Leta hus

DFP och jag bor numera ihop i min lilla lägenhet. Något oanat och abrupt blev jag sambo tidigare i år, men trots det faktum att vi har alldeles för många prylar på alldeles för liten yta går det faktiskt riktigt bra. Vi vill ju dock bägge flytta ut på landet, långt bort ifrån stad och folk.

Problem uppstår ju, dessvärre. Vi är så oerhört kräsna vad gäller den typ av hus vi vill ha. Ute på landet, men lagom pendlingsavstånd till de större städer som finns runt omkring. Minst fyra rum och definitivt minst 110 kvadrat. Rejäl tomt (vi pratar nu helst 5000 m2 eller mer). Helst trähus. Inte nära en större väg. Helst bastu eller plats för en, helst minst en öppen spis eller kamin.

Det där var början på kravlistan. Låt oss konstatera att de hus som faller mig och DFP i smaken är ytterst få, speciellt om man ska hålla priset i åtanke. Vi är nu inte stormrika, så runt 2,5 miljoner är nog det mesta vi kan tänka oss. Det är inte överdrivet mycket i det område där vi bor, men det finns en aspekt till som för mig är viktig, och som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera om drömhuset dyker upp på fel ställe: Hur nära (eller långt ifrån) ligger det stallet?

DFP är mycket medveten om hur mycket hästarna betyder för mig. När vi kikar på hus på Hemnet så är det en oundviklig diskussion; kommer jag fortsättningsvis kunna rida Fröken My och Winnie, eller blir pendlingsavståndet för långt?

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra om vi hittar ett drömhus som ligger helt felplacerat i förhållande till stallet. Det finns tyvärr en gräns för hur långt man kan tänka sig att åka, speciellt med tanke på att jag förhoppningsvis blir en yrkesarbetande kvinna om ett år. Var ska jag dra gränsen? Hur mycket ska mina älskade medryttarhästar och mina fantastiska hästägare betyda i jämförelse med min och DFP:s livsdrömmar? Svaret vore kanske enkelt om det inte vore så att hästarna och ridningen är en sådan väsentlig del av mitt välmående. Jag är inte så säker på att jag kan hitta lika härliga hästar - och framför allt lika underbara hästägare - ännu en gång. Kanske är jag för pessimistisk?

Mer än någonting annat vill jag flytta mig själv, DFP och hunden långt ut på landet... helst till ett fint trähus med en trädgård där jag kan dansa naken på tomten utan att någon ser mig. Men det finns ju så många men, och de handlar ju naturligtvis inte bara om hästarna. Vem vet var jag får jobb? Tänk om vi köper ett hus som ligger helt åt h-e i förhållande till min framtida arbetsplats? Vi är inte oroade ur ekonomisk synpunkt eftersom vi inte har någon plan på att förköpa oss, och DFP har klokt påpekat att kan man köpa ett hus så kan man också sälja det. Men.

Tja, vi får väl se. Än har vi inte hittat drömhuset, och det är nästan så jag hoppas att vi inte gör det förrän jag har fast anställning. Med två fasta inkomster i stället för en så ökar naturligtvis möjligheterna att hitta drömboendet markant. Men...

Söta Fröken My

Vissa dagar leker jag med en lös Fröken My i paddocken. Plötsligt förvandlas hon till Mördar My; AnnSofie säger att hon aldrig skulle gå in i paddocken ens. Men jag vet att hon leker - vilken annan häst som helst skulle jag däremot hålla mig långt bort ifrån...




Egentligen är hon ju ganska mysig av sig... (det är inte många minuter mellan bilderna och ingen av hennes kickar fångades på bild...)

Förkylning III

JA, jag är FORTFARANDE förkyld ! Jag har fått frågan ett par gånger sedan senaste förkylningsinlägget. Sa jag inte att det skulle sitta i mer än en vecka? Själv tycker jag att jag är ovanligt bra - hostan har gett sig förvånansvärt bra och kanske är helt bort om en vecka eller så...Igår cyklade jag ju tom till stallet.

Så för att inte gnälla mer lägger jag in fler bilder från helgens tömkörning istället!

Skattjakt

Det finns en gömd skatt på Solberga. Härrom dagen var sonen med till stallet och han ordnade en skattjakt medan jag mockade. Tyvärr har han inte lämnat någon skattkarta, men jag såg honom en lång stund omkring grushögen vid bostadshuset...

Fler ledtrådar? Det är ett av sonens mycket högt värderat föremål, faktiskt en livsnödvändighet! Den har en grön del med lite mönster och en mer genomskinlig del och passar perfekt i munnen. Tur att vi har flera hemma, annars hade det varit en riktig katastrof.

Men, för den som saknar en napp finns det en möjlighet att söka efter skatten på Solberga.

Tömkörning på Solberga

Igår var det äntligen dags; Maggan har efterfrågat att få prova tömkörning en längre tid. För skojs skulle tänkte jag att vi kunde lära av varandra så vi blev flera stycken.

Först ut var Fröken My - jag vet vad hon kan och hon är snäll och relativt välutbildad inom tömkörnining. Maggan fick roa sig med att bara försöka styra runt - inte så lätt till en början. Det har tagit mig åtskilliga timmar att bara få ordning på den delen. Sedan tog AnnSofies dotter över tömmarna en kort stund; hon har tömkört Carina lite så hon fick prova att göra sluta - förutom skillnaden på häst då. Mariah såg sedan till att Fröken My fick jobba lite - en hel del galoppfattningar blev det.

Carina stod näst på tur och Maggan fick börja att styra även där. Carina är både snäll och tömkörd tidigare. Sedan tog jag över tömmarna och försökte se vad lillan kunde. Det var lite stelt, men hon skötte sig bra, och gäspade rejält efter passet...Min min är en annan fråga.


Sista häst ut blev Winnie. Hon hade ingen vana av tömkörning så jag och Mariah tog det säkra före det osäkra och tog både ledlina och hjälm. Lite konstigt var det i början och det här med att tömmarna byter sida...Men, efter en stund släpptes hon loss och skötte sig väl, det blev även lite trav på töm eftersom hon verkade föredra att springa lite. Bilderna nedan är bara från de första minuterna.

Summa summarium: Jag hade en lärorik dag, både i försök att instruera (det är inte lätt) och att jobba med andra hästar. Hoppas övriga också hade kul!

Bonus: Min son - som lekte runt stallet medan jag tömkörde (eller hoppade med mig på studsmattan när andra tömkörde) fick även rida på Fröken My sådär 100meter. Även han vart trött efter denna eftermiddag!

Mika och Kermit (min och Mariahs hundar) fick sig en skogspromenad av Mariahs sambo och njöt sedan i solen medan sambon tog en del av dessa foton..

Det där med hästar och säkerhet - del 2

Eftersom min utbildning går i en annan stad blir det en hel del pendlande med buss. Oftast brukar jag försöka plugga, sova eller lyssna på musik, men ibland så kan man inte låta bli att tjuvlyssna på andras konversationer. För några veckor sedan var det två tjejer i 25-årsåldern som började prata hästar och ridning, så då spetsade jag naturligtvis öronen. Jag går fortfarande omkring och är förbannad över vad jag fick höra.

Efter vad jag kunde förstås så skulle tjejerna ut på någon form av turridning. Tjej 1 var uppenbarligen ridvan och det lät som om hon hade egen häst. Tjej 2 höll helt klart inte på med hästar till vardags. Efter lite allmänt snack om planering och mötesplatser frågar Tjej 2 hur det var med skor. Visst behövde man ha klack? Tjej 1 lutar sig tillbaka och frågar: "Kan du rida?" Tjej 2 svarar att hon nog inte suttit på en häst sedan hon var fjorton. Det som sedan trillar ur Tjej 1:s mun får mig att häpna så till den milda grad att jag bokstavligen kom på mig själv att sitta med öppen mun.

Enligt Tjej 1 så behövde inte Tjej 2 använda skor med klack, för hon kunde ju rida. Att Tjej 2 tydligen inte suttit på en hästrygg de senaste tio åren var tydligen inget problem. Vidare upplyste Tjej 1 om att det bara är barn som behöver använda klackskor eftersom de inte har kontroll över sina muskler samt har dålig koordinationsförmåga. Är man vuxen och kan rida så kan man ha vilka skor som helst, för man har ju kontroll över sina ben och sin balans.

Maken till enastående okunskap och idioti har jag väl sällan varit med om. 


Jag blir så heligt förbannad när vuxna människor, som verkligen borde veta bättre, utsätter andra för fara bara för att de vill framstå som någon form av allvetande experter. En person som inte ridit på tio år har inga ridmuskler och förmodligen ganska dålig balans. Även med klackskor kan foten åka genom stigbygeln och fastna. Jag vet, det har nämligen hänt mig. Att släpas efter en galopperande häst önskar jag inte någon, och jag är glad över att jag slapp undan med en kronisk ryggskada. Andra människor har förlorat livet i samma situation. Hur i hela fridens namn kan man med berått mod gå emot vad som är grundläggande ridsäkerhet och råda en ovan ryttare att använda utrustning som inte är säker? Jag fattar verkligen inte.

Tyvärr känner jag igen Tjej 1-typen. Det tog mig inte lång stund att kategorisera henne som den där obehagliga översittartypen som tyvärr finns i alldeles för många stall. Jag tror det flesta av er har stött på henne någon gång. Hon är tjejen som är elak mot nybörjare och som mer än gärna påpekar alla fel de gör... men inte för att hjälpa utan för att stjälpa. Hon är tjejen som fnyser åt araber, nordisar och travare. Hon är ridhusråttan som slänger på lite hjälptyglar om hästen visar lite temperament eller inte behagar kröka nog på nacken. Listan på hennes egenskaper kan deprimerande nog göras lång.

Jag skulle vilja sätta Tjej 1 på Winnie och släppa ut henne i naturen. Efter en timme med sidohopp, bakutsparkar och vilda bockningar så tror jag nog att hon skulle ha en annan uppfattning om användning av klackskor. Just sayin'.

Avmaskning

Så var det dags för det vanliga roliga - avmaskning.
Sedan några år tillbaka har jag gjort träckprov på Fröken My och första gångerna vara resultaten alltid skyhöga, över 1000ägg/g träck! Förra året hade hon däremot kommit ner i lägre doser och innan flytten till Solberga var det på gränsen om hon överhuvudtaget behövde avmaskas.
Vårens prov visade dock att det vara avmaskningsdags igen. Måttlig förekomst eller 450 ägg/g träck. En avmaskning nästa, tack sa Fröken My.

I år handlade jag smidigt på nätet ifrån: http://www.maskkontroll.se/ fast jag har inte märkt någon skillnad oavsett vilket företag jag har använt, snabba svar brukar dyka upp på mailen.