Broddar

Hela vintern har jag hyllat broddarna (och snösulorna). Att inse att asfaltsvägarna varit mina bästa vänner eftersom de består av flera cm packad is som ger alldeles lagom svikt vid ridning. Att utan oro ha kunnat galoppera fram, även de dagar Fröken My varit lagt in den högre växeln har varit oslagbart -om inte annat för att hålla henne nöjd. I år har det på många sätt varit lättare att träna än många andra vintrat med stenhård mark. Då hjälper inga broddar alls. För att inte tala om hur många vackra vinterdagar vi har fått uppleva, snö som gnistrar, blå himmel och naturen...och en snabb galopp.

MEN nu måste jag ge upp min lovsång. Det blev dags att plocka av brodd h-et. Det brukar alltid gå bra och för bara några veckor sedan hade jag en brodd som nästan var helt nersliten. Inga problem - AnnSofies polygrip fixade biffen när min annars väldigt effektiva broddnyckel inte fick grepp. De broddar som hovslagern drog i vid senaste skoningen biter dock inga polygriper eller broddnycklar på. De är av en modell jag inte sett tidigare, där de längst in mot skon har som en cirkelformad platta. Hovslagaren varande för att han drog åt brodden hårt, jovisst, men detta! Broddarna ser ut som om de har flera veckor av använding kvar men går inte att få grepp om med broddnyckeln. Det brukar vara dessa jag spara dem inför nästa säsong eller som reserv. De här går inte att greppa!

Så, hovslagern kommer inte ännu på ett par veckor och jag får knappt loss en ända brodd. Aldrig mer dessa broddar! Nu köper jag egna och använder mig inte av de hovslagaren har med sig (jag som tyckte det verkade så smidigt...) Däremot kan hovis få dra dit dem, de sitter bra. Bara de är av sorten jag är van vid - hoven som innehöll mina brodd är inga problem att brodda ur - även om de broddarna är mer slitna än övriga...

VÅR!!!

Nu känns det faktiskt som att man vågar hoppas på att våren är här för att stanna. Vinterns begränsningar i form av för mycket snö i skogen, ishalka, förfrysta tår och fingrar samt snöstorm är ett minne blott. Ett par bekymmer återstår visserligen. Vissa platser är otillgängliga därför att snösmältningen har förvandlat grön mossa till förrädiska träsk, träd har ramlat tvärs över stigar och vägar eller skogsmaskinerna har förvandlat sagoskog till krigszoner som kräver stridsvagn för att forcera. Temperaturen är en annan faktor som fortfarande kan ställa till det. Det är omöjligt att veta hur man ska klä sig. Två lager underställ, fleece och regnjacka eller ingen fleece men jacka eller bara ett lager underställ eller…? Hur man än gör fryser man lite eller svettas kopiöst. Ibland både och på samma tur.

Dessutom kan hårfällningen ge hästtjejerna en rejäl förvandling. Täckt från topp till tå i ett fladdrande, kliande, flygande lager hästhår känns det som att hästens vinterpäls har bestämt sig för att bara byta ägare och linda in människorna i denna underliga kostym. Påföljden är en ständig jakt på hästhår i munnen, näsan och ögonen. Har ni försökt att pilla bort hästhår ur näsan med en hand täckt av andra hästhår? Dottern lyckades förmodligen få in ett hästhår i ögat och klia runt så mycket att det såg ut som om hon hade en pingisboll under ögonlocket… Hästarna själva genomgår också en förvandling när de lite i taget träder fram i ny vårutstyrsel. Det blir särskilt tydligt med mina skimmeldamer. Winnie antar en mycket vitare nyans och drömmen om den vita hästen blir mer och mer verklig. Det är spännande att fundera över hur hennes flugprickar kommer att bli.

Ytterligare ett vårtecken är det nya mönstret i lilla Carinas rymningar. Tidigare rymde hon bara när det var slut på hö i hagen. Nu hinner hon knappt ut i hagen förrän hon har tagit sig ut ur hagen. Min underbara granne tvärs över vägen plockar in henne i stallet igen. En annan granne ett par kilometer bort engagerar sig också och konstaterar att det självklart är ett härligt inslag i miljön när det står en sagoponny intill vägen, men att det kanske inte är en mening delad av alla i grannskapet. Gräset är ju bevisligen grönare på andra sidan staketet. Samtidigt tog ju exet med sig gräsklipparen när han stack, så jag kanske borde stängsla in trädgården och låta henne gå där direkt som en miljövänlig gräsklippare? Om hon inte hade haft fång… Oron kring återfall är också ett tydligt vårtecken.

Allt detta till trots är det underbart med vår! Häromdagen bestämde dottern och jag oss för att försöka rida en slinga i skogen dit vi inte har kunnat ta oss under vintern på grund av all snö. Förutom en improviserad omväg kring nedfallna träd och skyttegravar efter skogsmaskinerna tog vi oss runt precis som vi hade tänkt oss och vad är väl mer fantastiskt än att skritta fram genom skogen där solljuset silas mellan trädens grenar, höra hovarnas dova tramp mot barriga stigar och hästarnas nöjda frustande när de sträcker på halsarna och slappnar av? Möjligtvis att trava fram i friskt tempo på en precis lagom mjuk skogsväg och höra fåglarna kvittra eller dundra fram i full galopp så att fågelkvittret dränks av ljudet av pigga hovar mot marken.

Eller en två timmars tur i skog och mark på hästryggen tillsammans med mannen man älskar som riskerar sitt liv (nåja… Winnie är ju för det mesta snäll och följer hästen framför, men att gång två på hästen tacka nej till sällskap på marken för att kunna rida tillsammans blir ju lite mer riskfyllt!) för att få se solen gå ner över sjön från hästryggen tillsammans med sin hästtjej.

Svårslaget. Storslaget.

Hur jag fås att köpa dyra (häst) saker hela tiden

Jag lägger inte så mycket pengar på mig själv, varken nya kläder, restaurang eller annan shopping; men min häst däremot...

För ett par år sedan började hon plötsligt skygga undan med halsen när jag borstade nacken. Efter lite eftertanke inköptes ett snordyrt täcke med hals – och vips var nacken bra igen. Inga problem att borsta. Självklart var det ett bra köp. Och visst kunde jag ha köpt ett billigare täcke, men just detta märke har hållit så bra och suttit som gjutna...

Kiropraktorer och massörer har besökt oss till och från genom åren (hur många gånger har jag kostat på mig något sådant själv?). Och visst har det gett resultat; plötsligt fick Fröken My nya gångarter, musklerna har blivit mjukare och ridningen har fungerat bättre. Hon visar ofta tydligt vinsten av att jag lagt min surt förvärvade kronor på henne.

Sadel var det ju så klart inget billigt som passade och favoritbettet är det dyraste av de jag äger. Jag kan fortsätta ett bra tag till. ...Jag har börjat undra om jag har en dold talang att spana ut djur och människor som kostar mycket? Maken är nämligen lik Fröken My i detta avseendet. Hittar han något han verkligen gillar i en butik så kan man ge sig på att det inte är billigt.

Någonstans föredrar jag dessutom att köpa kvalité. Förvissad om att det håller bättre. Och visst höll regntäcket: nio säsonger innan det började läcka, så i det långa loppet var det billigt om än inte i inköp. Särskilt inte som jag köpte det och mycket annat (dyrt) medan jag pluggade på universitetet. Ett täcke för 2000 är DYRT med en månadsinkomst på 7000…

Att man överhuvudtaget inte ska ha häst och läsa på universitet är en helt annan sak. Om nu inte någon annan betalar för hästen då så klart. Så skedde inte för mig. Det är väll bara att vara glad över att studenttiden är över och att Dyrgripen My hittils har siktat in sig på lyxiga kvalitetsprylar och inte på veterinärträffar. De lär kosta ännu mer har jag hört...

En maska i tiden, tack!

En av de mest överhängande känslorna i min tillvaro just nu är att det finns för få timmar på dygnet. Det borde finnas en maska i tidens väv där några timmar per dag läggs till potten, speciellt för hästtjejer som samtidigt är nykära mammor som har ett ex med dålig känsla för ansvar eller framförhållning när det gäller planeringen av tid med barnen och aktiviteter. Ett par exempel: Några dagar innan får jag reda på att jag helt plötsligt ska hämta sonen och skjutsa honom till hans aktivitet när jag hade ”egentid” som kunde ha ägnats åt ridning, staketlagning, mockning av hagar eller härlig samvaro med den underbara mannen i mitt liv, därför att exet har planerat in jobb sent på annan ort när det är ”hans” dag att hämta barn. Fem dagar innan får jag veta att den lördagkväll då det fanns möjlighet att göra precis vad vi som störtkära vuxna ville för att alla våra barn skulle vara med den andra föräldern istället ska tillbringas med mina barn för att deras pappa ska iväg på någon båtaktivitet som annars hade inneburit att barnen skulle släpas upp i ottan på söndag morgon. I söndags eftermiddag skulle båda barnen – och deras mamma! – ha ridit på ridbanan, men det hanns inte med för sonens läxor som skulle göras under helgen hade inte ens påbörjats under vistelsen hos pappa från fredag kväll till söndag lunch! Hur får andra ihop sin tillvaro med delad vårdnad av barn, ensam vårdnad om hästar, heltidsjobb och en ny relation som man vill lägga all sin (från barn och hästar) ”lediga” tid på? Jag ser bara en enda lösning: En maska i tiden repas upp och tråden tänjs till bristningsgränsen för att få in så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Andra förslag, gärna mer konkreta och genomförbara, mottages tacksamt!

JAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!

ÄNTLIGEN!!!!
Nu har jag ett preliminärt inbokat letktionsdatum med min tränare! Det är två år sedan sist, men nu hoppas jag verkligen att det blir av. Det är nästan en månad kvar, men så kul! Denna tränare som jag har att skylla att jag riskerar att utvecklas till en fullfjädrad dressyrtant någon gång i framtiden och som faktiskt fått Fröken My att tycka att dressyr är helt ok.
Nedan är bilder dels från senaste lektionen, 2009 - tömkörning och jag är gravid. Dessutom hittade jag en ännu äldre uppsutten lektionbild från 2008.

"I'm just waiting for it to blow up in my face and then come back and bite me in the as" citerade maken 2½ men Allan när han insåg (efter flera veckors prat om bloggen från min sida) att inlägg i denna blogg även kommer att innefatta honom ibland.

Vi får väll se vad han kommer säga i framtiden...

...