Lösningen på dressyrproblemen?

I tisdags red jag och Fröken My ut på en ljuvlig eftermiddagstur. Det var årets varmaste dag hittills, och fåglarna sjöng extatiskt, citronfjärilarna virvlade runt som dervischer och alla skogens dofter blandades till en doft som ingen parfymör någonsin kommer att kunna efterlikna.

Allt var frid och fröjd och vi galopperade sakta längs en väg. Men så plötsligt: Tvärstopp. Det är bara att vara glad för starka benmuskler och god balans, för annars hade jag flugit rakt över Fröken Mys spetsade öron. Vad var nu anledningen till detta? En bunt med nyutsläppta kvigor som fridfullt vandrade runt i en hage bredvid vägen.

Av någon anledning hade jag glömt att Fröken My starkt ogillar all things kossa. Där satt jag i min lilla kokong av sommarlycka och hade helt glömt bort betessläpp och potentiella Fröken My-ätande lantdjur. Nåväl. Fröken My blev helt plötsligt Grand Prix My. Maken till samlad galopp på stället och excellenta sidovärtesrörelser har jag nog aldrig upplevt, och hon blev bara bättre och bättre ju närmare de nyfikna kvigorna vandrade mot vägen. Efter en del om och men så tog vi oss förbi dessa skräckinjagande kreatur, men det fick mig att fundera. Ska men helt enkelt införskaffa en liten ko som man tar fram när Lata My inte vill samarbeta? Ingrid, vad säger du?