Två av mina söta hästar är ponnyer. Det ska väl egentligen mest handla om storlek, men jag funderar allvarligt på om det inte ingår ett visst mått av bus och illmarighet i själva begreppet ponny. Ett av de bus som jag uppskattar allra minst är hästar på rymmen. Visst är det bra att vår väg inte är särskilt trafikerad, men man vill ändå helst se hästarna innanför tråden istället för utanför.
Så var inte fallet när jag rullade in på min uppfartsväg häromkvällen. Då kändes det bra att vi hade ställt om klockorna till sommartid så att det fortfarande var ljust eftersom jag tydligt kunde se två hästar framför huset, i det som skulle kunna kallas trädgård. Där stod de i godan ro och nappade upp små grässtrån och verkade helt obekymrade över att jag gled förbi med bilen och parkerade en meter ifrån. Prassel med höpåsar framför stallet var tillräckligt för att få de ystra små liven att glatt trava in i sina boxar. Ingen skada skedd på hästarna, men staketet hängde betänkligt på ett ställe i hagen där de förmodligen hade krupit under. Pilla, pilla, laga, laga, fixa, greja.
Nästa dag sprang de omkring som vildhästar på prärien när jag kom hem tidig eftermiddag. Lilla Carina försökte hålla jämna steg med Minsta som flög fram som vinden. Hade det inte varit för det faktum att den galna galoppen utfördes på det intilliggande fältet istället för i hagen skulle jag ha kunnat njuta av svansplymer, vidgade näsborrar och två goda vänner som krängde med huvudet och gjorde ormen mellan bocksprång och diverse glädjeyttringar. När de sedan bestämde sig för att springa ut på vägen för att ta sig in på gården igen hade jag hjärtat i halsgropen och panik i blicken. De lyckades dock ta sig upp på stallplan utan missöden och lät sig infångas och ledas in i stallet för lite lunch.
Senare samma kväll stod de återigen utanför köksfönstret och betade. Med hjälp av lite skrammel i en hink lurade barnen in dem i stallet igen och där fick de stå kvar trots att de brukar gå in ett par timmar senare i vanliga fall. Fastän jag inte kan se några problem med staketet sitter jag på helspänn här hemma och jobbar. Var femte minut kikar jag ut genom fönstret för att eventuellt få se var de tar sig ut. Frukosten börjar ta slut och jag väntar mig ett utbrytningsförsök när som helst. Har jag sagt att jag har både nätansluten och batteridriven el av vilka ingen fungerar för tillfället? I ena fallet är jorden inte tillräckligt bra och kontakten har släppt på något sätt. I andra fallet ligger en halv gödselstack och ett nedfallet träd över tråden. Ibland önskar man att man bodde på en helt annan del av jordklotet där marken aldrig är frusen och där det finns mat i hagarna alla dagar på året. Men för det mesta skulle jag nöja mig med oceaner av tid och ändlös energi för att hinna och orka fixa i ordning alla staket och pumpa ut så stark el att hästarna fick punkfrisyr bara de tänkte på att gå i närheten av tråden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar