En välriktad spark har berövat mig i princip all funktion i höger hand. Den är blå och gul, mörbultad, svullen och öm och i vissa lägen gör det så ont att det kommer fula ord hoppande ur munnen på mig, som i vanliga fall bemödar mig om att censurera verbal ilska. Självklart är jag dessutom högerhänt. VÄLDIGT HÖGERHÄNT. Inget brutet fick jag veta efter tre timmar på akuten, men faktum kvarstår: Hästen borde straffas. Med dödsstraff. Minst. För det kan väl inte vara mitt fel på något sätt?
Låt mig redogöra för händelseförloppet. Det är bara minuter kvar till det ögonblick då jag väntar mig att den underbara mannen i mitt liv ska dyka upp efter nästan 30 timmars frånvaro och jag vill få in hästarna så fort som möjligt. Därför tänker jag mig att det går fortare om jag tar en hink med 15 liter vatten och en påse hö på fyra kilo i ena handen och två hinkar kraftfoder i andra. Alla hungriga hästar viftas bort lite halvhjärtat eftersom jag inte har någon ledig hand. Det är då det händer. Winnie tycker att alla andra har kommit lite för nära, gör ett hopp med bakutspark för att jaga bort dem. Sparken tar på handen som håller vattenhinken och smällen förstärks av vikten så att det känns som om allt bara går sönder. Hinkar flyger. Svärord forsar fram. Hästar far omkring som yra höns. Handen bultar. Tårar sprutar. Autopiloten kopplas på och hästarna kommer in på något mystiskt sätt, men det går inte att spola tillbaka. Istället för en mysig kväll på tu man hand i soffan med min älskling blev det akuten, tur nog i samma sällskap!
Sens moral? Chansa aldrig runt levande varelser som väger tio gånger så mycket som du själv. Bättre göra det lugnt och sansat än snabbt och slarvigt. Bättre sent än aldrig. You get the drift!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar