Fotodags

Idag hade Fröken My vilodag så jag och sonen fixade boxen och passade på att ta några foton på Fröken My's nya pannband. Under vintern har det nämligen funnits tid att experimentera lite: både träns (det ljusa) och pannband har sytts. Dessutom blev det lite andra kort, men de sparar jag till en annan gång...

Inlåst

Blondi var nyligen i farten. Fröken My bor i en utebox som har en delad boxdörr. Mysigt, när vädret tillåter kan hon stå och titta ut. Denna kalla vinter har det däremot varit stängt en hel del och när jag bara ska ut och mocka brukar jag öppna undre dörren – jag och skottkärran kommer in och man slipper bråka med ytterligare ett boxlås. När sonen var med gjorde vi som vanligt och gick in genom den undre dörren. Men när han är med vill jag stänga boxdörren – det känns bättre om han inte springer ut i hagen, särskilt när hästarna står precis utanför, det är isigt och halvmörkt. När den undre dörren precis slog igen gick ljuset upp – hur tänkte vi ta oss ut? Springan mellan de två dörrarna är inte mer än max ett par centimeter och jag får då inte ut min hand därigenom. Inte sonen heller skulle jag tro.

Inlåst i den egna boxen. Det var ju snyggt. Till råga på allt är jag notoriskt dålig på att programmera in telefonnummer i mobiltelefonen och AnnSofie var inte hemma. Däremot hade jag sett hennes ex precis innan och som av en otrolig slump visade det sig att jag hade hans telefonnummer i mobilen (men inte numret in till huset…) Så allt gick bra och vi blev utsläppta.

Till boxen med barn

Bara att ta sig ut till boxen är ett äventyr när sonen är med. Detta ska med, helst samtidigt:

1 skottkärra

1 barn (inklusive, mössa, vantar och skodon, eventuellt även kompletterat med nalle och napp beroende på dagsformen) Gärna napp förresten - det förhindrar att andra saker hamnar i munnen.

1 IKEA påse proppfull med hö

1 hink med kraftfoder

1 grep

För att ta sig till boxen sedan måste hagen passeras – det hörn där hästarna står när de vill in. Vilket ofta råkar sammanfalla med när jag ska mocka. När det sedan är mockat ska så klar det mesta tillbaka in i stallet, + 2 tomma vattenhinkar som jag på något sätt måste lyckas springa tillbaka med påfyllda.

Ju äldre sonen blir dessto flera egna intitiativ tar han dessutom - gärna en egen promenad in till hästarna om mamma inte har stenkollen. Det var nog ganska bra när jag mockade med honom i bärsele för något år sedan...

Från hopp till uppgivenhet - en dans på lina mellan två staketstolpar

Helgen bjöd på hoppingivande vårväder och besök av den underbara mannen i mitt liv, som, visade det sig, även trakterar motorsåg. Trädet som låg över eltråden sågades raskt itu och perspektivet att få el i tråden framstod som mer realistiskt än någonsin, särskilt när batteriet nu ställts på laddning och grindarna, vilka den lilla vita sagoponnyn Carina föredrar att krypa under och därmed sabotera, försetts med nya beslag och knutar. Ytterligare nedfallna grenar avlägsnades från tråden som spändes på vissa ställen där den hängde betänkligt. Allt i sällskap av den stiliga mannen med den röda motorsågen. Med nytt hopp inleddes en ny vecka.

Hoppets ljus släcktes ganska omedelbart då den bedårande lilla Carina fortsatte att krypa under och dra med sig nya beslag och Minsta hittade tillbaka till ett gammalt ställe där hon brukar kliva mellan trådarna och ut. När sonen samtidigt återigen drabbas av magsjuka, regnet strilar i en oavbruten ström över hästar som tycker att det är buskul att springa iväg när matte kommer med grimman och den ökade tiden för rymlingar i sina boxar ofelbart resulterar i tyngre skottkärror som vippar på vägen till gödselstacken på grund av begynnande islossning under all dynga, då känns det föga prinsesslikt att vara hästägare och jag funderar seriöst på att abdikera från tronen i det lilla riket Solberga. Ljudet av skogsmaskinen som härskaren i riket intill har skickat in på skövlingsuppdrag, som går ut på att förvandla mysiga skogspartier till krigshärjade zoner av livsfarliga fällor och skyttegravar, passar verkligen in på sinnesstämningen. Drömmar av vita trästaket och Kentucky’s böljande gräs som täcker milsvida kullar glider förbi men förmår inte ens fastna på näthinnan, anfrätt av lera och sargade träd.

Det ska böjas i tid...

En sak har jag lärt mig under årens gång, och det är att om man ska lyckas fösa in en man i en fålla så bör man göra det när han fortfarande är nykär och kan tänkas gå med på ungefär vad som helst. När jag träffade Den Fantastiske Pojkvännen (DFP) så var det därför av högsta vikt att han snabbt introducerades till hästlivet. Tack och lov är DFP den typen av man som gärna provar på nya saker, så det krävdes ingen större övertalning att få ut honom till stallet. "Vi ska bara få upp lite halm och hö på logen, älskling." Det tyckte han verkade kul, lite handfast arbete sådär. Manligt.  230 balar senare är jag inte helt säker på att han fortfarande tyckte det var så kul, men god min höll han i alla fall. Nykär, som sagt.

Ett tag senare var det dags för en ny höleverans. DFP såg inte lika entusiastisk ut när jag ännu en gång nämnde höbalar och loge, men jag blidkade honom med att nu var det faktiskt bara hö, ingen halm. Och bara 100 balar! Det lyfter man med lillfingret när man är en så stark och stilig karl. DFP såg skeptisk ut, men följde snällt med. Mången dammande bal senare kunde jag ana att jag nog fyllt hölassarkvotan för ett tag framöver. Nu får vi hoppas att höet räcker ett tag, i alla fall tills jag bakat ett antal blåbärspajer.

Minsta & Carina genom DFP:s lins

Desto roligare verkade DFP ha det när jag lurade ut honom i iskylan för att plåta hästarna. Han visade sig dessutom ha en oanad begåvning vad gäller just hästfotografi - själv fann jag det mindre upphetsande att hans kort blev mycket bättre än mina. Det tog lite på självförtroendet; som erfaren hästmänniska jag borde ju instinktivt kunna hitta just rätt vinkel och rätt ögonblick i rörelsen. Tji fick jag, men jag kan ju glädja mig åt att jag nu kan anlita DFP när jag själv inte kan fota... som när jag sitter på hästryggen. Jag smider i hemlighet planer inför sommaren. Jag är inte helt säker på att DFP kommer att uppskatta den junimorgon jag sparkar upp honom i arla morgonstund så att vi kan plåta hästar i dimdis och nyvakna solstrålar, men jag får väl helt enkelt baka några blåbärspajer till.

Hund och barn på promenad

Ibland försöker jag mig på att motionera både son och hund som ett steg i effektiviseringen. Dessutom ska frisk luft vara nyttigt. Att vara i naturen har jag även lärt mig, kan vara väldigt rogivande. I teorin verkar det som en bra idé, men inte alltid i praktiken. Särskilt inte vintertid. Sonen har nämligen börjat tröttna på att åka i vagn utan vill gå själv. Kan själv. Hunden vill gå de där milslånga, promenaderna vi tog förra året medan sonen sov i vagnen.

Sonen brukar få börja att gå och hittar var 5 cm något att titta på, en sten, ett papper, grannens ljuslyktor, soptunnan, en till sten, andra grannens buskar och efter sådär 20 meter måste man göra ett långt stopp vid postlådorna. Gärna kolla om övriga granar fått post. Hela tiden pratande, många ÅÅååh, GA och Ooooh.

Nallen tappad. KATASTROF! I full vintermundering går det inte att böja sig ner ordentligt. Definitivt inte att ställa sig upp om man trillat för att man ändå försökte nå något där på marken.

Varje steg lider hunden; hon skakar, gnäller och ser ungefär ut som hon är på väg till bödeln. Eländes, elände; kan vi inte öka takten? Hon fryser nästan ihjäl och vi verkar totalt ha glömt hennes behöv. Trots att hon har dubbla täcken på sig. Vinthundar kan det här med att se och låta eländiga.

När vi kommit till brevlådorna verkar sonen helt ha stannat. Testar om han kan åka i vagnen och visst, en stund är det bra. Hunden är nöjd, svansen svänger (inte vanligt), hon försöker dra oss fram över is och snö. En tvärnit och hon måste stanna och göra sina behov, det hann hon inte med tidigare? Självklart har vi precis passerat sista papperskorgen så är det bara att bära med sig påsen. När vi kommit lite lagom hemifrån kommer sonen på att det här med vagn, det är inte alls kul. Inte passar vägen för honom att gå på, trafik kan komma snabbt. Bara att försöka springa fram över snöslasket till ett ställe där han kan få gå. Det är en bit dit.

När han väl kommer av tar det inte lång tid innan han börjar halka på isen, slår sig och blir ledsen. Men inte vill han åka vagn. Nappen trollas fram och allt blir bättre. Förutom för hunden, hon gnäller och skakar igen.

Lördagmorgon

Hunden har fått för lite motion på sistone, jag vill till stallet, sonen lära vara helvild och mannen behöver få egen tid. Vad kan då vara bättre än att ta hunden och barnet på en promenad medan mannen får sovmorgon? Att sonen nu mer inte riktigt trivs i vagnen löser sig nog. Sagt och gjort; klä på hunden, klä på mig, klä på barnet, ut med vagnen genom dörren och så låta sonen promenera första biten själv (= han sitter snällare i vagnen sedan – i alla fall i teorin). Med lite tur når vi ända till stallet (drygt 3 km bort).

Allt fungerade faktiskt bra, men det är varmt att gå i full stallmundering. Väl i stallet är det bara att ringa maken och säga att nu kan du få hämta sonen. Öhh – skulle du inte väcka mig innan du gick? blev svaret.

Hunden låses med fördel in i någon box (inte den som ska mockas) och så var det bara att påbörja stallsysslorna. Som tur var "lekte hästarna kurragömma" och sonen kunde få gå lite mer obehindrat. Tyvärr går det fort att fixa i stallet när man har ett barn som behöver passning (eller snarast: jag gör allt i högspeed tempo för att A: sonen inte ska hinna lessna; B: sonen inte ska springa iväg; C: sonen inte ska demolera hela stallet…) så det blir dags att ta in hästen innan maken kommit för att hämta sonen.

Hästarna lekte fortfarande kurragömma; 14 kg barn på armen, ut i hagen i den djupa snön och leta häst. Som tur var är det ofta lätt att fånga Fröken My. Sonen ställdes ner, grimman på och barnet upp på armen igen, innan han hinner springa iväg eller de andra hästarna hinner komma och vara nyfikna.

Grimskaftet över axeln så att hästen kan sticka om okända monster skulle råkat dyka upp – det verkar säkrare än att jag hänger fast i änden att grimskaftet och försöker hålla balansen på den upptrampade stigen med ett barn på armen. Skulle hon inte vara väluppfostrade skulle jag inte ens tänka tanken att hämta in henne med barn på armen. Fadern kom precis när vi var på väg in i stallet och sonen langades tacksamt över. 14 kg är tungt och genom grindar och dörrar klarar man sig bra utan den extra tyngden.

När de vinkats av var det bara att slänga på sadeln och ge sig iväg. Härligt! En timme i skogen. Väl tillbaka i stallet är det bara att börja traska hemåt. Kom hem ganska lagom när sonen precis vaknat efter lunchsömnen.