Från hopp till uppgivenhet - en dans på lina mellan två staketstolpar

Helgen bjöd på hoppingivande vårväder och besök av den underbara mannen i mitt liv, som, visade det sig, även trakterar motorsåg. Trädet som låg över eltråden sågades raskt itu och perspektivet att få el i tråden framstod som mer realistiskt än någonsin, särskilt när batteriet nu ställts på laddning och grindarna, vilka den lilla vita sagoponnyn Carina föredrar att krypa under och därmed sabotera, försetts med nya beslag och knutar. Ytterligare nedfallna grenar avlägsnades från tråden som spändes på vissa ställen där den hängde betänkligt. Allt i sällskap av den stiliga mannen med den röda motorsågen. Med nytt hopp inleddes en ny vecka.

Hoppets ljus släcktes ganska omedelbart då den bedårande lilla Carina fortsatte att krypa under och dra med sig nya beslag och Minsta hittade tillbaka till ett gammalt ställe där hon brukar kliva mellan trådarna och ut. När sonen samtidigt återigen drabbas av magsjuka, regnet strilar i en oavbruten ström över hästar som tycker att det är buskul att springa iväg när matte kommer med grimman och den ökade tiden för rymlingar i sina boxar ofelbart resulterar i tyngre skottkärror som vippar på vägen till gödselstacken på grund av begynnande islossning under all dynga, då känns det föga prinsesslikt att vara hästägare och jag funderar seriöst på att abdikera från tronen i det lilla riket Solberga. Ljudet av skogsmaskinen som härskaren i riket intill har skickat in på skövlingsuppdrag, som går ut på att förvandla mysiga skogspartier till krigshärjade zoner av livsfarliga fällor och skyttegravar, passar verkligen in på sinnesstämningen. Drömmar av vita trästaket och Kentucky’s böljande gräs som täcker milsvida kullar glider förbi men förmår inte ens fastna på näthinnan, anfrätt av lera och sargade träd.

Det ska böjas i tid...

En sak har jag lärt mig under årens gång, och det är att om man ska lyckas fösa in en man i en fålla så bör man göra det när han fortfarande är nykär och kan tänkas gå med på ungefär vad som helst. När jag träffade Den Fantastiske Pojkvännen (DFP) så var det därför av högsta vikt att han snabbt introducerades till hästlivet. Tack och lov är DFP den typen av man som gärna provar på nya saker, så det krävdes ingen större övertalning att få ut honom till stallet. "Vi ska bara få upp lite halm och hö på logen, älskling." Det tyckte han verkade kul, lite handfast arbete sådär. Manligt.  230 balar senare är jag inte helt säker på att han fortfarande tyckte det var så kul, men god min höll han i alla fall. Nykär, som sagt.

Ett tag senare var det dags för en ny höleverans. DFP såg inte lika entusiastisk ut när jag ännu en gång nämnde höbalar och loge, men jag blidkade honom med att nu var det faktiskt bara hö, ingen halm. Och bara 100 balar! Det lyfter man med lillfingret när man är en så stark och stilig karl. DFP såg skeptisk ut, men följde snällt med. Mången dammande bal senare kunde jag ana att jag nog fyllt hölassarkvotan för ett tag framöver. Nu får vi hoppas att höet räcker ett tag, i alla fall tills jag bakat ett antal blåbärspajer.

Minsta & Carina genom DFP:s lins

Desto roligare verkade DFP ha det när jag lurade ut honom i iskylan för att plåta hästarna. Han visade sig dessutom ha en oanad begåvning vad gäller just hästfotografi - själv fann jag det mindre upphetsande att hans kort blev mycket bättre än mina. Det tog lite på självförtroendet; som erfaren hästmänniska jag borde ju instinktivt kunna hitta just rätt vinkel och rätt ögonblick i rörelsen. Tji fick jag, men jag kan ju glädja mig åt att jag nu kan anlita DFP när jag själv inte kan fota... som när jag sitter på hästryggen. Jag smider i hemlighet planer inför sommaren. Jag är inte helt säker på att DFP kommer att uppskatta den junimorgon jag sparkar upp honom i arla morgonstund så att vi kan plåta hästar i dimdis och nyvakna solstrålar, men jag får väl helt enkelt baka några blåbärspajer till.

Hund och barn på promenad

Ibland försöker jag mig på att motionera både son och hund som ett steg i effektiviseringen. Dessutom ska frisk luft vara nyttigt. Att vara i naturen har jag även lärt mig, kan vara väldigt rogivande. I teorin verkar det som en bra idé, men inte alltid i praktiken. Särskilt inte vintertid. Sonen har nämligen börjat tröttna på att åka i vagn utan vill gå själv. Kan själv. Hunden vill gå de där milslånga, promenaderna vi tog förra året medan sonen sov i vagnen.

Sonen brukar få börja att gå och hittar var 5 cm något att titta på, en sten, ett papper, grannens ljuslyktor, soptunnan, en till sten, andra grannens buskar och efter sådär 20 meter måste man göra ett långt stopp vid postlådorna. Gärna kolla om övriga granar fått post. Hela tiden pratande, många ÅÅååh, GA och Ooooh.

Nallen tappad. KATASTROF! I full vintermundering går det inte att böja sig ner ordentligt. Definitivt inte att ställa sig upp om man trillat för att man ändå försökte nå något där på marken.

Varje steg lider hunden; hon skakar, gnäller och ser ungefär ut som hon är på väg till bödeln. Eländes, elände; kan vi inte öka takten? Hon fryser nästan ihjäl och vi verkar totalt ha glömt hennes behöv. Trots att hon har dubbla täcken på sig. Vinthundar kan det här med att se och låta eländiga.

När vi kommit till brevlådorna verkar sonen helt ha stannat. Testar om han kan åka i vagnen och visst, en stund är det bra. Hunden är nöjd, svansen svänger (inte vanligt), hon försöker dra oss fram över is och snö. En tvärnit och hon måste stanna och göra sina behov, det hann hon inte med tidigare? Självklart har vi precis passerat sista papperskorgen så är det bara att bära med sig påsen. När vi kommit lite lagom hemifrån kommer sonen på att det här med vagn, det är inte alls kul. Inte passar vägen för honom att gå på, trafik kan komma snabbt. Bara att försöka springa fram över snöslasket till ett ställe där han kan få gå. Det är en bit dit.

När han väl kommer av tar det inte lång tid innan han börjar halka på isen, slår sig och blir ledsen. Men inte vill han åka vagn. Nappen trollas fram och allt blir bättre. Förutom för hunden, hon gnäller och skakar igen.

Lördagmorgon

Hunden har fått för lite motion på sistone, jag vill till stallet, sonen lära vara helvild och mannen behöver få egen tid. Vad kan då vara bättre än att ta hunden och barnet på en promenad medan mannen får sovmorgon? Att sonen nu mer inte riktigt trivs i vagnen löser sig nog. Sagt och gjort; klä på hunden, klä på mig, klä på barnet, ut med vagnen genom dörren och så låta sonen promenera första biten själv (= han sitter snällare i vagnen sedan – i alla fall i teorin). Med lite tur når vi ända till stallet (drygt 3 km bort).

Allt fungerade faktiskt bra, men det är varmt att gå i full stallmundering. Väl i stallet är det bara att ringa maken och säga att nu kan du få hämta sonen. Öhh – skulle du inte väcka mig innan du gick? blev svaret.

Hunden låses med fördel in i någon box (inte den som ska mockas) och så var det bara att påbörja stallsysslorna. Som tur var "lekte hästarna kurragömma" och sonen kunde få gå lite mer obehindrat. Tyvärr går det fort att fixa i stallet när man har ett barn som behöver passning (eller snarast: jag gör allt i högspeed tempo för att A: sonen inte ska hinna lessna; B: sonen inte ska springa iväg; C: sonen inte ska demolera hela stallet…) så det blir dags att ta in hästen innan maken kommit för att hämta sonen.

Hästarna lekte fortfarande kurragömma; 14 kg barn på armen, ut i hagen i den djupa snön och leta häst. Som tur var är det ofta lätt att fånga Fröken My. Sonen ställdes ner, grimman på och barnet upp på armen igen, innan han hinner springa iväg eller de andra hästarna hinner komma och vara nyfikna.

Grimskaftet över axeln så att hästen kan sticka om okända monster skulle råkat dyka upp – det verkar säkrare än att jag hänger fast i änden att grimskaftet och försöker hålla balansen på den upptrampade stigen med ett barn på armen. Skulle hon inte vara väluppfostrade skulle jag inte ens tänka tanken att hämta in henne med barn på armen. Fadern kom precis när vi var på väg in i stallet och sonen langades tacksamt över. 14 kg är tungt och genom grindar och dörrar klarar man sig bra utan den extra tyngden.

När de vinkats av var det bara att slänga på sadeln och ge sig iväg. Härligt! En timme i skogen. Väl tillbaka i stallet är det bara att börja traska hemåt. Kom hem ganska lagom när sonen precis vaknat efter lunchsömnen.

Sadelleverans

Måste säga att det gick oväntat snabbt att få hem sadeln, 5 arbetsdagar tills jag hade den hemma hos mig, hela vägen från Tyskland. Dessutom kom det ett extra sadelöverdrag som jag tydligen fått gratis. Kunde de inte sagt det så jag sluppit köpa ett?

Första testet blev redan samma kväll – så klart. Problemet var bara att försöka transportera allt så försiktigt att man kunde prova utan att det syntes. Mängder med lappar, garantier och plastpåsar kom att ligga hemma i dagar efteråt. Inte lätt att försöka rida med alla dessa saker hängades i vägen överallt.

Allt kändes dessutom jättekonstigt - inte alls som AnnSofies sadel - vad hade hänt? Hade den känts så här när jag provade hade jag inte köpt... Förhoppningsvis var det bara ett "inridningsproblem". Redan nästa dag kändes det som tur var bättre och när det nu har gått lite tid kan jag säga att köpet blev bra. Fröken My är nöjd(are) och har börjat sätta muskler igen. Dessutom har jag lyckats sy ett extra schabrak i ett härligt mönstrat tyg - ingen lär ha något liknande.

Självklart räckte det inte heller med att köpa sadeln, det blev sadelgjord och en brösta också. Snart ska jag köpa nya säkerhetsstigbyglar när jag byter från vinterns värmande trästigbyglar.

Hästar på rymmen (följetången inleds…)

Två av mina söta hästar är ponnyer. Det ska väl egentligen mest handla om storlek, men jag funderar allvarligt på om det inte ingår ett visst mått av bus och illmarighet i själva begreppet ponny. Ett av de bus som jag uppskattar allra minst är hästar på rymmen. Visst är det bra att vår väg inte är särskilt trafikerad, men man vill ändå helst se hästarna innanför tråden istället för utanför.

Så var inte fallet när jag rullade in på min uppfartsväg häromkvällen. Då kändes det bra att vi hade ställt om klockorna till sommartid så att det fortfarande var ljust eftersom jag tydligt kunde se två hästar framför huset, i det som skulle kunna kallas trädgård. Där stod de i godan ro och nappade upp små grässtrån och verkade helt obekymrade över att jag gled förbi med bilen och parkerade en meter ifrån. Prassel med höpåsar framför stallet var tillräckligt för att få de ystra små liven att glatt trava in i sina boxar. Ingen skada skedd på hästarna, men staketet hängde betänkligt på ett ställe i hagen där de förmodligen hade krupit under. Pilla, pilla, laga, laga, fixa, greja.

Nästa dag sprang de omkring som vildhästar på prärien när jag kom hem tidig eftermiddag. Lilla Carina försökte hålla jämna steg med Minsta som flög fram som vinden. Hade det inte varit för det faktum att den galna galoppen utfördes på det intilliggande fältet istället för i hagen skulle jag ha kunnat njuta av svansplymer, vidgade näsborrar och två goda vänner som krängde med huvudet och gjorde ormen mellan bocksprång och diverse glädjeyttringar. När de sedan bestämde sig för att springa ut på vägen för att ta sig in på gården igen hade jag hjärtat i halsgropen och panik i blicken. De lyckades dock ta sig upp på stallplan utan missöden och lät sig infångas och ledas in i stallet för lite lunch.

Senare samma kväll stod de återigen utanför köksfönstret och betade. Med hjälp av lite skrammel i en hink lurade barnen in dem i stallet igen och där fick de stå kvar trots att de brukar gå in ett par timmar senare i vanliga fall. Fastän jag inte kan se några problem med staketet sitter jag på helspänn här hemma och jobbar. Var femte minut kikar jag ut genom fönstret för att eventuellt få se var de tar sig ut. Frukosten börjar ta slut och jag väntar mig ett utbrytningsförsök när som helst. Har jag sagt att jag har både nätansluten och batteridriven el av vilka ingen fungerar för tillfället? I ena fallet är jorden inte tillräckligt bra och kontakten har släppt på något sätt. I andra fallet ligger en halv gödselstack och ett nedfallet träd över tråden. Ibland önskar man att man bodde på en helt annan del av jordklotet där marken aldrig är frusen och där det finns mat i hagarna alla dagar på året. Men för det mesta skulle jag nöja mig med oceaner av tid och ändlös energi för att hinna och orka fixa i ordning alla staket och pumpa ut så stark el att hästarna fick punkfrisyr bara de tänkte på att gå i närheten av tråden!

Cykeltur /The perfect spot

Nu mer har jag turen att bo så nära stallet att det lätt går att cykla dit, vilket jag försöker utnyttja så ofta jag kan. Ibland låter jag även hunden; Mika, följa med för att få springa av sig lite. Så även under gårdagen. Min tanke vara att komma upp till stallet och faktiskt hinna utnyttja det dagsljus som fortfarande fanns kvar. Första vardagen som jag kanske skulle slippa pannlampans sken, slippa ta mig både fram och tillbaka i kolmörker.

Mika tänkte annorlunda. Hon har sällan gått så långsamt, med handbromsen i. Hela tiden sökande efter "the perfect spot". Genom åren har jag lärt mig att den perfekta platsen för hundbestyr är mycket svår att finna. Allt måste kollas minituöst och skulle man råka bli störd när man nästan har funnit den (exempelvis av en lätt stressad matte som efter 20:e potentiella "spotten" började tycka att det var dags att "producera") så var det bara att fortsätta en stund.

Dessutom verkar det vara ett inre dilemma i hunden. Många gånger har jag sett en nos som vill gå en liten bit till, nosa lite längre i ett försök att hitta något bättre medan rumpan nästan släpar i marken, har funnit en spott för länge sedan.

Hela turen till stallet var på detta vis, Mika saktade in, nosade, stanna de upp, såg sig lite omkring, kanske ville hon göra något? Nej, matte verkade så irriterad, solen stod i fel vinkel, cykelbromsen ljöd, ett löv låg på fel plats... Listan måste ha varit väldigt lång på vad som INTE passade. Mattes tålamod var inte lika långt.

Till slut kom vi fram (tack och lov). Lyckades med årets första vettiga dressyrpass på Fröken My (halva ridbanan har faktiskt tinat fram! Det hjälper oerhört.) Mika vilade i box under tiden.

På hemvägen däremot verkade hon försöka ta igen all tid vi missat på vägen till stallet. Första halva kilometern drog hon mig (tur hon hade selen). Hade det inte varit så mörkt hade jag definitivt sett den specifika blick hon kan få - totalt fokuserad på en sak - att springa så fort det går. I övrigt helt avstängd, inget/ingen når fram. Sedan nöjde hon sig med att bara hålla ett tempo som jag kunde cykla med i.