Förkylning I

Sonen har ett par dagar varit lite extra trött på kvällen/eftermiddagen och haft ett par rännilar av snor under näsan. Så inte blev jag så förvånad när jag fick en förkylning som verkade bete sig på samma sätt; lite segare (den bröt ju ut) och lite snor att snyta. En ovanligt mild och lätt variant.

Ändå tills igår kväll, då slog den till rejält, min seghet ökade markant och snorigheten med. Jag har nämligen svårt för ordet lagom; det är antingen eller för mig. Även med förkylningar. Någon som sett reklamen med mannen i ett glaskontor som är fyllt med snorpapper? Det skulle kunna vara jag. Nässpray gör mig bara irriterad i slemhinnorna så det är ingen idé utan det är bara att stå ut med de floder som flyter. Ibland får jag ta en huvudvärkstablett för att få bort huvudvärken som kommit för att jag snutit mig så pass. När väl snorfasen är över börjar jag dessutom hosta, hosta och hosta. Mer än en gång har kollegor undrat om jag inte borde lungröntga mig. Då har det liksom hållit på 2 - 4 veckor! De gånger jag har kollat upp de hela har det inte varit något alls att göra - annat än att vänta.

"Värst av allt" är nästan att jag känner mig oftast helt okej hela förylningsperioden (inte denna gång dock, nu blev jag rejält trött) och inte kan jag stanna hemma från jobbet en månad för förkylning (särskilt inte som jag ofta har ett antal per år; skulle inte bli många jobbdagar där inte). Särskilt inte när man känner sig som vanligt. Det är alltid lika kul att gå till jobbet och säga - maken med samma förkylning snorade ett par dagar; jag låter som en elefant och snart kommer jag att hosta lungorna ur mig under några veckors tid, men jag tror inte att jag smittar, det är bara min kropp som har lite häftig reaktion på det här med förkylning...

Yeah, right att de tror på mig. Själv känner jag mig som vanligt, förutom kanske lite öm i hostmusklerna och att jag inte skulle vilja springa några kilometer i spåret (vilket jag förvisso inte skulle vilja även om jag var friskt, men ändå...)

Effektivitetslära A

I mitt liv är tidsbristen mer eller mindre konstant. Min pappa brukade innan pensionen säga "Jag vill att världen stannar en månad så jag hinner ikapp". Jag håller helhjärtat med honom. Under årens gång har jag dock lyckats lära mig hur man effektivt syr ihop saker som behöver göras till ett enda paket. Det lyckades jag faktiskt med i dag, i alla fall någorlunda.

Just nu är det tenta-p, så jag sitter fastkedjad vid den spännande boken "Managing Brands" av Sylvie Laforet. Vänligen notera att ordet "spännande" ska läsas med drypande sarkasm. Den är så tråkig att klockorna stannar. Alltså var det definitivt läge att rida både Fröken My och Winnie; ingen flykt är ju som tentaflykt! DFP kom med det lysande förslaget att han skulle åka ut och hämta mig och då passa på att ta med hunden så att den understimulerade kraken fick sig en stärkande skogspromenad. Jag var inte sen att uppmuntra det förslaget och passade dessutom på att säga till honom att ta med kameran. Här skulle det fixas ridbilder, minsann.

Sagt och gjort. Ut till stallet och mocka mocka, fixa fixa, rykta rykta. Först blev det en stilla skogstur på Krassliga My, som naturligtvis lyckades med att gå omkull när hon snubblade ner i ett hål dolt av fjolårsgräs. Tack och lov i skritt, och inte värre än att hon tog tillfället i akt och passade på att äta gräs under tiden hon låg ner. Därefter ringde jag in DFP och hoppade upp på Winnie för ett dressyrpass på banan. DFP anlände planenligt och fotograferade. Vi avslutade med att han släpade runt hunden i skogen medan jag, som den latmask jag är, red bredvid.

På en och samma dag lyckades jag alltså rida två hästar, umgås med DFP, få hunden motionerad i skogen samt se till att vi fick några nya bilder till bloggen. Tjohej! Den uppmärksamme läsaren noterade förstås att jag i början skrev att jag varit någorlunda effektiv. Ja, jo, sådär himmelens mycket pluggande fick jag ju faktiskt inte gjort...

Om mockningens terapeutiska egenskaper

Det har nu gått nästan två veckor sedan min högerhand blev bragt ur funktion av Winnies hårda bakhovar. Eftersom det tog kanske en vecka innan jag ens kunde greppa ett pappersark har jag varit helt beroende av mina fantastiska stallkompanjoner för att klara av de dagliga bestyren i stallet, och framför allt med mockningen. Tack Ingrid, Mariah och Louise för all hjälp! Många tycker nog att just mocka är den hästrelaterade aktivitet som man kan klara sig utan som hästtjej, men jag vill höja handen till protest. Enligt min mening har mockning underskattade terapeutiska egenskaper som behöver lyftas fram i ljuset. Det första man kan nämna är självfallet den uppenbart renande effekten med att slänga ut dynga och göra rent och fint till sina fyrbenta vänner. Egentligen är det dock mer intrikat än så. Mockning bygger på något som kan uppfattas som en paradox. Det gäller nämligen både att ta ut så mycket smutsigt som möjligt och att behålla så mycket rent som möjligt. Rent konkret betyder det att bajspluttar och blött strö ska ut medan torrt strö ska vara kvar. Sortera är en teknik som inte alla behärskar. Jag har under årens lopp haft ett antal inhyrda och medryttare och därför möjlighet att studera mockningsteknik både direkt och indirekt. Det skär i hjärtan på en människa som har svårt för slöseri att se hur hela kakor av ren halm hamnar under bajshögarna i skottkärran för att människan som mockar inte inser att man kan vippa av bajspluttarna i kärran och lägga tillbaka halmen i boxen. Likaså blir synen av den evigt växande gödselstacken en smäll på käften för den ekonomiskt sinnade som inte vill slösa med jordens resurser när helt rent strö lyser upp bland allt bajs. Den ekonomiska och ekologiska förlusten undantaget finns det även en filosofisk miss hos de mockare som inte ägnar sig åt att sortera i någon större utsträckning. Själva handlingen att sortera ut alla bajspluttar blir nämligen en symbol för utrensningen av negativa element i det egna livet. Samtidigt som jag jagar runt efter pluttarna kan tankarna snurra fritt kring den skit som förpestar livet just då. Ha! Tror du att du ska kunna fly undan min grep din lilla skit? Nix! Där kastar jag ut en idiotisk chef som beter sig som en översittare, mosar en otäck människa vars närvaro tyvärr är oundviklig men ack så obehaglig, trampar på en ilsken tendens till svartsjuka som visar sitt fula tryne i den sunkiga halmen. Samtidigt blir grepens grävande en räddningsaktion för ren halm vars för tidiga resa mot gödselstacken avbryts, precis som tanken på alla de positiva saker som förgyller min tillvaro räddas undan den negativa spiralen som hotar alla tänkande människor mellan varven. Kanske dras man oftare in i den negativa spiralen när ens livssituation är så orolig som min känns just nu? Eller är jag en grubblare, en dysterkvist? Eller kan min personlighet beskrivas som en box att mocka? Glad som ren halm eller sur som gödsel, i växelverkan? Efter två veckors uppehåll i mockningen kan jag i alla fall konstatera att antalet sidor i dagboken som har fyllts, antalet timmar som har ägnats åt viktiga samtal med den underbara mannen i mitt liv och antalet lästa böcker med ord som styvfamiljer, gummimammor, plastpappor och bonusbarn i titlarna har ökat drastiskt. Det finns väl ingen garanti för att mitt återtåg till mockningen och återerövrandet av dess terapeutiska funktion lugnar min oroliga själ, men hoppas kan man ju alltid!

Barn och häst

Ibland är sonen bara så söt; som idag när vi var i stallet. Plötsligt gick han iväg till Fröken My som stod ensam i en hage 100 meter bort och åt gräs medan jag mockade (åt alla hästar, AnnSofies hand är ju inte bra ännu). Med sig hade han en lite rosa borste. Jag han ikapp honom innan han var inne i hagen. Så gick vi och borstade lite på Fröken My.

En stund senare hittade han en påse morötter i stallet, tog den största som måste funnits i påsen och så var han på väg igen till hagen. (Förlåt AnnSofie, vi är skyldiga dig en morot). Bara för mamma att springa iväg än en gång efter honom. Fröken My tackade och tog emot och sonen var glad över att kunna klappa Fröken på öronen medan hon betade.

Medryttare och hästägare

För ett tag sedan snubblade jag över en medryttartråd på Familjeliv. Det var en ganska fascinerande - och ibland skrämmande - läsning. I stort går tråden ut på att diskutera varför en del hästägare vill ha betalt av sina medryttare. Trådstartaren, och en del andra med henne, är förundrade över detta då de anser att det är hästägaren som behöver hjälp; varför ska då den som hjälper betala för det? Här går då hästägare in och motargumenterar att medryttare sliter på häst och utrustning, och att de inte är intresserade av att sponsra att medryttaren får ha hela nöjet av att rida men slippa kostnaderna. Vissa anser även att en betalande medryttare är mer ansvarsfulla.

Som medryttare kan jag förstå bägge sidors argument. Att ha häst är inte billigt, speciellt inte i storstadsområdena. En del väljer även att ha sin häst på helinackordering där fodring och mockning ingår, och då kan jag verkligen förstå argumentet att "medryttaren slipper de tråkiga och dyra bitarna". Tyvärr verkar även många ha riktigt trista erfarenheter av medryttare som ställer in i sista sekund på grund av de inte ids åka. Jag har, till viss del, förståelse för de hästägare som vill ha betalt... i alla fall när de sakligt och trevligt lägger fram sina argument. Förståelsen börjar dock naggas i kanterna när jag läser hur vissa verkar ha en otroligt nonchalant och otrevlig inställning till oss medryttare. Det är som om vi är en lägre stående ras som bara sliter på saker och förstör. Snåla jävlar är vi också, som minsann inte vill betala! Här har jag bara en sak att säga: Man får den respekt man förtjänar.


Jag har välsignats med att ha inte bara en, utan två medryttarhästar som jag inte behöver betala för att få rida. Med min påvra studentekonomi så kan jag säga att om det hade varit ett krav, då hade det inte blivit någon ridning för min del. Det finns inget som helst utrymme för detta. Jag kommer att vara för evigt tacksam gentemot Ingrid och Ann-Sofie som låter mig pyssla med Fröken My och Winnie.

Poängen är dock denna: Just därför att jag vet hur lyckligt lottad jag är så försöker jag också alltid göra mitt yttersta för att vara flexibel, lyhörd och hjälpsam. Jag upprepar: Man får den respekt man förtjänar.

Visst tar det tid. Det tar tid att prata om hur man ska lägga upp träningen på bästa sätt för att Fröken My med sina ryggproblem ska må så bra som möjligt. Det tar tid att få till en planering som gör att jag, i den bästa av världar, kan rida både Winnie och Fröken My samma dag. Det tar tid att mocka några extra boxar på julafton, att åka till stallet en lördag för att hjälpa till med att få upp hö på logen, att stängsla om hagar, att bära oändliga liter vatten på vintern. Men just det faktum att vi delar på den tid det tar gör att vi kan få mer tid över till annat: studier, barn, relationer, arbete... Vi hjälper varandra för att vi vet hur mycket det betyder att ibland få en extra halvtimme till övers.

Jag är stolt och glad över att Ann-Sofie och Ingrid inte "bara" är mina hästägare. De är mina vänner, i ordets sanna bemärkelse. Till och från hittar vi faktiskt tid att träffas i civila kläder, och jag kan lova att vi inte bara pratar hästar.

För att (i alla fall försöka) avsluta ett långt inlägg så ska jag berätta om något som gjorde mig oerhört rörd och glad... nämligen när Ingrid hade beställt den bomlösa sadeln till Fröken My. Ingrid är nog närmare 20 cm längre än vad jag är, men i samband med att hon berättade om det så nämnde hon att hon hade beställt en med den kortare varianten av sadelkåpor, just med tanke på min längd. Det var inget jag hade efterfrågat och det var inget hon hade behövt göra. Det var inte tal om att jag sliter på utrustningen, tvärtom: Att jag på bästa sätt - min och hästens - ska kunna nyttja den. Just den lilla, fina omtanken var så oerhört värmande och gjorde mig så oerhört glad.

Jag skulle förmodligen kunna skriva flera inlägg till om hur vi hjälper och värnar om varandra, hur vi pusslar och planerar för att vi ska kunna kombinera hästeriet med alla andra måsten och borden. Men summan av kardemumman är: Du får den respekt, hjälp, uppskattning och vänskap du förtjänar.

Lösningen på dressyrproblemen?

I tisdags red jag och Fröken My ut på en ljuvlig eftermiddagstur. Det var årets varmaste dag hittills, och fåglarna sjöng extatiskt, citronfjärilarna virvlade runt som dervischer och alla skogens dofter blandades till en doft som ingen parfymör någonsin kommer att kunna efterlikna.

Allt var frid och fröjd och vi galopperade sakta längs en väg. Men så plötsligt: Tvärstopp. Det är bara att vara glad för starka benmuskler och god balans, för annars hade jag flugit rakt över Fröken Mys spetsade öron. Vad var nu anledningen till detta? En bunt med nyutsläppta kvigor som fridfullt vandrade runt i en hage bredvid vägen.

Av någon anledning hade jag glömt att Fröken My starkt ogillar all things kossa. Där satt jag i min lilla kokong av sommarlycka och hade helt glömt bort betessläpp och potentiella Fröken My-ätande lantdjur. Nåväl. Fröken My blev helt plötsligt Grand Prix My. Maken till samlad galopp på stället och excellenta sidovärtesrörelser har jag nog aldrig upplevt, och hon blev bara bättre och bättre ju närmare de nyfikna kvigorna vandrade mot vägen. Efter en del om och men så tog vi oss förbi dessa skräckinjagande kreatur, men det fick mig att fundera. Ska men helt enkelt införskaffa en liten ko som man tar fram när Lata My inte vill samarbeta? Ingrid, vad säger du?

Det där med hästar och säkerhet

Jag brukar oftast tycka att jag är rätt förnuftig när jag är i närheten av hästar. Det skulle inte falla mig in att rida utan hjälm, till exempel. Inte heller rider jag utan säkerhetsväst om det är en häst jag inte känner eller om det är en häst jag vet har nerverna utanpå huden. Jag försöker hålla en hel del småsaker i åtanke och hela tiden vara närvarande när jag håller på med pållarna. Men visst, till och från så tyckar jag att jag ska vara smart och effektivisera... och det är ju ofta då man råkar illa ut.

Egentligen så borde jag faktiskt ha hjälm på mig när jag hämtar ystra hästar i hagen och när jag lastar. Egentligen borde jag alltid, alltid ha säkerhetsväst när jag rider. Jag ska faktiskt försöka bättra mig, i alla fall på västfronten.

Något jag faktiskt försöker komma ihåg när jag rider ut är att använda signalväst. Dels därför att man faktiskt syns otroligt mycket bättre när man rider på trafikerade vägar... men en annan, och för mig nästan viktigare anledning, är den som en god vän påpekade: Om man råkar ut för en olycka någonstans ute i skogen och blir liggande medvetslös så syns man på ett helt annat sätt när folk ger sig ut för att leta. Att gå förbi en livlös ryttare iklädd neutral- eller mörkfärgade ridkläder och som hamnat i ett dike, det är lätt gjort. Men få missar en ilsket neonorange väst. Är den försedd med reflexer syns man dessutom i mörker.

Jag har också införskaffat en stallmobil; en telefon designad för pensionärer. Nej, jag skämtar inte. Den har extra stora knappar samt specialknappar där man knappa in nödnummer. Jag tänker som så att om olyckan är framme, så vill jag så enkelt som möjligt kunna ringa om jag nu faktiskt är vid medvetande. Den heter Doro PhoneEasy och är inte speciellt avancerad... men det var ju inte heller det jag var ute efter. Den förvarar jag helst i en mobilhållare som jag har runt armen. Än en gång är tanken att telefonen ska vara så lättåtkomlig som möjligt.

Hur tänker ni läsare kring hästar och säkerhet? Vad är viktigt för er, och varför?

Solberga: Stallet där även katterna tänker på säkerheten.