Medryttare och hästägare

För ett tag sedan snubblade jag över en medryttartråd på Familjeliv. Det var en ganska fascinerande - och ibland skrämmande - läsning. I stort går tråden ut på att diskutera varför en del hästägare vill ha betalt av sina medryttare. Trådstartaren, och en del andra med henne, är förundrade över detta då de anser att det är hästägaren som behöver hjälp; varför ska då den som hjälper betala för det? Här går då hästägare in och motargumenterar att medryttare sliter på häst och utrustning, och att de inte är intresserade av att sponsra att medryttaren får ha hela nöjet av att rida men slippa kostnaderna. Vissa anser även att en betalande medryttare är mer ansvarsfulla.

Som medryttare kan jag förstå bägge sidors argument. Att ha häst är inte billigt, speciellt inte i storstadsområdena. En del väljer även att ha sin häst på helinackordering där fodring och mockning ingår, och då kan jag verkligen förstå argumentet att "medryttaren slipper de tråkiga och dyra bitarna". Tyvärr verkar även många ha riktigt trista erfarenheter av medryttare som ställer in i sista sekund på grund av de inte ids åka. Jag har, till viss del, förståelse för de hästägare som vill ha betalt... i alla fall när de sakligt och trevligt lägger fram sina argument. Förståelsen börjar dock naggas i kanterna när jag läser hur vissa verkar ha en otroligt nonchalant och otrevlig inställning till oss medryttare. Det är som om vi är en lägre stående ras som bara sliter på saker och förstör. Snåla jävlar är vi också, som minsann inte vill betala! Här har jag bara en sak att säga: Man får den respekt man förtjänar.


Jag har välsignats med att ha inte bara en, utan två medryttarhästar som jag inte behöver betala för att få rida. Med min påvra studentekonomi så kan jag säga att om det hade varit ett krav, då hade det inte blivit någon ridning för min del. Det finns inget som helst utrymme för detta. Jag kommer att vara för evigt tacksam gentemot Ingrid och Ann-Sofie som låter mig pyssla med Fröken My och Winnie.

Poängen är dock denna: Just därför att jag vet hur lyckligt lottad jag är så försöker jag också alltid göra mitt yttersta för att vara flexibel, lyhörd och hjälpsam. Jag upprepar: Man får den respekt man förtjänar.

Visst tar det tid. Det tar tid att prata om hur man ska lägga upp träningen på bästa sätt för att Fröken My med sina ryggproblem ska må så bra som möjligt. Det tar tid att få till en planering som gör att jag, i den bästa av världar, kan rida både Winnie och Fröken My samma dag. Det tar tid att mocka några extra boxar på julafton, att åka till stallet en lördag för att hjälpa till med att få upp hö på logen, att stängsla om hagar, att bära oändliga liter vatten på vintern. Men just det faktum att vi delar på den tid det tar gör att vi kan få mer tid över till annat: studier, barn, relationer, arbete... Vi hjälper varandra för att vi vet hur mycket det betyder att ibland få en extra halvtimme till övers.

Jag är stolt och glad över att Ann-Sofie och Ingrid inte "bara" är mina hästägare. De är mina vänner, i ordets sanna bemärkelse. Till och från hittar vi faktiskt tid att träffas i civila kläder, och jag kan lova att vi inte bara pratar hästar.

För att (i alla fall försöka) avsluta ett långt inlägg så ska jag berätta om något som gjorde mig oerhört rörd och glad... nämligen när Ingrid hade beställt den bomlösa sadeln till Fröken My. Ingrid är nog närmare 20 cm längre än vad jag är, men i samband med att hon berättade om det så nämnde hon att hon hade beställt en med den kortare varianten av sadelkåpor, just med tanke på min längd. Det var inget jag hade efterfrågat och det var inget hon hade behövt göra. Det var inte tal om att jag sliter på utrustningen, tvärtom: Att jag på bästa sätt - min och hästens - ska kunna nyttja den. Just den lilla, fina omtanken var så oerhört värmande och gjorde mig så oerhört glad.

Jag skulle förmodligen kunna skriva flera inlägg till om hur vi hjälper och värnar om varandra, hur vi pusslar och planerar för att vi ska kunna kombinera hästeriet med alla andra måsten och borden. Men summan av kardemumman är: Du får den respekt, hjälp, uppskattning och vänskap du förtjänar.