säga nej till en vacker arabflicka med sammetsmule och det där speciella, mjuka, nyfikna i blicken som gick ifrån sin ägare för att följa efter mig? Senast häromdagen kan jag ärligt säga att kilopriset inte var högt när Winnie visade sig från sin bästa sida och backade snabbare än vilken åkgräsklippare som helst för att fly från en extremt aggressiv sten vid sidan av vägen, men ändå har vi lyckats lägga ett antal mil distansritt bakom oss under ett par års tid, så någonting finns där ju som liknar samförstånd.

För lite mer än ett år sedan fick jag möjligheten att köpa en riktigt fin blivande distanshäst. Kruxet var bara att hon inte var inriden… Det visade sig dock att jag kunde rida in en häst och nu är Minsta en riktigt trevlig liten ridhäst, förutom när hon ägnar sig åt tonårstrots förstås. Men vad gör väl det när hon gnäggar varje morgon när jag dyker upp med maten och pussas när vi har blåst på varandra och utbytt andedräkt? Trots att mitt val att ägna all den tid och uppmärksamhet som inte läggs på barnen eller jobbet på mina hästar har lett till en havererad relation med barnens pappa ångrar jag ingenting. Det hästarna ger mig och det sätt de har att få mig att må bra är ovärderligt. Visst hoppas jag att min nya kärlek ska vara kompatibel med hästlivet och visst kan jag kompromissa, men grundförutsättningen är ändå klar för mig. En gång hästtjej, alltid hästtjej!

...och så levde de lyckliga i alla sina dagar...

...eller vänta lite... prinsessan hade räddat sin prins – det är trots allt 2011 – men den ädla springaren stod fortfarande kvar i stallet, krävde sin ranson havre, daglig motion, nya täcken, skor, snösulor, broddar, equiterapi... ja listan kan göras mycket lång. Prinsessan själv krävde... eh... tid... aftonklänningar, massage, små söta barn och italienska viner i floder. Vad prinsen krävde framgick inte. Han talade ju inte equus... och hade därför ingen talan. Tjänstefolket lyste med sin frånvaro och nya sadlar hade redan grävt stora hål i privatekonomin. Så hur skulle prinsessan lösa alla de dilemman hon ställdes inför så snart det rosa skimret hade dunstat?

Eller vänta lite... prinsen skulle ju indoktrineras till att bli en riddare i prinsessans tjänst! Prinsen var en stalledräng, vi tackom nu så gärna. Han vattnade hennes fålar fem, alltför den ljusa stjärnan. Prinsen tyckte dock att prinsessans stjärnglans hade börjat falna. Hon såg mest ut som en smurf i sin lustiga huvudbonad. Balklänningarna var ett minne blott. Det fordom så beundrade blonda hårsvallet minde honom snarast om alla de halmbalar han lassat upp på skullen. Och ur sina stövlar. Och hittade spår efter i hela huset. Inklusive sängen. Och som fyllde dammsugarpåsarna till 95%. Huset började för övrigt te sig litet i prinsessans ögon och hon kastade lystna blickar på ett större slott. Prinsen följde utvecklingen med skräckblandad förtjusning och bidrog sakligt med gedigen kunskap om väggars innanmäten, kabeldragningens sköna konst och diverse obegripliga men ack så charmiga kunskapsyttringar. Prinsessan nickade, log och surfade in på Hemnet och lokaliserade slott modell större med tillhörande stallar i kunglig stil. Läs: marmor, kristallkronor, guldknoppar, samt diamantbling på samtliga träns. Det var ju ändå prinsen som skulle städa. Och betala. Medan prinsessan ägnade sig åt mer högtflygande aktiviteter på hästryggen.

Eller vänta lite... prinsessan hade kanske LURAT sin prins!?! Hästar tar INGEN tid, är nästan GRATIS och... eh... absolut nödvändiga i räddandet av prinsar. Så var det ja. Så småningom slogs prinsen av häpnad: Hon hade farit med osanning. Hästen hade blivit TRE. (Förökning medelst celldelning? Kloning?) Stallet fått två extra boxar. Sadlar prydde hela väggar. Hö och halm lassades upp tonvis. Bokstavligen. Av prinsen. Och prinsens hjälp krävdes speciellt… Speciellt när vattnet hade frusit i stallet och hinkar skulle kånkas eller när takplåt skulle skruvas upp precis den kväll då snön började ösa ner över det dystra landskapet, nej förlåt, halva kungariket ska det vara. Prinsen började seriöst överväga öppet köp på prinsessan och halva kungsriket. Fan, han skulle till och med rea ut henne till 10% av inköpspriset! Sagt och gjort... Frågan var väl om det gick efter 19 års bruk. Behöver vi precisera att han gick lottlös därifrån? Kom undan med blotta förskräckelsen.Så småningom lyfte prinsessan blicken och då dök en ny prins upp på horisonten. Hur det ska avlöpa är det för tidigt att yttra sig om.

Prinsessorna är till antalet tre. Prinsarna likaså. Än så länge... Hästarna är cirka fyra. Diverse barn, hundar, katter och löst folk tillkommer, men det får vi återkomma om.

Fortsättning följer.