Tillbaka på hästryggen

I brist på hästar får man fota en häger.

Den uppmärksamme läsaren har förmodligen noterat att jag har lyst med min frånvaro på bloggen under några veckors tid. Det har berott på att jag varit i Afrika; närmare bestämt i Tanzania och på Zanzibar. För en herrans massa år sedan bodde jag och min familj nämligen i Dar es Salaam under två års tid, och i samband med att bägge mina föräldrar fyllde 70 år i år bestämde vi oss för att ta en familjeresa tillbaka dit.

Efter några helt fantastiska veckor så kom jag tillbaka till Sverige efter 29 timmars resa. Lagom mör, kan vi konstatera. Det tog ett tag att återhämta sig, men i fredags var det dags att åter sätta sig på hästryggen. Fröken My är fortfarande iväg på date, så det var Winnie som fick ställa upp. Jag fick sällskap av Louise, och vi bestämde oss för att ta en väl beprövad runda i skogen. Nåja, intentionen var ju god i alla fall. Jag har inte ridit den rundan sedan i höstas, och någonstans på vägen hamnade vi vilse. Efter en ganska obehaglig vilse-i-skogen-upplevelse för ett antal år sedan så tillhör jag inte det frejdiga gäng som glatt rider vidare ut i det okända, utan jag tyckte att det nog var bäst att vända tillbaka i våra egna hovspår... vilket visade sig vara lättare sagt än gjort eftersom några hovspår inte stod att finna. Jag kunde konstatera att det faktiskt finns en fördel med snö: man ser oftast direkt var man har ridit tidigare.

Nåväl, efter en del diskuterande och ridande fram och tillbaka så kom vi till slut hem. Nu blir det några dagars paus igen, och därefter så ska jag förhoppningsvis kunna återgå till mitt vanliga ridschema. Jag hoppas naturligtvis att Fröken My snart återvänder... jag saknar tanten!