Cykeltur /The perfect spot

Nu mer har jag turen att bo så nära stallet att det lätt går att cykla dit, vilket jag försöker utnyttja så ofta jag kan. Ibland låter jag även hunden; Mika, följa med för att få springa av sig lite. Så även under gårdagen. Min tanke vara att komma upp till stallet och faktiskt hinna utnyttja det dagsljus som fortfarande fanns kvar. Första vardagen som jag kanske skulle slippa pannlampans sken, slippa ta mig både fram och tillbaka i kolmörker.

Mika tänkte annorlunda. Hon har sällan gått så långsamt, med handbromsen i. Hela tiden sökande efter "the perfect spot". Genom åren har jag lärt mig att den perfekta platsen för hundbestyr är mycket svår att finna. Allt måste kollas minituöst och skulle man råka bli störd när man nästan har funnit den (exempelvis av en lätt stressad matte som efter 20:e potentiella "spotten" började tycka att det var dags att "producera") så var det bara att fortsätta en stund.

Dessutom verkar det vara ett inre dilemma i hunden. Många gånger har jag sett en nos som vill gå en liten bit till, nosa lite längre i ett försök att hitta något bättre medan rumpan nästan släpar i marken, har funnit en spott för länge sedan.

Hela turen till stallet var på detta vis, Mika saktade in, nosade, stanna de upp, såg sig lite omkring, kanske ville hon göra något? Nej, matte verkade så irriterad, solen stod i fel vinkel, cykelbromsen ljöd, ett löv låg på fel plats... Listan måste ha varit väldigt lång på vad som INTE passade. Mattes tålamod var inte lika långt.

Till slut kom vi fram (tack och lov). Lyckades med årets första vettiga dressyrpass på Fröken My (halva ridbanan har faktiskt tinat fram! Det hjälper oerhört.) Mika vilade i box under tiden.

På hemvägen däremot verkade hon försöka ta igen all tid vi missat på vägen till stallet. Första halva kilometern drog hon mig (tur hon hade selen). Hade det inte varit så mörkt hade jag definitivt sett den specifika blick hon kan få - totalt fokuserad på en sak - att springa så fort det går. I övrigt helt avstängd, inget/ingen når fram. Sedan nöjde hon sig med att bara hålla ett tempo som jag kunde cykla med i.