Tvätt

Ett av min vanliga sommarpyssel är att tvätta upp alla täcken och övrig utrustning som man förhoppningsvis inte behöver på sommaren. Så även i år. Nu när det har varit varmt och Fröken My har åkt iväg så hänger täckena på tork. Otur bara att jag fått snabbevakuera dem ett par gånger när åskan börjat mullra/precis fått tvättmaskinen klar när mörka moln har tornat upp sig.

Irriterande nog är täckena så vattentäta att hela täcket torkar, förutom nerkanten där det ligger minst en deciliter vatten som inte rinner ut genom täcket pga dess motstånd mot vatten. Nåja, det håller ju hästen torr regniga dagar lika bra, först efter 8 säsonger eller så gav mitt mest använda täcke upp sin vattenresistens....

Täckestork à la Ingrid:

Föl tankar

Som jag avslutade förra inlägget; det har inte varit lätt att bestämma sig för betäckning , det har varit ett beslut som tagit många år. Olika argument har vägt mot varandra. Nu känner jag mig nöjd med mitt beslut; oavsett om det blir någon fölunge eller ej (jag vågar ännu inte hoppas eller tro något sådant). För jag har försökt, hade jag inte gjort det hade jag ångrat mig djupt. I år kändes också som kanske sista möjligheten, Fröken är trots allt 16 år och det är 11 år sedan hon fölade senast.

Så, här är de tankar som har funnits hos mig länge och som, till slut blev till en resa till hingsten:

• Man SKA INTE betäcka ett travsto med ridhäst. Det har jag läst på internetforum och egentligen håller jag med. Största argumentet emot är nog att avkomman får inget värde och riskerar att bli en ganska dålig ridhäst.
• Fröken My's återkommande rygg problem.
• Fröken My har inte visat något tävlingsmässigt.
• Fröken My har inget att tillföra ridhästaveln.
• Kostnaden för att hålla två hästar.
• Det är betydligt enklare, och troligen billigare, att köpa exakt den häst jag vill ha som ettåring istället för att tillverka en själv med alla risker det innebär.
• Fölning och unghästar kräver stor kunskap
  

Så, trots alla dessa goda argument mot en betäckning, hur kunde jag? Tja, kanske är det en anledning till att det tagit så lång tid:

• För mig personligen spelar värdet ignen roll och jag behöver inte en häst med större kapacitet än den jag har idag. Förvisso borde jag väll köpa någon "redan existerande" häst i behövande situation, men jag är inte riktigt sugen på det.
  
• Ryggproblemen tror jag, ju mer jag läser att de beror på skador i ungdomen som på intet sätt behöver vara ärftliga. Bara min resonemang runt det skulle kunna fylla ett inlägg.
• Jag har aldrig haft möjlighet/varit intresserad av att tävla, men däremot har Fröken My hållit för relativt hård träning i många år. Jag rider tuffare än många i min omgivning.
  
• Hon kanske inte har något att tillföra ridhästaveln, men avkomman ska bli min ridhäst. Många säger att avkomman är bara till dem och snart finns hästen på salusidor, men efter att ha ägat Fröken My i 10 år så vet jag att jag kommer att göra allt för att kunna behålla avkomman.
• Att det blir dyrare att hålla två hästar kan jag inte neka till, men jag börjar inse att jag kanske inte har så många år kvar med Fröken My och kan jag inte ha kvar henne så vill jag ändå ha en häst från att den är ett år gammal. Mitt mål är inte att tväla utan att utvecklas med min häst. Det skulle betyda dubbla hästar oavsett under en period om jag inte helt vill låta bli att rida ett tag.
• Det vore lättare att köpa det jag söker; men i många och mycket är jag ute efter att ha varit med från början. Jag vet att det har format mitt band till Fröken My; att känna henne och hennes släktingar. Det kan jag inte få med någon annan häst som jag hittar på en till salu sida. Inte förrän möjligen hos dennes avkomma...Jag kan inte ens köpa denna kunskap om släkten, den måste upplevas.
• När Fröken My var ung hade jag faktiskt en hel del kontakt med unghästar, allt från små föl till treåriga hingstar. Jag var inte den som lärde dem allt, som bestämde hur saker skulle göras eller tog tag i svåra sitationer (det fick jag inte). Men jag lärde mig mycket och hoppas att kunskapen ska gå bra att plocka fram igen; samt kunna kompleteras med böcker. Vid behov får man se till att hitta någon som kan hjälpa till.
  

Så, till slut vågade jag gå emot alla som säger att man inte ska, ansåg att ekonomin ändå var tillräckligt bra och att det var nu eller aldrig. Konstigt nog har alla jag pratat med varit förvånansvärt positiva; både tränaren, hovslagaren och kiropraktorn. Jag som trodde jag skulle få snea blickar och en lätt förmaning, minst. De har snarast sagt att : gör det, jag har sett flera bra sådana hästar!

Resa

Ibland är jag flexibel och effektiv, härromdagen till exempel....

Kvällen innan hade jag sett att Fröken My "blinkade" när hon kissade och började misstänka att hon var på gång in i brunst. Hon var bokad på date med en stilig hingst, men det skulle inte finnas plats förrän i mitten på juni. Mailade trots allt hingstägaren och fick dagen därpå svaret att jo, ni skulle kunna komma.. . Sådär 10.45 måste jag ha läst det mailet.

Nationaldagen och maken hade pratat om hur han längtadeefter att segla och inte hade det blivit av ännu; men eftermiddagen var vikt för det, sista chansen denna långhelg. Själv skulle jag inte ens till stallet utan Mariah skulle ut med Fröken My.

Jag visste att jag egentligen ville åka , nästa brunst skulle troligen infalla i slutet på månaden och då skulle det kanske bara bli ett, möjligen två försök med betäckning. Åkte vi nu kunde fanns ytterligare ett försök. När nu brunsten var på väg var det ju bråttom... Fast så var det ju sonen....

Telefonen började gå varm; till Mariah - var hon ute och red? Till den tilltänka transporten - kunde den lånas? Till kompisen som ville följa med - skulle det passa? Och så klart till hingtsägaren, hur tänkte hon, visst var det denna eller nästföljande dag som var alternativet om vi skulle åka på denna brunst?

11.15 bestämde jag mig; det fick bli en resa med barn i bilen. Pulsen ökade. Minst 3 timmar enkel väg. Om vi bara kunde matcha det med hans lunchsömn skulle det nog gå bra. Denna brukar på börjas kring 12.00. Åter en telefonrunda till alla och säga att jag bestämt mig medan maken åkte för att tanka, hämta släp, och min vän Helena i stan. Under tiden lagade jag någon form av lunch (omelett till sonen, macka + yoghurt till mig), gjorde matsäck, packade leksaker, blöjor, klädombyte för oss båda, vatten till hunden som också skulle med (bättre än att ligga hemma själv). GPS, adress, mobiltelefon, hästpass, flugtäcke + flughuva som fanns hemma, CD med barnmusik, sonens favoritboken och säkert flera saker slutade i tre väskor. Innan maken var tillbaka hann jag till och med vänta en stund och hänga tvätten...

Upp till stallet, kasta in Fröken My från hagen, lasta bilen med regntäcket, plocka fram all reseutrustning (tur att den var där jag trodde), snabbt borsta av Fröken My och så på med täcke och transportskydd medan AnnSofie höll koll på sonen.

Ett par djupa andetag; är jag stressad går inte Fröken My på transporten, men hon klampade rakt in; måste vara för att jag lovat henne en date. Upp med lämmen och så iväg efter att ha lastat om en av Helenas hundar i baksätet så att de andra tre fick lite bättre plats i bagaget... 13.00 och sonen var fortfarande vaken även om han ätit dåligt - mammas stress påverkade säkert inte bara min matlust.

Sonen somnade efter någon halvtimmes körning och allt gick egentligen bra med resan förutom att släpet började vobbla när vi kom upp i 80 km/h. Måste vara något särskilt Förken My gjorde denna dag eller någon med dagens lastning för senast jag körde exakt samma ekipage var det inga problem. Dåligt med luft i bakdäcken föreslog Helena. Värmen gjorde det nog inte bättre för Fröken My och hon var genomblöt när vi väl kom fram, fast inte så stressad. Till slut var vi framme; lastade ur och så kom biten med att få av skorna. Ihopsläpp med nya hästar + betäckning kräver att det inte är några skor, åtminstone inte bak.

Fröken My traskade, som vanligt, bara rakt in, gick åt sitt håll och började äta. Ett annat sto följde efter och när vi åkte efter att ha fikat i gröngräset så Fröken nöjd ut. Hon fick även hälsa en snabbis på hingsten över staketet, men tänkte inte visa sig särskilt imponerad; man kan ju inte vara för lättflörtade heller tycktes hon anse.

Vi styrde hemåt vid 18 tiden, sonen höll sig vaken hela hemvägen, trots att han borde somnat mellan 19 - 20 . Inte helt optimalt och helt populärt hos sonen. Själv lämnade jag av transport och Helena och var inte hemma förrän strax efter 22. Dags för lite mera mat och så sängen.

..lite mer kring mina tankar angående betäckning, hingstval etc kommer, det har varit ett beslut som har tagit många år att ta...

Varför jag inte ska bli hovslagare

Hastigt och lustigt behövde Fröken My's skor komma av; helst alla fyra, men åtminstone bakskorna. Jag har gjort det tidigare, men kan ju inte påstå att jag är någon expert...Det brukar dessutom gå lång tid mellan gångerna.

I alla fall, Fröken My skötte sig ypperligt, trots det tog det minst 30 minuter att få av två skor.
För första gången hade jag även den exellenta servicen av vettiga verktyg, något jag inte äger själv. Nu fanns det en bra bräcktång och upphuggare.

Sagt och gjort, jag satte igång, varmt som det var lät jag shortsen vara på, det kändes helt ok. För det första lyckades jag inte med att knipsa av nitarna med någon tång (som jag brukar göra). I mitt minne fixar hovslagaren skons nitar medan hoven står på backen så jag försökte glatt att använda upphuggaren med hoven i marken. Visst borde man ta nitarna underifrån, men det funkar ju inte med hoven i backen så troligen var det inte så man gjorde...De skulle nog slås av; istället för att knipsas av med tången. Till slut sa någon av de fyra människorna som studerad mig (och väntade på att jag ÄNTLIGEN skulle bli klar) att borde jag inte lyfta hoven och ta nitarna från andra hållet...

Jag fick även låna ett verktyg som man kan plocka nitarna med en och en, men så klart var nitarna väl slitna så att de inte ville greppas så lätt. Så jag slet, böjde och bände och lyckades få ut nit efter nit. Samtidigt försökte jag konversera med övriga och jobba på så fort jag bara kunde...

Resultat:

• Tja skorna kom ju av, tyvärr blev lite av hovväggen mer tilltygade än vad jag någonsin lyckats med.
• Bilden på mina ben talar nog för sig själv; var inte barbent när du leker hovslagare. Trots att det känns ok i början så är resultatet inte vackert. Det blir kläder som täcker dessa knän ett tag framöver, bytte tom i morse när jag insåg att kjolen visade knäna när jag satt.
• Jag har rejält träningsverk från knäna till höften, både på bak och framsida av låren. Det är svårt att böja sig till makren och jag tror att jag börjar närma mig 100 år eller så. En allmänt gnällig och "tyck synd om mig" attityd idag alltså.

Varför skorna så promt måste av berättar jag i nästa inlägg...

Leta hus

DFP och jag bor numera ihop i min lilla lägenhet. Något oanat och abrupt blev jag sambo tidigare i år, men trots det faktum att vi har alldeles för många prylar på alldeles för liten yta går det faktiskt riktigt bra. Vi vill ju dock bägge flytta ut på landet, långt bort ifrån stad och folk.

Problem uppstår ju, dessvärre. Vi är så oerhört kräsna vad gäller den typ av hus vi vill ha. Ute på landet, men lagom pendlingsavstånd till de större städer som finns runt omkring. Minst fyra rum och definitivt minst 110 kvadrat. Rejäl tomt (vi pratar nu helst 5000 m2 eller mer). Helst trähus. Inte nära en större väg. Helst bastu eller plats för en, helst minst en öppen spis eller kamin.

Det där var början på kravlistan. Låt oss konstatera att de hus som faller mig och DFP i smaken är ytterst få, speciellt om man ska hålla priset i åtanke. Vi är nu inte stormrika, så runt 2,5 miljoner är nog det mesta vi kan tänka oss. Det är inte överdrivet mycket i det område där vi bor, men det finns en aspekt till som för mig är viktig, och som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera om drömhuset dyker upp på fel ställe: Hur nära (eller långt ifrån) ligger det stallet?

DFP är mycket medveten om hur mycket hästarna betyder för mig. När vi kikar på hus på Hemnet så är det en oundviklig diskussion; kommer jag fortsättningsvis kunna rida Fröken My och Winnie, eller blir pendlingsavståndet för långt?

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra om vi hittar ett drömhus som ligger helt felplacerat i förhållande till stallet. Det finns tyvärr en gräns för hur långt man kan tänka sig att åka, speciellt med tanke på att jag förhoppningsvis blir en yrkesarbetande kvinna om ett år. Var ska jag dra gränsen? Hur mycket ska mina älskade medryttarhästar och mina fantastiska hästägare betyda i jämförelse med min och DFP:s livsdrömmar? Svaret vore kanske enkelt om det inte vore så att hästarna och ridningen är en sådan väsentlig del av mitt välmående. Jag är inte så säker på att jag kan hitta lika härliga hästar - och framför allt lika underbara hästägare - ännu en gång. Kanske är jag för pessimistisk?

Mer än någonting annat vill jag flytta mig själv, DFP och hunden långt ut på landet... helst till ett fint trähus med en trädgård där jag kan dansa naken på tomten utan att någon ser mig. Men det finns ju så många men, och de handlar ju naturligtvis inte bara om hästarna. Vem vet var jag får jobb? Tänk om vi köper ett hus som ligger helt åt h-e i förhållande till min framtida arbetsplats? Vi är inte oroade ur ekonomisk synpunkt eftersom vi inte har någon plan på att förköpa oss, och DFP har klokt påpekat att kan man köpa ett hus så kan man också sälja det. Men.

Tja, vi får väl se. Än har vi inte hittat drömhuset, och det är nästan så jag hoppas att vi inte gör det förrän jag har fast anställning. Med två fasta inkomster i stället för en så ökar naturligtvis möjligheterna att hitta drömboendet markant. Men...

Söta Fröken My

Vissa dagar leker jag med en lös Fröken My i paddocken. Plötsligt förvandlas hon till Mördar My; AnnSofie säger att hon aldrig skulle gå in i paddocken ens. Men jag vet att hon leker - vilken annan häst som helst skulle jag däremot hålla mig långt bort ifrån...




Egentligen är hon ju ganska mysig av sig... (det är inte många minuter mellan bilderna och ingen av hennes kickar fångades på bild...)

Förkylning III

JA, jag är FORTFARANDE förkyld ! Jag har fått frågan ett par gånger sedan senaste förkylningsinlägget. Sa jag inte att det skulle sitta i mer än en vecka? Själv tycker jag att jag är ovanligt bra - hostan har gett sig förvånansvärt bra och kanske är helt bort om en vecka eller så...Igår cyklade jag ju tom till stallet.

Så för att inte gnälla mer lägger jag in fler bilder från helgens tömkörning istället!