Ja må hon leva!

Idag fyller Fröken My 16 år. Det innebär att vi känt varandra mer än halva mitt liv (snart blir jag 30) och att hon varit i min ägo 1/3 av mitt liv.

Redan när vi sågs första gången den där morgonen för 16 år sedan var hon speciell; trots att stallet innehöll 12 hästar till, trots att jag redan hade en häst i ett annat stall som min egen.

Historien börjar egentligen ett år tidigare, 30/4 1994. I stallet där jag nyligen hade börjat hjälpa ägaren med sin ponny födde sällskapshästen oväntat ett stoföl. Det första fölet som jag fick chansen att träffa dess första levnadsdag. Hon var ljusbrun med stjärn och två vita kotor bak. Efter ett par veckor flyttades hon till sommarbete med sin mamma och efter det har jag ingen aning om vad som hände med henne. Tanken vara att hon skulle få namnet Lady Surprise.

Så, när jag cyklar till stallet den där söndagsmorgon, 30/4 1995, så tänker jag, "Det skulle inte förvåna mig om hon har fölat". Och visst, några timmar gammal är Fröken My när hon släpps ut i hagen med sin mamma. Stjärn och två vita kotor bak. Den andra fölungen jag träffar under dess första levnadsdygn. Överst syns ett av de foton jag har från dagen, nästkommande bild har hon avvants från sin mamma och har sällskap av en äldre halvsyster.

Jag brukar inte vara vidskeplig, inte leta efter tecken, men jag tycker detta är märkligt, vill jag kan jag se ännu fler likheter: Båda fölen tillhör så klart samma ras, båda mödrarna var svartbruna utan tecken och kända för att ha varit lite heta under sin aktiva karriär. Fröken Mys mamma fick året innan en fölunge med samma färg som Lady Surprise, stjärn och vitt på ett par av benen.

Jag kan bara vara glad att Fröken My växte upp att bli en häst i min typ, att hon inte blev så liten och tunn som brodern från året innan. Under hela hennes uppväxt hade vi ett särskilt band; första sommaren hälsade jag på henne i hagen någon gång i veckan, klappade henne över hela kroppen, lyfte fötterna. Åkte en extra sväng bara för detta då sommarbetet var på annat ställe än stallet. Ägarna skrattade gott när Fröken My gick att fånga men inte hennes mor. Hon älskade människor.

Jag skämde bort henne och i tvåårsåldern kom hon när jag visslade, bilden bredvid här är tagen vid ett sådant tillfälle. Vi lekte i hagen, hon galopperade runt, kickade och busade. Trots alla de andra hästarna och trots att jag red en eller flera av dem på helgerna så hade jag alltid tid med Fröken My en stund. Hon är mitt minne av den okomplicerad perioden med häst, tonårstiden som alla hästböcker beskriver, min Silver, Wonder, Vackra Svarten; allt vad de nu hette. Den oförstådda hästen som räddades av den unga flickan med hjälp av kärleken. Hästen som vann alla tävlingar, sprang snabbast och hoppad högst.

Jag är inte tonåring längre, även om min häst är det i människo år, men inte alls i psyket. Vi har fått anpassa oss, lever inte i samma värld som då; men vi har vår egen historia och vi har vunnit vår egen tävling, nått så mycket längre än vad jag någonsin trodde. Jag hoppas vi får fira många flera av hennes födelsedagar