Det är inte så fel att fylla år

Vilken underbar födelsedag!
Sovmorgon (enligt min definition, dvs till dryga 7) och för ovanlighetens skulle frukost med familjen. En semesterdag gjorde det möjligt.

Förmiddagen blev en uteritt på Winnie med Louise och Carina som sällskap. Winnie såg ett antal monster och Carina travade på i bra tempo. Men fin form på Winnie och vi testade lite öppnor och slutor längsmed vägen. Kul! Mika fick motion genom att springa till stallet även om det var mest synd om henne i hela världen ändå (enligt henne själv). Minsta motionerade genom att galoppera i hagen innan vi gav oss iväg. När vi kom tillbaka märkte hon knappt att vi kom..

Hem, min favorit lunch med te, mackor, yoghurt och en tidning och sedan upphämtande av barn på dagis. Bilen packad och så mot mormor och morfar där det fanns fullt upp att leka med enligt sonen. För egen del drog jag vidare mot närliggande stad och utlovad ridlektion. En lektion på ridskolan där jag började rida för så många år sedan var present från Maggan. Otroligt nog lyckades jag boka in den just på födelsedagen. Hoppning är ju som jag skrivit tidigare inte Fröken My's grej så det har blivit väldigt lite av det de senaste åren - insåg att det är 13 år sedan jag tog en riktig hopplektion...

Nu blev det till att sitta upp på ett 14 årigt sto på minst 174cm höjd (tur att det fanns uppsittningspall!) som tydligen tävlade 1.40 klasser och gick medelsvår dressyr. Tänk om det funnits sådana hästar att rida lektion på under min tid! Nu är detta ett sto som mest går privatlektioner,och egentligen är till försäljning men ändå... Konstigt nog kändes hon inte så stor när jag väl satt där uppe. Mycket framåtbjudning och det tog ett tag innan jag började komma på hur hon fungerade, men kul var det. Så klart visade sig även en hel del dåliga vanor... Samt min ovanan vid att rida någon annan häst än Fröken My. Men nyttigt är det. Det enda tråkiga är att jag mcyket lätt får blåsor i händerna - vilket även skedde denna gången. Tur att jag inte behöver rida på några dagar. Hoppningen gick i alla fall bra, men lite tur kanske jag kan lägga upp en lite film senare eftersom Maggan filmade en liten snutt...

Efter lektionen var det dags att hämta sonen hos mormor och morfar, åka hem, laga mat och så blev det ett glas rött till det. Nu väntar en bit tårta framför några avsnitt av serien vi ser på just nu 30ROCK. Bara sonen somnar så...

Som bonus har jag fått veta att Fröken My är bokad för ulstraljud 1/7 så jag borde kunna hämta henne 2/7 om allt är ok. Spännande! Ska börja planera för det imorgon. Ikväll ska jag bara ta det lungt. Det är trots allt inte varje dag man fyller 30.

En ytterligare bonus har varit alla gratulationer via sms, FB och telefon.

VAD HÄNDE MED VÅREN? BETRAKTELSER ÖVER VÄDER OCH VIND

När man i Mellansverige går in i maj månad brukar man kunna pusta ut, ta bort snösulor och broddar, börja fundera på lämpligt datum för betessläpp och lägga in alla täcken för säsongen. Detta år framstod inte som ett undantag. Under påskhelgen låg man på filt i trädgården och svettades och åt glass. Idag, den tredje dagen i maj månad, singlar det däremot snöflingor över tulpaner och påskliljor. Självfallet var eftermiddagen vikt åt en härlig ridtur i vackert vårväder, men givet det uteblivna vårvädret och vinterns återvändande börjar man nu tänka i andra banor. Kanske skulle man ta itu med de där högarna med jobb som ska göras istället? Eller rycka lite i städnerven? Eller bara sitta inne och gnälla över att de blommande träden nu inte kommer att bära frukter eftersom inga humlor kan flyga i dagens väder? I väntan på beslut gjordes ett försök att fånga de flyktiga flingorna på bild. Håll till godo och märk väl hästarnas förvånade uppsyn! Må vintern ruttna och dö!

VÅR!!!

Nu känns det faktiskt som att man vågar hoppas på att våren är här för att stanna. Vinterns begränsningar i form av för mycket snö i skogen, ishalka, förfrysta tår och fingrar samt snöstorm är ett minne blott. Ett par bekymmer återstår visserligen. Vissa platser är otillgängliga därför att snösmältningen har förvandlat grön mossa till förrädiska träsk, träd har ramlat tvärs över stigar och vägar eller skogsmaskinerna har förvandlat sagoskog till krigszoner som kräver stridsvagn för att forcera. Temperaturen är en annan faktor som fortfarande kan ställa till det. Det är omöjligt att veta hur man ska klä sig. Två lager underställ, fleece och regnjacka eller ingen fleece men jacka eller bara ett lager underställ eller…? Hur man än gör fryser man lite eller svettas kopiöst. Ibland både och på samma tur.

Dessutom kan hårfällningen ge hästtjejerna en rejäl förvandling. Täckt från topp till tå i ett fladdrande, kliande, flygande lager hästhår känns det som att hästens vinterpäls har bestämt sig för att bara byta ägare och linda in människorna i denna underliga kostym. Påföljden är en ständig jakt på hästhår i munnen, näsan och ögonen. Har ni försökt att pilla bort hästhår ur näsan med en hand täckt av andra hästhår? Dottern lyckades förmodligen få in ett hästhår i ögat och klia runt så mycket att det såg ut som om hon hade en pingisboll under ögonlocket… Hästarna själva genomgår också en förvandling när de lite i taget träder fram i ny vårutstyrsel. Det blir särskilt tydligt med mina skimmeldamer. Winnie antar en mycket vitare nyans och drömmen om den vita hästen blir mer och mer verklig. Det är spännande att fundera över hur hennes flugprickar kommer att bli.

Ytterligare ett vårtecken är det nya mönstret i lilla Carinas rymningar. Tidigare rymde hon bara när det var slut på hö i hagen. Nu hinner hon knappt ut i hagen förrän hon har tagit sig ut ur hagen. Min underbara granne tvärs över vägen plockar in henne i stallet igen. En annan granne ett par kilometer bort engagerar sig också och konstaterar att det självklart är ett härligt inslag i miljön när det står en sagoponny intill vägen, men att det kanske inte är en mening delad av alla i grannskapet. Gräset är ju bevisligen grönare på andra sidan staketet. Samtidigt tog ju exet med sig gräsklipparen när han stack, så jag kanske borde stängsla in trädgården och låta henne gå där direkt som en miljövänlig gräsklippare? Om hon inte hade haft fång… Oron kring återfall är också ett tydligt vårtecken.

Allt detta till trots är det underbart med vår! Häromdagen bestämde dottern och jag oss för att försöka rida en slinga i skogen dit vi inte har kunnat ta oss under vintern på grund av all snö. Förutom en improviserad omväg kring nedfallna träd och skyttegravar efter skogsmaskinerna tog vi oss runt precis som vi hade tänkt oss och vad är väl mer fantastiskt än att skritta fram genom skogen där solljuset silas mellan trädens grenar, höra hovarnas dova tramp mot barriga stigar och hästarnas nöjda frustande när de sträcker på halsarna och slappnar av? Möjligtvis att trava fram i friskt tempo på en precis lagom mjuk skogsväg och höra fåglarna kvittra eller dundra fram i full galopp så att fågelkvittret dränks av ljudet av pigga hovar mot marken.

Eller en två timmars tur i skog och mark på hästryggen tillsammans med mannen man älskar som riskerar sitt liv (nåja… Winnie är ju för det mesta snäll och följer hästen framför, men att gång två på hästen tacka nej till sällskap på marken för att kunna rida tillsammans blir ju lite mer riskfyllt!) för att få se solen gå ner över sjön från hästryggen tillsammans med sin hästtjej.

Svårslaget. Storslaget.

Från hopp till uppgivenhet - en dans på lina mellan två staketstolpar

Helgen bjöd på hoppingivande vårväder och besök av den underbara mannen i mitt liv, som, visade det sig, även trakterar motorsåg. Trädet som låg över eltråden sågades raskt itu och perspektivet att få el i tråden framstod som mer realistiskt än någonsin, särskilt när batteriet nu ställts på laddning och grindarna, vilka den lilla vita sagoponnyn Carina föredrar att krypa under och därmed sabotera, försetts med nya beslag och knutar. Ytterligare nedfallna grenar avlägsnades från tråden som spändes på vissa ställen där den hängde betänkligt. Allt i sällskap av den stiliga mannen med den röda motorsågen. Med nytt hopp inleddes en ny vecka.

Hoppets ljus släcktes ganska omedelbart då den bedårande lilla Carina fortsatte att krypa under och dra med sig nya beslag och Minsta hittade tillbaka till ett gammalt ställe där hon brukar kliva mellan trådarna och ut. När sonen samtidigt återigen drabbas av magsjuka, regnet strilar i en oavbruten ström över hästar som tycker att det är buskul att springa iväg när matte kommer med grimman och den ökade tiden för rymlingar i sina boxar ofelbart resulterar i tyngre skottkärror som vippar på vägen till gödselstacken på grund av begynnande islossning under all dynga, då känns det föga prinsesslikt att vara hästägare och jag funderar seriöst på att abdikera från tronen i det lilla riket Solberga. Ljudet av skogsmaskinen som härskaren i riket intill har skickat in på skövlingsuppdrag, som går ut på att förvandla mysiga skogspartier till krigshärjade zoner av livsfarliga fällor och skyttegravar, passar verkligen in på sinnesstämningen. Drömmar av vita trästaket och Kentucky’s böljande gräs som täcker milsvida kullar glider förbi men förmår inte ens fastna på näthinnan, anfrätt av lera och sargade träd.

Det ska böjas i tid...

En sak har jag lärt mig under årens gång, och det är att om man ska lyckas fösa in en man i en fålla så bör man göra det när han fortfarande är nykär och kan tänkas gå med på ungefär vad som helst. När jag träffade Den Fantastiske Pojkvännen (DFP) så var det därför av högsta vikt att han snabbt introducerades till hästlivet. Tack och lov är DFP den typen av man som gärna provar på nya saker, så det krävdes ingen större övertalning att få ut honom till stallet. "Vi ska bara få upp lite halm och hö på logen, älskling." Det tyckte han verkade kul, lite handfast arbete sådär. Manligt.  230 balar senare är jag inte helt säker på att han fortfarande tyckte det var så kul, men god min höll han i alla fall. Nykär, som sagt.

Ett tag senare var det dags för en ny höleverans. DFP såg inte lika entusiastisk ut när jag ännu en gång nämnde höbalar och loge, men jag blidkade honom med att nu var det faktiskt bara hö, ingen halm. Och bara 100 balar! Det lyfter man med lillfingret när man är en så stark och stilig karl. DFP såg skeptisk ut, men följde snällt med. Mången dammande bal senare kunde jag ana att jag nog fyllt hölassarkvotan för ett tag framöver. Nu får vi hoppas att höet räcker ett tag, i alla fall tills jag bakat ett antal blåbärspajer.

Minsta & Carina genom DFP:s lins

Desto roligare verkade DFP ha det när jag lurade ut honom i iskylan för att plåta hästarna. Han visade sig dessutom ha en oanad begåvning vad gäller just hästfotografi - själv fann jag det mindre upphetsande att hans kort blev mycket bättre än mina. Det tog lite på självförtroendet; som erfaren hästmänniska jag borde ju instinktivt kunna hitta just rätt vinkel och rätt ögonblick i rörelsen. Tji fick jag, men jag kan ju glädja mig åt att jag nu kan anlita DFP när jag själv inte kan fota... som när jag sitter på hästryggen. Jag smider i hemlighet planer inför sommaren. Jag är inte helt säker på att DFP kommer att uppskatta den junimorgon jag sparkar upp honom i arla morgonstund så att vi kan plåta hästar i dimdis och nyvakna solstrålar, men jag får väl helt enkelt baka några blåbärspajer till.

Hästar på rymmen (följetången inleds…)

Två av mina söta hästar är ponnyer. Det ska väl egentligen mest handla om storlek, men jag funderar allvarligt på om det inte ingår ett visst mått av bus och illmarighet i själva begreppet ponny. Ett av de bus som jag uppskattar allra minst är hästar på rymmen. Visst är det bra att vår väg inte är särskilt trafikerad, men man vill ändå helst se hästarna innanför tråden istället för utanför.

Så var inte fallet när jag rullade in på min uppfartsväg häromkvällen. Då kändes det bra att vi hade ställt om klockorna till sommartid så att det fortfarande var ljust eftersom jag tydligt kunde se två hästar framför huset, i det som skulle kunna kallas trädgård. Där stod de i godan ro och nappade upp små grässtrån och verkade helt obekymrade över att jag gled förbi med bilen och parkerade en meter ifrån. Prassel med höpåsar framför stallet var tillräckligt för att få de ystra små liven att glatt trava in i sina boxar. Ingen skada skedd på hästarna, men staketet hängde betänkligt på ett ställe i hagen där de förmodligen hade krupit under. Pilla, pilla, laga, laga, fixa, greja.

Nästa dag sprang de omkring som vildhästar på prärien när jag kom hem tidig eftermiddag. Lilla Carina försökte hålla jämna steg med Minsta som flög fram som vinden. Hade det inte varit för det faktum att den galna galoppen utfördes på det intilliggande fältet istället för i hagen skulle jag ha kunnat njuta av svansplymer, vidgade näsborrar och två goda vänner som krängde med huvudet och gjorde ormen mellan bocksprång och diverse glädjeyttringar. När de sedan bestämde sig för att springa ut på vägen för att ta sig in på gården igen hade jag hjärtat i halsgropen och panik i blicken. De lyckades dock ta sig upp på stallplan utan missöden och lät sig infångas och ledas in i stallet för lite lunch.

Senare samma kväll stod de återigen utanför köksfönstret och betade. Med hjälp av lite skrammel i en hink lurade barnen in dem i stallet igen och där fick de stå kvar trots att de brukar gå in ett par timmar senare i vanliga fall. Fastän jag inte kan se några problem med staketet sitter jag på helspänn här hemma och jobbar. Var femte minut kikar jag ut genom fönstret för att eventuellt få se var de tar sig ut. Frukosten börjar ta slut och jag väntar mig ett utbrytningsförsök när som helst. Har jag sagt att jag har både nätansluten och batteridriven el av vilka ingen fungerar för tillfället? I ena fallet är jorden inte tillräckligt bra och kontakten har släppt på något sätt. I andra fallet ligger en halv gödselstack och ett nedfallet träd över tråden. Ibland önskar man att man bodde på en helt annan del av jordklotet där marken aldrig är frusen och där det finns mat i hagarna alla dagar på året. Men för det mesta skulle jag nöja mig med oceaner av tid och ändlös energi för att hinna och orka fixa i ordning alla staket och pumpa ut så stark el att hästarna fick punkfrisyr bara de tänkte på att gå i närheten av tråden!

Snart 33 år senare…

När jag var nio år började jag rida hos en tant som hade sex hästar i ett litet stall på landet. Hur tycke mellan hästtjej och ponny uppstår är ofta ett mysterium, och mitt fall är inget undantag. Den suraste och smutsigaste lilla skimmeln blev min favorit under många år och det var han som lärde mig rida. Ett antal underbara ponnyår gick och tjatet på föräldrarna om en egen häst började få effekt. När jag idag tänker på hur jag, tretton år, och min hästrädda mamma åkte iväg och köpte en femårig ponny blir jag lite mörkrädd. Så mycket kunde ha gått fel, men det mesta blev ganska rätt. Bellis var precis som min första sköthäst en korsning mellan welsh och arab med allt vad det innebär av trofasthet och galna upptåg. Efter studenten sålde jag ponnyn och åkte iväg på tågluff! Sedan följde många år på olika ridskolor runt om i världen innan jag till slut landade på min lilla gård här hemma i Sverige för att förverkliga drömmen om en egen häst igen.

Första köpet blev dock Carina, en charmig liten welshmountainfröken till min dotter, medan jag hade två olika foderhästar den första perioden. Att efter kanske tjugo år utan att vara hästägare ge sig ut och titta på hästar till salu var ett riktigt äventyr. Till slut blev det så att det inte var jag som valde häst utan hästen som valde mig. Hon var inte alls rolig att rida, var i ganska dåligt skick och inte helt lätt att ha att göra med, men hur skulle jag kunna säga nej till en vacker arabflicka med sammetsmule och det där speciella, mjuka, nyfikna i blicken som gick ifrån sin ägare för att följa efter mig? Senast häromdagen kan jag ärligt säga att kilopriset inte var högt när Winnie visade sig från sin bästa sida och backade snabbare än vilken åkgräsklippare som helst för att fly från en extremt aggressiv sten vid sidan av vägen, men ändå har vi lyckats lägga ett antal mil distansritt bakom oss under ett par års tid, så någonting finns där ju som liknar samförstånd.

För lite mer än ett år sedan fick jag möjligheten att köpa en riktigt fin blivande distanshäst. Kruxet var bara att hon inte var inriden… Det visade sig dock att jag kunde rida in en häst och nu är Minsta en riktigt trevlig liten ridhäst, förutom när hon ägnar sig åt tonårstrots förstås. Men vad gör väl det när hon gnäggar varje morgon när jag dyker upp med maten och pussas när vi har blåst på varandra och utbytt andedräkt? Trots att mitt val att ägna all den tid och uppmärksamhet som inte läggs på barnen eller jobbet på mina hästar har lett till en havererad relation med barnens pappa ångrar jag ingenting. Det hästarna ger mig och det sätt de har att få mig att må bra är ovärderligt. Visst hoppas jag att min nya kärlek ska vara kompatibel med hästlivet och visst kan jag kompromissa, men grundförutsättningen är ändå klar för mig. En gång hästtjej, alltid hästtjej!