Nu åker hästkräket till slakt!

En välriktad spark har berövat mig i princip all funktion i höger hand. Den är blå och gul, mörbultad, svullen och öm och i vissa lägen gör det så ont att det kommer fula ord hoppande ur munnen på mig, som i vanliga fall bemödar mig om att censurera verbal ilska. Självklart är jag dessutom högerhänt. VÄLDIGT HÖGERHÄNT. Inget brutet fick jag veta efter tre timmar på akuten, men faktum kvarstår: Hästen borde straffas. Med dödsstraff. Minst. För det kan väl inte vara mitt fel på något sätt?

Låt mig redogöra för händelseförloppet. Det är bara minuter kvar till det ögonblick då jag väntar mig att den underbara mannen i mitt liv ska dyka upp efter nästan 30 timmars frånvaro och jag vill få in hästarna så fort som möjligt. Därför tänker jag mig att det går fortare om jag tar en hink med 15 liter vatten och en påse hö på fyra kilo i ena handen och två hinkar kraftfoder i andra. Alla hungriga hästar viftas bort lite halvhjärtat eftersom jag inte har någon ledig hand. Det är då det händer. Winnie tycker att alla andra har kommit lite för nära, gör ett hopp med bakutspark för att jaga bort dem. Sparken tar på handen som håller vattenhinken och smällen förstärks av vikten så att det känns som om allt bara går sönder. Hinkar flyger. Svärord forsar fram. Hästar far omkring som yra höns. Handen bultar. Tårar sprutar. Autopiloten kopplas på och hästarna kommer in på något mystiskt sätt, men det går inte att spola tillbaka. Istället för en mysig kväll på tu man hand i soffan med min älskling blev det akuten, tur nog i samma sällskap!

Sens moral? Chansa aldrig runt levande varelser som väger tio gånger så mycket som du själv. Bättre göra det lugnt och sansat än snabbt och slarvigt. Bättre sent än aldrig. You get the drift!

Lektion

Efter två år var det äntligen dags!

Ridlektion för min favorittränare. Stela My förvandlades förvånasvärt snabbt till Dressyrproffset My och visade att vi har utvecklats trots bristen på lektioner och den nedgång i form som barnafödande och årets foderbrist resulterat i. Galoppen är bättre och vi kom längre än någonsin. Härligt!
Jag förstår inte vad min tränare gör, för bara vi kommer in på banan och hon finns där så går det bättre. Vi gör inget spektakultärt, inget särskilt och ändå är det precis rätt rörelser för att för dagen lossa Stela My och få henne allt bättre. Hur gör hon?

Tyvärr blev det inga bilder, men nästa gång hoppas jag...Jag slänger in en bild från en tidigare lektion, 2006 var det visst. Inte perfekt och vi har nu kommit längre... Det är alldeles för sällan jag hittar någon som vill fota med jag rider.

Asocialt social

Att ha häst, hund och familj har gjort att jag har fått göra många val; ett av dem har varit att inte ha ett så stort umgänge. Det finns inte tid eller ork. En vanlig dag har sedan jag köpte häst sett ut ungefär så här:
6 Frukost, ev hundpromenad
8 Jobb/studier
Ev lunchrastning av hund
14-17 Hemma, ev förbi mataffären/ärende/plugg/barnpassning
18 Mat
19 Stallet
21 Hemma igen, TV, plugg, eller något annat projekt
23 Sov

Helgerna har lyckats fylla med alla möjliga aktiviteter, ännu mer häst, föräldrar, fix i hemmet eller något annat. Har tiden väl funnits att faktiskt vara social har jag inte hunnit planera något under veckan och det känns ofta lite sent att ringa någon och fråga om de vill komma över om en halvtimme...

Stallet har därför blivit till en frizon, då fastnar jag lätt och pratar, blir stående en stund och pratar om allt och inget. Råkar visst komma hem en halvtimme, timme senare än beräknat. Vissa hästmänniskor har genom åren undrat om det överhuvudtaget går att få stopp på min svada. Samma sak händer faktiskt om vi väl är bortbjudna eller har gäster, men händer inte lika spontant eller lätt. Tyvärr gör det att jag tappar kontakten med folk som jag gillar (tack och lov för Facebook - nu tror jag mig veta vad vissa gör). Jag orkar inte hålla kontakten, jag som en gång i tiden mer än dubblerade telefonräkningen till mina föräldrars fasa.

Nu för tiden ringer jag bara de jag måste, typ Mariah eftersom vi behöver planera upp veckan och när vem ska rida. Väl på tråden fungerar det också bra att prata om allt möjligt...Vi ses ju sällan i stallet av förklarliga skäl.

Tack AnnSofie för att du också gillar att stå att prata på kvällarna, jag kom på det härom kvällen och det gav mig inspirationen till det här inlägget. Till er jag "glömmer bort" - kom bara förbi stallet så kan jag prata bort en bra stund :-). Det är inte er utan tiden som jag har något otalt med. Det värsta är att flera av er har ett minst lika späckat schema som jag...

Någon gång, i nästa liv eller så, ska jag börja bli bättre på att hålla ett större umgänge.

MIAO MIAO

Som mamma till en kille på knappa två år som för inte så länge sedan börjat på dagis får man visst räkna med en del vabbande. Plötsligt blir det regelbundna diskussioner hemma om vem som ska vara hemma, vem som har mest inplannerat på jobbet kommande dag(ar). Denna vecka fick jag vara hemma tisdag - onsdag och så skulle barnets far vara hemma torsdag - fredag. Det är (så klart) helt underbart att få vara hemma med en livfull kille men en av hans senaste intressen riskerar att göra mig galen. Han vill hela tiden lyssna på "MIAO, MIAO":

Det är inget fel på den låten (eller några av de andra han också kan tänka sig att lyssna på) men nu räcker det! Häromdagen blev jag tvungen att sätta på radion för att inte låten skulle gå på repeat i huvudet. Hemma, i stallet, i bilen, framför datorn så virvlar den på "il gatto puzzolone..." ("den stinkande katten, allergisk mot tvål...). Jag sjunger med tills jag kommer på mig själv. Snabbare än kvickt är den tillbaka igen. Idag har den äntligen stoppat, kanske inte helt fel att vara tillbaka på jobbet.

Så - om någon söker barnsånger på italienska - snart kan jag dem alla utantill, säg bara till!

Som tur var ägnade vi igår även en stund i stallet åt att titta på riktiga "Miao, Miao". Just nu saknar vi egen katt, men får sonen bestämma skulle vi nog skaffa en snarast. Han verkar helt förälskad i katter och spanar hela tiden efter grannens katt. Bilderna är för att glädja sonen; våra tidigare katter Denise som somnade in 14 år gammal 2008 och Dennis som blev 18 1/2 år innan han avsluta sina dagar nu i vintras. Och nej, det var inte vi som satte katterna i någon av situationera - vi bara fotade. Och nej, vi döpte inte katterna utan omhändertog dem vid 7 1/2 resp 10 års ålder och de kom från två olika hem och uppfödare.

Vad är det för fel på den här bilden?

VAD HÄNDE MED VÅREN? BETRAKTELSER ÖVER VÄDER OCH VIND

När man i Mellansverige går in i maj månad brukar man kunna pusta ut, ta bort snösulor och broddar, börja fundera på lämpligt datum för betessläpp och lägga in alla täcken för säsongen. Detta år framstod inte som ett undantag. Under påskhelgen låg man på filt i trädgården och svettades och åt glass. Idag, den tredje dagen i maj månad, singlar det däremot snöflingor över tulpaner och påskliljor. Självfallet var eftermiddagen vikt åt en härlig ridtur i vackert vårväder, men givet det uteblivna vårvädret och vinterns återvändande börjar man nu tänka i andra banor. Kanske skulle man ta itu med de där högarna med jobb som ska göras istället? Eller rycka lite i städnerven? Eller bara sitta inne och gnälla över att de blommande träden nu inte kommer att bära frukter eftersom inga humlor kan flyga i dagens väder? I väntan på beslut gjordes ett försök att fånga de flyktiga flingorna på bild. Håll till godo och märk väl hästarnas förvånade uppsyn! Må vintern ruttna och dö!

SEGER!

Över en vecka har gått sedan den lilla sagoponnyn Carinas senaste lyckade rymning ut ur hagen! Elen kopplades på (efter mycket om och men och, ja, med hjälp från den underbara mannen i mitt liv!) och utan att faktiskt se hur hon måste ha försökt att ta sig under men förvånat fått sig en knäpp på nosen kan jag torrt konstatera att hon inte har tagit sig ut ur hagen på eget bevåg sedan dess. Visserligen är jorden usel och vissa modiga själar (ja, den underbara mannen i mitt liv!) som vågar lägga handen på tråden hävdar att där knappt är någon ström, men så länge skrämseltaktiken fungerar och den söta Carina håller sig i hagen är jag mer än nöjd. Att det knäpper lite hemtrevligt precis vid grinden tror jag även har en hämmande effekt på hugade rymmare. Förhoppningsvis är bilden av en häst på fel sida om tråden ett minne blott. Visst inser jag att säsongen med grönare gräs på andra sidan staketet bara har börjat så smått, men segerns sötma är ljuv och jag har för avsikt att avnjuta den med ett försmädligt leende på läpparna!